Tankar efter 11 september*
Vad är terror?
Det har gått fjorton dagar sedan någon, vi vet inte vem, flög plan in i World Trade Center och Pentagon. Det var privat- eller NGO-terror och avskyvärd som all terror. Fanatiker och martyrer kunde inte komma på mer intelligenta medel att få fram sina åsikter på. Inget politiskt mål, ingen filosofi eller religion kan förklara eller legitimera terror.
Terror kan definieras som politiskt våld som saknar tillräcklig moraliskt och juridiskt rättfärdigande, oavsett om aktören är en mindre grupp privata individer eller stater. Den kännetecknas dessutom av att drabba oskyldiga, sådana som inte har med konflikten att göra, och av att den har ett inslag av oförutsägbarhet så den skapar fruktan även utan att ha genomförts.
Denna artikel ska ge infallsvinklar till en självkritisk reflektion över varför terrorn drabbade just USA, den västliga världens ekonomiska och militära centra.
USA:s kommande överreaktion
USA:s hämnd eller “vedergällning,” dess stats-terror, kan bli ännu mer avskyvärd. Terroristerna använde fyra civila flygplan en enda gång. Medan detta skrivs laddar USA upp för “kriget mot terrorn” med hundratals stridsflygplan, hangarfartyg, hemliga operationer och, sannolikt, kärnvapen i beredskap. Kanske är det just den fällan terroristerna ville ha USA att gå i? Under alla omständigheter bör principen om proportionalitet gälla. Och om det ska betraktas som ett internationellt angrepp på hela västvärlden bör varje “respons” genomföras med utgångspunkt i ett mandat ifrån FN:s Säkerhetsråd.
Kombinationen av självrättfärdigande, offerpsykologisk dynamik och kravet om hämnd är per definition farlig, ungefär i proportion till hur mycket makt man har. Vi kan alltså mycket väl komma att uppleva att USA:s tolkning av rätten till självförsvar enligt FN-stadgans Artikel 51 perverterar internationella normer.
En intellektuellt stimulerande fråga är: hur skulle USA reagera om det hade ett normalt försvarssystem, om det inte hade kärnvapen, tusentals plan, kontrollerade haven, territoriet och rymden och inte hade den mest sofistikerade elektroniken? Eller låt oss föreställa oss att Sverige hade utsatts för något liknande. Om 10.000 människor dog i USA motsvarar det ungefär 350 döda i Sverige om man räknar som andelen i respektive land. Till yttermera visso skall de fördelas på ungefär 40 olika nationaliteter. Hur tror vi att Sverige hade reagerat? Vi hade knappast hört Göran Persson spela cowboy och skicka JAS-plan hit och dit. Vi hade förmodligen reagerat politiskt, fått upp frågan i FN, föreslagit en konferens om globala reformer som ett sätt att komma åt terrorismen.
Med andra ord, om man bara har en stor hammare i verktygslådan är det väldigt lätt att använda den först och tänka sedan. Utan den tvingas man att stanna upp och tänka. Att terror är oacceptabelt är alla eniga om. Men den lilla djävulen inombords viskar tydligen i mångas öra i dessa dagar: “Men mot-terrorism är bra, det är inte terrorism, det är att ‘göra nåt’ och stå samman, det är krig mot terrorn!” Jag svarar utan vidare som Gandhi när han fick frågan om vad han tyckte om den västliga civilisationen: “Det skulle vara en bra idé.” Och i annat sammanhang att “principen om öga för öga så småningom kommer att göra alla blinda.” Såväl terror som motterror leder oss alla i riktningen av globalt sammanbrott och krig.
Om tänkbara orsaker bakom terrorn
Att förklara terrorismen är inte detsamma som att försvara den. Jag tror vi kan närma oss en rimligt komplex förståelse av detta terrordåd med hjälp av hypoteser som dessa:
a) Globalisering är ett i huvudsak ekonomiskt och militärt fenomen och gynnar främst de redan privilegierade. Politikens, kulturens, psykologins, och etikens sfärer släpar hjälplöst efter ekonomins och militärens världsordning.
b) Vi i väst har för lite inlevelse och medkänsla med lidandet hos miljoner människor långt borta och ser inte orsakssamband mellan deras situation och vår egen livsstil.
c) Vår rikedom är en källa till bekväm likgiltighet. Samtidigt ger utbildningssystem, medier och andra institutioner för allmänbildning och skapande av världsbilder oss alltför små möjligheter till global förståelse och få tillfällen att praktisera ömsesidigt lärande med människor i andra kulturer.
d) Västvärldens ledare, USA, visar i det närmsta total förakt för mänsklighetens gemensamma intressen och säkerhet.
e) Det finns ingen demokrati i det internationella systemet, ingen ombudsmans-liknande instans och inget, av alla respekterat, forum för debatt och bindande beslut om mänsklighetens gemensamma framtid. FN finns men har marginaliserats systematiskt sedan 1989 av framför allt USA. På fredsbevarandets område står UN nu för United Nato…
Det finns många, kanske en majoritet, på klotet som inte vill bli “globaliserade” på det sättet som pågår nu. Här finns det två huvudkategorier: de som inte vill vara del av ett gemensamt världssystem och de som gärna vill det, men inte vill på USA:s villkor. Bägge ser de globaliseringen som en kombination av västlig materiell exploatering och kulturarrogans. De vill ha respekt för sin egen kultur och materiella förhållanden, de vill inte dominera väst utan kräver, implicit åtminstone, respekt för idén om enhet i mångfald och multipolaritet snarare än vertikala strukturer under en enda ledare.
I det här perspektivet har slutet på det gamla kalla kriget (vi kan mycket väl vara på väg till ett nytt) gjort USA mer utsatt. Medan det gamla bi-polära systemet gjorde det möjligt att rikta kritik åt flera håll så blir nu USA, den enda stormakten, också den enda måltavlan. Det behov av “skydd” i förhållande till Sovjet, som USA tycktes ge vissa länder, är borta. Den inre disciplineringsfunktion som maktblocken hade likaså.
Istället för att anpassa sig till en ny värld har amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik fortsatt inom det gamla kalla krigets paradigm. USA har agerat med en märklig kombination av att vara lite kränkt, uppträtt isolationistiskt ena dagen och interventionistiskt den nästa och i allmänhet sökt säkerhet genom att spä på sin redan groteska militarism – Fortress USA. Här finns alltså en svårhanterlig kombination av att helt enkelt inte förstå den nya världens komplexitet, av att känna sig missförstådd och av paranoia.
Attacken den 11 september kommer att spä på alla dessa element genom att ledningen och majoriteten av amerikanerna tycks vägra ställa frågan om Varför? Denna övergripande politik kan nu intensifieras i riktning mot global krig med nya fiender uppradade efter de gamla — Castro, Khadafi, Kim Jong-Il, Saddam, Farah Aidid, Milosevic, bin Laden…
Å andra sidan skulle man också kunna använda 11 september till något konstruktivt, lägga om politiken och dra lärdomar – inte i första hand av terrorn utan av västvärldens totalt misslyckade världsordningspolitik sedan 1989.
Vändpunkt i riktning global samexistens och försoning?
Min infallsvinkel till terrordåden i USA är försoningens, självreflektionens och orsaksanalysens. Man kan gärna diskutera Vem gjorde det? (skuld) och Hur? (medel, teknik) men man måste främst diskutera Varför hände det? (orsaker och samband). Varför främst Varför? Därför att det bara är svaren på denna fråga som kan hjälpa oss att
• förstå den grogrund och energi som terrorismen frodas i och
• förebygga den helt eller åtminstone minska den något.
Hur märkligt det än kan låta tror jag att de oskyldigas död och anhörigas sorg kan få en viss mening ifall vi äntligen tar tillfället i akt och börjar diskutera de existentiella globala frågorna, frågor om vår, de privilegierades, roll och vårt ansvar för helheten, om mänskligheten (i dubbel bemärkelse) och om klotet som natursystem, som Skapelse.
Med tanke på USA:s unika globala roll kan en sådan debatt inte föras utan en kritisk granskning av USA:s politik som den ses inte bara av amerikanerna själva eller av den amerikanskt dominerade internationella mediastrukturen utan – och det är det väsentliga – som den upplevs och känns av miljoner vanliga människor “in the receiving end.” Självfallet måste det gälla även den övriga västvärlden och med den menar jag här i praktiskt politiska termer USA, åtminstone det forna Västeuropa och dagens EU/NATO stater.
Av reaktionerna att döma, inte minst i USA, tycks det mig plötsligt klart att vi i väst inte alls har förstått hur världen ser ut. Det verkar som om vår förmåga till empati är ringa och att vi inte riktigt har förmått att leva in oss i hur livet gestaltar sig hos “de andra” och i hur de ser på oss ifrån sina olika utsiktspunkter runt om på klotet.
Hur förstå det globala systemet?
Det finns oändligt många sätt att betrakta världen på enligt kriterier av mer kulturell, civilisatorisk eller kosmologisk karaktär. Man kan se Väst som Occidenten baserat på kristendomen, judendomen och islam etc. (stickord: vertikalitet, monoteism och mission) som ett system som skiljer sig grundläggande ifrån Orientens Buddhism, Hinduism, Shinto etc. (stickord: horisontalitet, polyteism och meditation) – kanske med det indiska subkontinenten som en egen civilisation och “mötesplats” och Afrika tillika som en egen civilisation och “födelseplats.”
Väst producerar mest per capita, konsumerar och förorenar mest, har den starkaste militären med i det närmsta monopol på kärnvapen och interventionsstyrkor, ett nätverk av baser, satelliter och ubåtar, etc. Det är våra länder som styr den moderna teknologiska utvecklingen, som också innebär avlyssning av telefoner, fax, och e-mail (Echelon). Det är vi som deltagit i flest krig och genomfört flest interventioner hos “dem,” ej omvänt. Det är västerlänningar som dominerar företagens styrelsemöten och internationella organisationer som Världsbanken, Valutafonden och World Trade Organisation.
Nettoresultatet är att mellan 60.000 och 100.000 människor dör i onödan per dag, eller sådär 20 miljoner per år. I onödan? Ja, de dör tidigare än människans förväntade livslängd under gynnsamma omständigheter därför att de lider brist på de ting som i princip är tillgängliga för alla på klotet om de fördelades bättre och i mindre grad reglerades av marknadskrafterna: livsmedel, rent vatten, medicin, utbildning, hälsa och så vidare, kort sagt vad som behövs för att tillfredsställa de mänskliga grundbehoven.
Sedan 1945 har den samlade globaliserande ekonomin vuxit mångdubbelt. Men så har också de globala klassklyftorna. Numeriskt dör fler människor i dag av brist på minimum behovstillfredsställelse än någonsin. Det har varit globalisering av fattigdom och lidande — the winner takes it all. Generositeten har trånga villkor. Reformer som skulle kunna ha minskat detta system- eller strukturvåld har avvisats av de mest privilegierades regeringar på den ena internationella konferensen efter den andra.
Vi skulle alltid först ha mer tillväxt och sedan fördela kakan, men detta “sedan” blev aldrig av. Tänk om vi hade vänt på den prioriteringen och fördelat bättre först, tillfredsställt allas grundbehov innan vi rusade vidare med minoritetens groteska lyx-“behov”. När alla hade fått det grundläggande kunde vi, tillsammans, ha arbetat på att få kakan att öka. Vilken explosion av energi och kreativitet vi skulle skåda om alla kände sig som deltagare i en globalt rättvis och växande ekonomi!
Men det där kan inte marknadskapitalismen. Såväl den som den ekonomiska vetenskapen som legitimerar den är intellektuellt och moralisk bankrutt. I dessa kretsar ser man det inte själva. Men man ser det i människors ögon på landsbygden och i storstadsslummen. Vi behöver en ny vetenskap och en ny syn på allt vad ekonomi och resursförvaltning heter.
Globaliseringen innebär således att 358 individer av typen Bill Gates nu äger lika mycket som de 49 procent fattigaste på klotet tillsammans tjänar per år. 2-3 miljarder människor lever på motsvarande 2 dollar per dag. Det är exempel på det strukturella våldet. Det direkta våldet behövs för att upprätthålla en sådan struktur och säkra privilegierna. Ju mer man äger ju mer kan man förlora och ju mer måste man alltså skydda. Världens militära utgifter ligger ungefär lika högt som under kalla kriget på 800 miljarder dollar, varav USA står för inte mindre än 330. (Hela FN kostar i storleksordningen 15 miljarder dollars).
Självfallet är det inte en fråga enbart om rika (Centrum) länder och fattiga (Periferi) länder mot varandra. Inom varje Centrum-land och -region finns en militär, politisk, militär och ofta kulturell eller religiös elit som bilder ett centrum (Cc) och en större eller mindre marginaliserad befolkning (Cp) och motsvarande inom varje Periferi-länderna finns en elit (Pc) och en “massa” (Pp). I allt väsentligt har Cc och Pc gemensamma intressen mot Cp och Pp. Om man fortsätter i denna starkt förenklade modell karaktäriseras relationerna mellan dessa grupperingar av att C och c i allmänhet vinner på interaktionen, materiellt såväl som i termer av makt. Det går således nettoresurser från Syd till Nord i vårt internationella system. Det är starkt vertikalt, horisontell “empowerment” uppskattas inte. Det är divide-et-impera som gäller.
Mediebilden av det globala systemet
Denna världsystem-analys är naturligtvis inte den samma som den västerlänningen och västliga medier har. De har en världsbild som är isomorf med västs självbild. Men systemanalysen förklarar hur vi är dynamiskt sammankopplade, att det finns orsaker till och mekanismer genom vilka världens ojämlikhet fördjupas och befästs: C och c blir starkare när P och p blir svagare. Hela systemet fungerar så att individer i karriären och t ex media vinner på att agera med och inte mot denna struktur. Vad gäller terrorn som fenomen så behandlas den av media just som något en P eller p gör mot C eller c, alltså privat- eller NGO-terrorism. När starka stater och dess regeringar (Cc) bedriver terror mot P eller p används aldrig beteckningen terror.
Attacken mot WTC och Pentagon kallas för terrorism. Det accepteras att USA måste re-agera och i det ordet ligger att USA är ett oskyldigt offer. Att 11 september-terrorn skulle kunna ses som andras re-aktion på något USA har gjort kommer inte på fråga.
NATO:s bombingar av Jugoslavien 1999 kallades humanitär intervention, kampanj eller ett uttryck för skydd av de mänskliga rättigheterna och förebyggande av folkmord. Men NATO:s ledning beslöt dels att bomba rent civila mål som radiostationer och hus i stadskärnan dels att lägga bombplan på 10 kilometers höjd för att rädda amerikanska piloters liv även om alla vet att sannolikheten för att döda oskyldiga jugoslaviska liv ökar ju högra upp bomber släpps.
Om vi använder definitionen på terror som inledde denna artikel är det tämligen klart att NATO:s bombning av Jugoslavien var en terrorhandling, politiskt betonat våld mot oskyldiga. Den bröt mot krigets lagar och saknade FN-mandat. Den kunde inte rättfärdigas moraliskt enbart av det skälet att NATO:s och FN:s missioner i Kosovo efter bombningarna hade förmåga att förhindra den etniska rensningen mot icke-albaner (som proportionellt är den största som ägt rum på Balkan) men valde att inte göra det.
Inga västliga media kallade detta terrorism. Men minst 500 civila dog i Jugoslavien, samma andel av det landets befolkning som om 10.000 har dött i USA. (Sverige och övriga Europa hedrade inte minnen av de oskyldigt döda där och kommer knappast heller att hålla 3 minuters tystnad för de oskyldiga civila som kan bli offer för USA:s vedergällning)
Vad kan hjälpa oss förstå globalisering och globalism?
Våra tidningar har lokal-, inrikes- och utrikessidor. Men inga globalsidor. Våra elektroniska media opererar nästan likadant. Man bryr sig mer om en begivenhet om en svensk skulle vara involverad. En “historia” måste ha en individ i centrum, som man tror konsumenterna identifierar sig med, ett visst mått av drama och gärna en uppdelning i de onda och de goda, så man kan utpeka boven i dramat. Jugoslavien var ju, när allt annat sagts, en historia om den där Milosevic, inte sant?
Våra skolböcker handlar mest om oss själva, vår egen historia som är helt provinsiell i ett globalt perspektiv. De handlar mer om kristendomens goda sidor än om de mindre goda sidorna och mer om kristendom än om alla de andra trosriktningar tillsammans. “Du ska inga andra gudar hava,” så varför egentligen studera dem?
Trots Internet, CNN och allt tal om globalisering lämnas det små och få möjligheter till verkligt samförstånd, personliga möten och reflektion om detta att vi alla är människor, medborgare i ett enda världssamfund. Bara den som själv reser ut och bor och ägnar sig åt att förstå det liv “de andra” eller de underprivilegierade lever, kan hoppas uppnå ett något djupare förståelse eller medkänsla eller konstruktiv vrede. Marshall McLuhans “elektroniska landsbygd” ger en genomfalsk bild av vår värld.
Nej, medan det finns globalisering finns det ingen globalism. Med det menar jag en syn på och förståelse för världen som ett enda men mångfaldigt system, som ett enda samhälle och som ett komplex av med varandra sammankopplade enheter. Ta de gängse media som människor bildar sig en världsbild utifrån, inklusive tabloidpressen. Man köper nyheterna ifrån de samma 2-3 västliga byrår. Hur skulle även den seriöst intresserade kunna lära om och förstå världen på ett komplext sätt? Utrikesbevakningen har skurits ned, en antal tidningar har inte ens en utrikessida varje dag och en globalbevakning är det inte tal om någonstans med undantag av den man kan skapa själv genom att surfa på Internet.
Vår värld(sbild) är kort sagt inte något problem så länge den drabbar andra. Den blir det däremot när den drabbar “oss” eller mig. Som när terrorn riktar sig mot “oss” — inte när vi riktar t ex den ekonomiska eller militära terrorn mot “dem,” de “anda”.
Globalisering innebär i första hand att väst får tillgång till resurser och marknader och att centrum-periferi strukturer förstärks. Kapitalister och marknadsanhängare samt militära och i praktiken inga andra, ser världen som ett enda system. Medborgarna ser i allmänhet sig själva i ett nationellt perspektiv. Utomlands presenterar vi oss själva som Mr. Persson from Sweden, vi har nationella pass och anser det nationella språket som avgörande för identiteten.
Globalism och det mjuka i västs kosmologi
Det tycks faktiskt som om vår kulturella kod eller kosmologi anser empati, medkänsla, försoning, förlåtelse och inte minst ickevåld som tecken på någon sorts allmän svaghet. Om det är kristenheten som sticker fram här är det den gammaltestamentsliga, den hårda och sannerligen inte Jesu kärleksbud, Agape eller Islams “fredens hus,” religioner som uppmanar oss att (åtminstone försöka) älska vår fiende. Västvärlden tycks vara rätt bra på att skapa sig fiender och blir sårbar när de faktiskt uppför sig som fiender.
Varför tycks det vara otänkbart att en västlig ledare skulle stå fram efter 11 september och säga: vi fördömer terrorn men vi måste också diskutera hur vi kan ändra vår politik så den i högre grad ger möjlighet till global dialog och tolerans och till att andra kan få det bättre så vi politiskt kan underminera terrorismen?
Jag tror med andra ord att både “vi” och “de andra” skulle vara med på globalism. Det var globaliseringen av kapitalismen (WTC) och militarismen (Pentagon), som attackerades den 11 september 2001. Jag fruktar att allt blir värre för oss alla om den amerikanska ledningen och vi andra västerlänningar inte fattar det och anträder en ny kurs.
Jan Öberg
26 september 2001
* Denna artikel skrevs på uppdrag av Ord & Bild med få dagars varsel och slutfördes den 26 september. Ett antal möjliga teman hade diskuterats med redaktören, Annika Persson. Därpå beslöt redaktionen sig för att inte trycka artikeln. I förhållande till det ursprungliga manuset har enbart språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
