Dubbelt så många barn under fem år dör varje år i Serbien, som i andra industriländer, enligt uppgifter från UNICEF, FN:s barnprogram.
De viktigaste orsakerna är fattigdom, bristfällig hälsovård och undernäring.
Fattiga mödrar får inte tillräckligt med mat, och inte heller den vård de behöver under graviditeten. Deras bostäder är trånga och saknar ofta rinnande vatten.
Barnen är ofta för tidigt födda, små och sjuka och mödrarna har dessutom svårt att amma dem.
Föräldrarna kan inte betala för medicinsk vård.
Enligt chefen för UNICEFs utvecklingsprogram för den tidiga barndomen, Olivere Petrovic, är sådan barnadödlighet hög, som skulle kunnat undvikas med enkel medicinsk behandling. Antalet dödsfall som beror på sjukdomar som uppstått innan barnen fötts, ökar.
Samtidigt med dessa rapporter uppges att EU nu avslutar den humanitära hjälpen till Jugoslavien. Sedan 1991, när den jugoslaviska konflikten bröt ut, har EU bidragit med c:a 20 miljarder kronor i humanitär hjälp. Programmet utgjorde i början akut hjälp till flyktingar från striderna i Kroatien, Bosnien och senare i Kosovo. Nu anser EU att regeringarna i regionen själva klarar att hjälpa den fattiga befolkningen. De flesta hjälporganisationerna har redan lämnat området.
Oron är stor för att många människor kommer att gå under när regeringarna inte längre kan hjälpa de mest utsatta. Enbart i Serbien och Montenegro finns omkring 120 000 flyktingar med permanent behov av humanitär hjälp och det finns ännu fler internflyktingar, som har svårt att överleva.
Den 5/10 2003 kom jag tillbaka från ett besök i Serbien och Kosovo.
I Belgrad träffade jag chefen för det lokala Röda Korset och fick veta, att inte heller Röda Korset kan hjälpa de nödställda. Staten försöker hjälpa, men saknar resurser. De företag som ses som attraktiva av väst säljs till underpriser. Pengarna går in i statens budget, för att för en tid hålla den totala katastrofen från dörren.
Serbien är ett multietniskt land, där människorna före sönderfallskriget, kunde försörja sig, innan det dömdes till total fattigdom genom långvariga sanktioner och bombningarna 1999, allt på initiativ av USA.
“Nu har Bill Clinton beslutat att serberna skall svältas till rättfärdighet. Hungern ska lära dem! De goda ägnar sig normalt inte åt att svälta småbarn till döds. Inte ens serbiska småbarn”, skrev Carl Hamilton, i en krönika i Aftonbladet den 13/10 2000. På dessa tre åren har ambitionerna ökats till att omfatta ofödda serbiska barn.
Nu har jag sett mer av Kosovo. Det är ett verkligt Klondike. De stora villabyggena står tätt. Det syns, att här finns det pengar!
De få människor som finns kvar av de etniska minoriteterna, och som mot alla odds överlevt fyra år av mord och misshandel och fattigdom, hänvisas till militärt bevakade getton. Av byarna där de tidigare bodde, finns bara murar kvar, av husen och av de kristna kyrkorna. Kyrkogårdarna är vandaliserade, demolerade. 170 kristna kyrkor och kloster från elvahundratalet har raserats, sedan juni 1999, när Nato fick ansvaret för säkerheten i området. Det är resterna av vårt europeiska kulturarv.
De glänsande nya moskéerna står tätt i de nybyggda områdena, som på sluttningen ner mot floden Ibar, vid staden Mitrovica. Där finns också de rostiga balkarna kvar av ett stort bostadsområde, där det förut bodde romer.
