Makedonien och krigets psykologi

1. Vapenvilasöndag i Makedonien

Det är söndag och mycket varmt. Huvudstaden Skopje är tyst. De flesta sover, sitter i skuggan på balkonger eller vilar under träd. Tiden och rummet är ett vilset ingenmansland mellan fred och krig. Man sover, pratar, väntar, fördriver tiden, gör det man alltid gjort, håller fast vid det normala – väl vetande att det dag för dag blir ständigt mer onormalt.

Ovissheten skapar en tyst närvarande oro. Allt har blivit värre, men måste det bli krig? Ska det bli samma helvete som i Bosnien? Var tar jag vägen? Blir jag inkallad? Ska jag skicka barnen till Kosovo? Till Belgrad, eller bara söderut, ifall? För kriget kan man förbereda sig eller just inte förbereda sig. Man kan inte förbereda sig för det obegripliga, det absurda, det helt onormala. Man kan egentligen bara vänta och hoppas på att det trots allt inte blir av.

När jag skriver är det fyra och en halv månad sedan våldet bröt ut i norra Makedonien och bara tre dagar efter avtalet om vapenvila mellan den makedonska regeringen och den albanska Nationella Befrielses-Armén, NLA, med nära relationer till UCK, den Kosovo-Albanska Befrielses-Armén, som opererar uppe i bergen och inne i Kosovo.

Jag är här för att studera situationen genom samtal med politiker, ministrar, representanter för folkliga rörelser, intellektuella och journalister. Men också för att diskutera olika förslag, som jag tror skulle kunna bromsa den snabbt växande klyftan mellan makedonierna och albanerna ˆ ja, och landets vlakher, romer, serber, minoriteten av katolska albaner och minoriteten av muslimska makedonier, som är åsidosatta åskådare till de två största folkgruppernas batalj och som sällan nämns i våra medier.

Under de tio åren jag rest i Makedonien kallades landet “fredens oas.” När jag sitter på ett av Skopjes oräkneliga caféer är det svårt att tro att det pågår allvarliga stridshandlingar bara tjugo kilometer norrut.

Fredens oas…?

Makedonien och mirakler tycks höra ihop. Att landet fortfarande existerar är i sig något av ett mirakel. Först ledde självständigheten till en massa problem inte minst med Grekland på grund av flaggan, landets namn och formuleringar i dess konstitution. Sedan följde tio år av västliga sanktioner mot dess största marknad, Serbien, med enorma ekonomiska förluster och en blomstrande maffia till följd. Därefter använde NATO landet som bas för en stödstyrka innan man bombade Jugoslavien och slutligen, under NATO:s bombningar, utnyttjades Makedonien som bas, uppmarschområde och flyktingläger för hundratusentals albanska flyktingar ifrån Kosovo. Makedonien överlevde mot alla odds såväl flyktingströmmen på 15-20 procent av landets egen befolkning (som om 1,6 miljoner flyktingar kommit till Sverige) som förändringen i den mycket känsliga etniska balansen. Och sedan följde olika regeringars brist på handlingskraft med ständigt fler olösta problem.

Det finns en lång tradition för att undvika våld i det här samhället, något som i viss mån gör det till ett undantag i den generaliserade bilden av Balkan. I jämförelse med Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo-provinsen finns mycket lite hat, mycket få som anser att man inte kan leva tillsammans, åtminstone som grannar. Man kan förvisso säga att vanliga makedonier och albaner inte älskar varandra, att det finns en viss segregering och att man inte vill blanda sig för mycket med “de andra.”

Men runt om finns det lokalt samarbete, man skötar sitt och gör inte något explicit för att skada “de andra” i sina delar av samhället. Man samexisterar, det har alltid funnits en etniskt blandad regering, oräkneliga mängder av tidningar, radio- och tv-stationer.

Lögnen om Väst som enda alternativ till krig

Det är definitivt inte sant att detta är ett land där befolkningsgrupperna hatar varandra och inte ser möjligheter till fredlig samexistens. Jag är övertygad om att 98 procent av befolkningen, vanligt folk, innan kriget bröt ut INTE önskade ett krig och inte ville dela landet utan bara ville leva, arbeta och äntligen se sitt nya oberoende Makedonien frodas och få bättre ekonomi, bättre skolor och möjligheter till ett enkelt men gott liv.

Ja, den största lögnen är just den vi hör nu efter NATO:s intågande: att alternativet till detta skulle vara krig. Den är enbart sann för en fruktansvärt liten grupp extremistiska albaner och makedonier – och för NATO:s, EU:s och USA:s ledare.

Detta betyder inte att allt är OK i Makedonien. Om jag föreställer mig att jag själv var alban och bodde där skulle jag definitivt känna mig som andra klassens medborgare. De makedonska albanerna är mycket lågt representerade i statsadministration, armé och polis även om de utgör 30-40 procent av befolkningen enligt egen uppfattning och drygt 20 procent enligt den senaste folkräkningen som de dock vägrade delta i.

Det finns inte ett spår av albansk historia och kultur på sedlar eller frimärken, i Nationalmuseet eller i turistböckerna. Det finns ett omfattande osynliggörande i systemet, vilket är illa nog. Men något aktivt förtryck, som trakasserier, hotelser, tortyr har det aldrig varit frågan om ˆ eller någonting liknande Kosovo under Milosevic.

Det finns – och fanns – inget som kan rättfärdiga att man tog till vapen, börjar döda, ockupera byar, bomba storstäder och fördriva “de andra” – så som NLA/UCK ensidigt började göra. Det obegripliga är att Väst stödjer och belönar detta.

Man kan därför med fog säga att medan det finns en konflikt som den makedonska majoriteten är huvudskyldig till så är extremistiska albaner – och alltså inte vanliga civila albaner – skyldiga till kriget och andra typer av våld. Detta friar inte nybildade extremistiska makedonska paramilitära grupper från ansvaret att bara göra allt värre ˆ nu med vapen de fått ifrån inrikesministeriet.

Verklighetsförfalskningen kräver nu mirakel

Den generella mediebevakningen spridar nu tanklöst illusionen om det etniska hatets Makedonien. Denna verklighetsförfalskning tjänar medvetet eller omedvetet illusionen att USA:s, EU:s och NATO:s politik syftar till att rädda Makedonien undan kriget. Det är just ett sådant bedrägeri man behöver i Väst vars hantering av Balkans konflikter under 90-talet har gått så snett och inte löst några grundproblem i vare sig Kroatien, Bosnien eller Kosovo.

Om inte folken hatade varandra i Makedonien, så måste orsakerna till ett kommande inbördeskrig snarare förklaras av de faktorer och aktörer utanför Makedonien jag nämnde ovan. Om det blir storkrig i Makedonien bär internationella aktörer huvudansvaret.

Är miraklernas tid förbi? Gud förbjude att detta är tiden innan regnet faller, tiden före ett nytt krig på Balkan.

2. Som en snöboll mot helvetet

Den traditionellt fredliga grundhållningen mellan folken i Makedonien, som jag beskrev i HD 6.9, handlar mycket om en passiv, avvaktande politisk och social kultur ˆ och om politiskt och ekonomiskt korrumperade ledare på både den makedonska och den albanska sidan.

I Serbien och Kroatien hade delar av befolkningen en känsla av psykologisk kraftsamling under Milosevic och Tudjman. I Makedonien kan jag inte minnas att ha träffat någon som litar på politiken som sådan, än mindre någon som uttalar sig entusiastiskt om en politiker på någon nivå. Människors passivitet hänger ihop med känslan av maktlöshet, med frånvaron av ledarkarisma, ett slags fatalism, som kan ha bidragit till att det inte blivit ett riktigt inbördeskrig ännu.

Upplopp, som i Bitola i syd och enstaka kvällar i Skopje, tycks mest vara isolerade utbrott. Det civila samhället – vad det nu innebär – är mycket svagt. Det finns många folkliga rörelser på pappret, men med få aktiva.

Kollektiva generaliseringar

Makedonierna tar det lugnt, en kaffe till på kaféet – vadå det är väl ändå bättre än ett krig? Vi gitter inte! Albanerna däremot gitter faktiskt, de uppvisar en imponerande solidaritet och gå-på-anda. De handlar varor på kors och tvärs, har en aktiv diaspora, betalar skatt till sin politiska kamp och har en stark familj- och klansammanhållning. De bygger universitet och finansierar dem själva, de har långsiktiga visioner och planer. Och de organiserar arméer.

Under det senaste decenniet har tusentals albaner ifrån Kosovo och Albanien bosatt sig i norra och västliga Makedonien, där strider nu äger rum. Sedan mars har den albanska gerillan hotat landets suveränitet genom att ockupera 10-15% av territoriet. Eftersom gerillan har ett betydande internationellt politiskt och militärt stöd och opererar ifrån Kosovo med NATO:s och FN:s de facto accept kan man rimligen tala om en internationell aggression mot Makedonien. Spelet med ett helt lands framtid förefaller mig vidrigt.

I min första artikel (1. ovan) angav jag några mycket begripliga anledningar till albanernas missnöje. Makedonierna, å sin sida, känner att albanerna är politiskt expansionistiska och att om man ger dem vissa förbättrade villkor kommer de omedelbart med nya krav. De fruktar också att de snart blir en minoritet i landet eftersom albanerna föder fler barn än de. De anser dessutom att albanerna har bättre villkor i Makedonien än i Kosovo och Albanien och att livet är minst lika svårt för fattiga makedonier i t ex östra Makedonien som för albanerna.

Sedan albanska extremister började kriget i norr, anser färre makedonier att de kan lita på albanernas lojalitet med staten även om de, som de ser det, har alla rättigheter, också sådana som de inte använder därför att de i verkligheten inte vill integreras i Makedonien. Jag anser att dessa synpunkter och känslor är lika begripliga som albanernas.

Så långt de kollektiva bilderna, som naturligtvis är generaliseringar och stereotyper.

På den individuella nivån är det annorlunda

Men det finns också en individuell nivå. En ung grekisk-amerikansk doktorand och TFF “Fredsantenn” Vasiliki Neofotistos från Harvard-universitetet har bott i landet 18 månader för att förstå hur Makedonien ser ut på mikro-nivå. Makedonien är en rik mosaik av folkslag. Det finns också blandäktenskap, nätverk och vänskapsrelationer kring gemensamma intressen.

Om en albansk och en makedonisk maffia-medlem har ett gemensamt affärsintresse spelar etnicitet ingen roll. Ungdomar talar om samma saker i sina subkulturer. Albanerna har den stora fördelen att de också ofta talar makedonska medan makedonierna sällan lär sig minoritetsspråket.

Makedonierna ser en klar skillnad mellan “albantsite” som är albaner som alltid bott i Makedonien och är “kultiverade” och “Shiptarite” som nyligen kommit ifrån Albanien eller Kosovo och ofta anses vara delar av maffian. Med albantsiter kan det gå bra att bli vän (nash). En alban kan bli “en av våra.”

Omvänt kan en makedonier bli inkluderat i en albansk krets. Då säger man inte att han eller hon är en av våra utan “han är som en alban.” Han eller hon måste då ha besa – vara en hederlig människa, en man kan lita på. Om så är fallet spelar etniciteten mindre roll.

När sådana relationer har utvecklats skiljer man mellan sin individuella vän och det kollektiva, generaliserande “de andra” som tillskrivs negativa egenskaper. Det är just dessa positiva attityder och relationer, inkluderande snarare än exkluderande, som bryts ned när krigets psykologi rullar på som en snöboll mot helvetet.

Albaner och makedonier omgås fortfarande, men fruktansvärt mycket mindre sedan konflikten övergått i våld.

Utan förtroende blir det våld – och våldet reducerar förtroendet

Makedonien är ett typiskt exempel på att man mycket väl kan tolerera varandra medan man har en konflikt, men att allt blir mycket svårare efter våldet.

Problemet är väl beskrivit i filmen “Innan regnet faller”, som utspelas i just Makedonien.

Förtroende är stickordet. I Sverige har jag förtroende för polisen. Om jag, som dansk medborgare, stoppas för fortkörning ser jag det inte som förtryck av mig som tillhörande en minoritet.

Om jag har en bra relation med en av “de andra” påverkas den själfallet negativt ifall hans grupp gör fruktansvärda ting mot min grupp. Och omvänt: om min vän bland “de andra” plötsligt sviker mig personligt så blir jag mer beredd att se alla i hans grupp som svikare.

Jag talar med andra i min grupp om det och de får efterhand samma negativa uppfattning om “dem”. Så skapas stereotyper – har jag träffat en av dem, så känner jag dem alla! Och negativa delar av bilden få fritt utlopp och blir demonisering.

När vi inte kan lita på andra växer fruktan. Och med fruktan – snarare än med ondskan – kommer våldet. Och våld föder våld. Våld är ett brott mot gott uppförande, mot överenskomna normer, och förstör förtroendet ˆ vilket en konflikt inte nödvändigtvis gör.

När det gått så långt behöver “vi” inte längre ta ansvar eller följa normer när vi själva agerar: titta, “de” organiserar sig i militära förband, titta de dödar våra ˆ ska vi bara titta på? Nej, jag ville inte kriget, ingen på “vår” sida ville kriget, men när “de andra”.

Med krigshandlingar börjar också propagandan och desinformationen. Rykten sprider rädsla och vrede och mobiliserar folkpsykologien, förbereder människorna på att offra och bli offer.

Om detta i den tredje och sista artikeln (se nedan) från fredens före detta oas till vilken USA, NATO, och EU kom och där NATO nu med vapeninsamling genomför operation “Viktig Skörd”.

Jag undrar vilken skörd man planerar – efter regnet?

3. Giftet sprider sig i samhällskroppen

I en förkrigstid handlar mycket om rykten. Taxichauffören från flygplatsen är alban och har inte tänkt gå i krig med KLA/NLA ifall det skulle bli krig, även om han säger att “de kämpar ju egentligen för mig”.

– Krig är dumt, jag vill inte slåss. Men jag är förbannad därför att makedonska poliser ständigt är på mig: det var länge sedan jag var på flygplatsen därför att vägen hit har varit späckad med poliser.

– De stoppar mig, kollar allt, alla papper, och frågar vart jag ska. Jag har kollegor som blivit slagna. Det är alltid vi albaner som råkar illa ut, de gör aldrig så mot en makedonier. Hur det nu än är så finns det goda och dåliga albaner och goda och dåliga makedonier och det som skett på sistone är bara bra för de dåliga på bägge sidor i händerna. Men makedonierna är nu ungefär som Milosevic, det är fruktansvärt!

Han säger inget om att den Albanska Befrielsearméens (NLA) aktiviteter också är en medverkande orsak till de hårdnande makedonska attityderna eller att NLA tog steget ensidigt ifrån konflikt till våld. Jag visar mitt intresse för Aracinovo och hans folks öde där.

– Vill du åka dit med mig? frågar han.

Förbluffad svarar jag att det kan han väl inte eftersom han just berättat att området är späckat med makedonsk militär och poliser som skulle ge sig på honom.

– Om jag åker dit med dig, svarar han, kommer de inte att röra mig.

Hygglig nationalister

Å ena sidan fruktar han polisen, samtidigt är jag ju hans kund. Hursomhelst, han är en hygglig kille och jag anlitar honom några dagar senare för ett besök i Tetovo/a där strider länge har utspelat sig. Vi samtalar i bilen under en timme. Nu kommer nationalismen upp till ytan: han anser att makedonierna som folk egentligen inte existerar utan är bulgarer och att albanerna borde ha fler rättigheter än makedonierna därför att landet här egentligen är Illyrien och makedonierna bara nykomlingar. Den är sånt man inte hörde tidigare i det här landet. När vi skakar hand säger han:

– Vill du så kan jag ta dig med till UCKs baser över bergen, inga problem, jag vet var de finns, delar av min familj är med i UCK. Bara ring mig om du vill!

Under ett antal dagar försöker jag via olika kontakter att nå UCK:s talesman, Ali Ahmeti. Men han hör aldrig av sig. Efteråt förstår jag att han dirigerade striderna och förhandlade med NATO:s utsände Pieter Feith. Kanske skulle jag ändå ha tagit risken och åkt över bergen, in i Kosovo, med honom?

Det är samma sak på den makedonska sidan, naturligtvis. En rund och trevlig restaurangägare med sinne för politik säger sig veta att NLA betalar sina soldater för varje träff mot makedonska arméns baracker och byggnader (“kanske 600 DM”) och att en NLA soldat som dödar en makedonier får 3000 DM!

Hat och gråt – är försoning möjlig nu?

En dag håller jag en föreläsning om situationen som jag ser den och ger en rad förslag till steg som borde tas för att hejda kriget och återskapa samhälleligt förtroende. Ett hundratal kvinnor, ungdomar och folk från fredsgrupper i Skopje lyssnar. Även om dessa grupper typiskt har kontakter med “de andra” är här beklagansvärd få albaner närvarande. Under diskussionen reser en kvinna sig i församlingen och berättar att “terroristerna” har förstört hennes hem i Aracinovo; hon kan inte återvända dit men hon vet vilka albaner det var som gjorde det. Det blir långt, mycket emotionellt – hat och gråt går i ett.

Jag försöker trösta och säger att hon måste försöka rikta sin vrede enbart emot den eller de som gjorde det men inte mot alla albaner i landet. Förlåtelse och försoning måste få växa fram igen. Men hon kan inte lyssna utan säger “Det är för sent” eller “de är alla sådana” eller “har Du sett några albaner som protesterar mot vad terroristerna gör i alla albaners namn?”.

Man kan kalla detta ologiskt eller irrationellt. Men jag tror att det finns en logik i denna ologik. Det är med hjälp av de mekanismer jag har skrivit om i denna serie som kriget omvandlas från något otänkbar och absurt till verklighet och nödvändighet.

Polariseringen ökar timme för timme: du kan bara inte ha förståelse för den andra sidans åsikter eller krav. De är inte ens värda vår respekt, de är lägre – ja, de finns kanske inte ens. Det blir “vi” eller “de” – inte “vi” och “dom.”

Alla toleranta, moderata människor, alla som för bara några månader sedan också kunde se att “vår sida inte gjort allt rätt heller” grips successivt av djup isolering och hopplöshet. Den viktiga uppgiften att stärka den moderata majoriteten mot den intoleranta minoriteten tar ingen på sig, minst av allt NATO och USA.

Giftet sprider sig i samhällskroppen

Medierna här hemma och i Makedonien spär på. Alla talar om Kriget. Våldets supporters och krigets arkitekter ställs i fokus. Kanske blir de höga på att forma historien: EU:s Javier Solana, NATO:s George Robertson, den Albanska Befrielse-Arméns Ali Ahmeti och hardline-makedonier som statsminister Ljupco Giogevski och inrikesministern som delat ut tusentals vapen till makedonska extremister.

Dessa personer kör loppet tillsammans. De är visserligen fiender, men de har mycket gemensamt. Och priset för deras felbeslut eller intolerans betalar de inte själva – det kommer 99 procent av Makedoniens invånare att göra, albaner såväl som makedonier. Som överallt i denna sortens krig.

Men det internationella samfundet arbetar väl ändå på att undvika krigets gissel i Makedonien? Tyvärr inte.

Själv ser jag tyvärr ett klart mönster sedan tio år tillbaka på Balkan: där Väst har varit inne och “skapat fred”:

a) har inga av de ursprungliga problemen lösts,

b) finns det etniskt mycket renare enheter än före kriget,

c) alla har blivit mer beroende av detta väst.

Det gäller Kroatien, Bosniens olika delar och Kosovo. Det mest multietniska samhället, Jugoslavien, bombades. Makedonien är alltför multietniskt och fredligt för att kunna få ligga orört av västliga intressen och – nationalistiskt – kamp om inflytande.

Det finns en “Presidentens Plan”, det finns ett “Ramavtal” av den 13 augusti och det finns för närvarande en NATO-mission som skall samla in futtiga 3,300 av den albanska gerillans säkert tiotusentals vapen. Ingen av dess planer innehåller åtgärder som förtroendeskapande, fredsundervisning, medier i fred och tolerans, sannings- eller försoningskommission, total nedrustning, ny säkerhetspolitik, fredszoner eller ekonomisk uppmuntran av inter-etniska utvecklingsprojekt.

Det finns bara ett rimligt förhållningssätt till det internationella samfundets vilja att hjälpa Balkan till fred: att tvivla på det.

Jag fruktar att vi inom kort kan komma att få se ännu ett större krig på Balkan, denna gång i ett land där det inte finns problem som skulle kunna leda till krig utan just det internationella samfundets “hjälp.

Vem skall ta hand om människorna under och efter det att “regnet faller”? Och även om kriget inte kommer, hur i all sin dar ska förtroendet återkomma och människor försonas?