Högt uppsatta Kosovo-albaner och Serber från Belgrad möttes ansikte till ansikte 14. oktober 2003 i Wien. Det var ett historiskt möte i mer än en betydelse. För alla som är engagerade i konflikthantering och fredsbyggande innebär det en möjlighet att reflektera över mötets filosofi, metoder och politik. Gjorde det såkallade internationella samhället rätt? Har institutionerna lärt sig det man borde? Finns det paralleller mellan Kosovo, Afghanistan och Irak som vi bör diskustera självkritiskt, snarare än att helt enkelt lägga skulden på parterna?
Dialog är bra, men bombningarna 1999 har förhärdat alla.
Det är första gången sedan NATO:s krig mot Jugoslavien i 1999 att serber och albaner möts på detta sätt. Visserligen är detta, med några få undantag, det första försöket till regelrätta förhandlingar sedan allt började i slutet av 1980-talet. Som i Irak, hindrades de viktigaste parter från att träffas. Med tiden har hökarna tagit över scenen och nu finns ingen äkta vilja till samtal.
Albanerna var offer för Milosevic’ repressiva politik och Albanerna kände rättmätigt att de hade stöd i Väst och skulle bli belönade genom att driva en allt-eller-inget-positition; därför kompromissades inte om målet om fullständigt oberoende.
Serberna var det största folket i fd Jugoslavien men serbiska minoriteter i Kroatien, Bosnien och Kosovo märkte aldrig av någon solidaritet från västliga konflikthanterare och kände sig missförstådda, behandlade utan rättvisa och blev kränkta av bombningarna. Varför skulle de inte kämpa hårt för Kosovo-provinsen som de ansåg var deras vagga. Dessutom har serberna som folk – och Kosovoserberna i synnerhet – mist mera än alla andra på grund av den politik deras egna ledare förde.
Processen i Wien vill troligen inte leda till en behövlig vändpunkt eller stadig fred i Kosovo. Det spelas fortfarande under täcket från alla sidor medan vanliga godhjärtade Albaner, Serber, Turkar etc. i provinsen fortsätter betala det höga priset. Dessa förhandlingar kommer ett decennium för sent. Om det fanns acceptabla lösningar i parternas ögon på tidigt 1990-tal, överskuggar nu hatet och misstroendet även den minst dåliga lösningen för alla.
I Wien finns också representanter från FN-missionen i Kosovo (UNMIK) ledd av speciella representanten Harri Holkeri, kontaktgruppen för Kosovo som inkluderar USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Italien och Tyskland liksom högst uppsatta ledare från EU, Chris Patten och Javier Solana, NATO:s generalsekreterare Lord Robertson och chefen för OSCE, den holländska utrikesminister Jaap de Hoop Scheffer.
Misstänkliga aspekter
Åtminstone fyra aspekter förefaller misstänkliga
A) Kosovos premiärminister (Provisional Institutions of Self-Government) (PSIG) Bajram Rexhepi´s frånvaro; Albanien företräds istället av President Dr. Ibrahim Rugova.
B) Eftersom Rexhepi nekade att komma, drog man tillbaka inbjudningarna till de serbiska och turkiska representanterna från Kosovo, vilket upprörde Belgrad i den grad att man skickade medlemmar av ministerrådet, men varken sin premiärminister eller vice-statsministern, enligt BBC. Därför representeras inte alla relevanta lokala parter och inte heller PSIG eller Kosovos parlament. Men:…
C) FN mission (UNMIK), EU, OSCE och NATO närvarar på högsta nivå.
D) Kosovos framtid är inte på agendan. Mötet skall behandla ämnen som brister i elförsörjning, bilars registreringsskyltar, de 3700 övervägande albaner som fortfarande är saknade i Kosovo och framtiden för de mer än 100 000 huvudsakligen serbiska medborgare som flydde Kosovo efter kriget i en omvänd etnisk rensning utfört av albanska extremister.
Att döma efter detta, verkar det som om förhandlingarna i Wien snarare är viktigt för – och riktar sig till – det internationella samhället än till parterna lokalt. Det internationella samhället intervenerade på ett ytterst ensidigt sätt, till albanernas fördel, bombade Serbien, som i det tysta visade förståelse för albanska extremisters omvända etniska rensning, som tvingade mera än 200 000 Serber ut av Kosovo efter NATOs krig. Det fick Serber, men inte Albaner inför krigstribunalen i Haag och försåg Kosovo med milliarder dollars i bistånd (medan Serbien inget fick). Men detta till trots, det internationella samhället har fortfarande inte förtroende och auktoritet att beordra vissa albanska ledare att “sluta dra fötterna efter sig”.
Efter mera än ett decenniums förlorade förhandlingar och polarisering och hårdare attityder mellan parterna i fyra efterkrigsår måste internationella organisationer ge intrycket av att Kosovo-konflikten rör sig mot någon slags lösning. Men det är inte fallet. För det andra vet man antagligen väl att Ohrid-avtalet som är framförhandlat med hjälp av EU och NATO i grannlandet Makedonien inte fungerar som tänkt och den makedonska krisen som sådan och våld mellan albaner och makedonier inte kan uteslutas – något som åter vill framhäva sambandet mellan politiska och militära krafter bland kosovo-albanska extremister och makedonske albaner.
Tillbakablick på konflikten i ljuset av konfliktmedling
TFF publicerade sin första analys av konflikten “Förhindra krig i Kosovo” för 11 år sedan baserat på faktainsamling på plats. Vårt team tillbringade fyra år mellan 1992 och 1996 och var medskapare av den enda varaktiga (skriftliga) dialogen mellan tre på varandra följande regeringar i Belgrad (och Slobodan Milosevic) på den ena sida och på den andra sidan Kosovoalbernarnas moderata ledarskap under Dr. Rugova och hans LDK-parti som det enda politiska ledarskap i före detta Jugoslavien, vilka förespråkade pragmatiska icke-våldsmetoder för att uppnå sina långsiktiga mål: ett självständigt Kosova.
Detta Kosova skulle ha öppna gränser, ingen militär styrka och inte ingå i någon militär allians och skulle inte förtrycka andra utan byggas på multi-etnisk, icke-våldlig samexistens. Själv tjänstgjorde jag som inofficiell goodwill-rådgivare i konfliktlösning för Dr. Rugova och vårt team föreslog ett antal inslag och strategier för honom och ledare runt honom.
TFF publicerade 1996 “Memorandom of Understanding” between the UN and the Federal Republic of Yugoslavia concerning a United Nations Temporary Authority for a Negotiated Settlement in Kosovo” (UNTANS). Det formulerades som en internationellt bindande överenskommelse av våra experter och behandlade ämnen som relativ demilitarisering och etablerande av en regerings-och-NGO “Professional Negotiation Facility” bemannad av experter med erfarenhet i konfliktläkning och lösning av tvister. Det föreslogs att denna auktoritet skulle ta över delar av administrationen i Kosovo. Det var våldsprevention och principfast förhandling i ett, och stipulerade inte hur den slutliga lösningen på konflikten skulle se ut. Den tillhandahöll endast en uppsättning av medel och procedurer och samtidigt föreslog man en omfattande utbildning av människor i konfliktförståelse, förhandling, förtroendeskapande och försoning; Serbisk militär och polis skulle ersättas av internationell civil polis och övervakare. Mulitetniska “Civil Affair Officers” skulle hjälpa alla att sköta den dagliga administrationen. FN och OSCE skulle vara huvudsakliga regeringsaktörer.
Vi tog de två rapporter till FN i New York och diskuterade dem, bland många andra, med HE Kofi Annan på den Jugoslaviska avdelningen. Kofi Annan ledde på den tiden Avdelningen för fredsbevarande operationer (PKO). Alla lät oss förstå att detta var en typ av professionell konfliktanalys, tidig varning och konstruktiva förslag i linje med FN-policy för “fred med fredliga medel” som var så efterlängtad i det internationella samhället. Men, en assistent till generalsekreteraren sa också; “fantastiskt arbete, men jag måste också tala om för Er att ingen i detta hus handlar förrän vi ett par veckor har kunnat läsa på förstasidan i New York Times att det är krig. Vi är fullkomligt medvetna om behovet av tidig varning och handling som Ni föreslår och vi ägnar oss faktisk åt tidig avlyssning, men hela det globala samhället är desperat överbelastade med pågående konflikthärdar och krig.”
Ignorerade och misskötta konflikter leder till krig.
Som vi vet, bröt kriget ut i Kosovo 1997. Den tyska underrättelsestjänsten i första hand, och CIA och andra privata legosoldatföretag hade gjort sitt ytterste för att underminera Dr. Rugova – som Väst aldrig gav annat än läpparnas bekännelse – och gjorde Kosovo Liberation Army (KLA) till en kraftfull aktör i provinsen från 1993 och framgent.
Bland KLA-lederna fanns Agim Ceku, en albansk officer född i Kosovo, tillhörande den kroatiska armen som 1993 hade varit spjutspets i den kroatiska president Tudjmans politiskt och militärt amerikanskt stötta operationer Flash och Storm i Krajina och Västra Slavonien. Operationerna medförde att 250 000 kroatiska serber drevs ut från områden de levt i under århundraden, varav de flesta inte har återvänt. Operationerna ledde också till att den utomordentliga fredsbevarande FN-mission från UNPAs (the UN Proteected Areas) i Kroatien drevs ut, den första av en serie förödmjukelser mot FN som har fortsatt och senast förekommit i Baghdad.
För flera år sedan berättade Agim Ceku för mig att han drog ned till Kosovo då och då för att “hjälpa” KLA att utvecklas till en formidabel styrka på 20 000 soldater. Senare blev Ceku utvald till att leda det såkallade civila “Kosovo Protection Corps” (KPC). NATO´s avrustningen av KPC var inget annat än spel för galleriet. KPC och irregulära styrkor förde krig både i södra Serien och i Makedonien – där NATO återigen – enligt propagandan – avväpnade albanska upprorsmän från Kosovo och de lokala paramilitära styrkorna.
Sändebudet Richard Holbrooke, som hade varit amerikansk viceutrikesminister för fjärran Östen när Kwangjumassakern på hundratals studenter i Seoul i 1980 godkändes av Washington, träffade en överenskommelse med President Milosevic om att ett OSCE-uppdrag skulle etableras i Kosovo, öppenbart utan föregående planering.
De 1200 övervakare blev aldrig ställt till förfogande av OSCE medlemsstater, men CIA anlände och infiltrerade OSCE. Chefen för missionen var William Walker, en man som arbetat i Latinamerika – vissa källor relaterar hans namn till CIA och dödssvadronerna där – och spelat en kort och inte nämnvärd roll som chef för FN i Vukovar. Men han visste, redan före någon undersökning hade gjorts, att Belgrad hade utfört Racak-massarkern och avgjorde skuldfrågan på plats, på få minuter. Detta utgjorde sista droppen för Clintonadministrationen. De beslutade att bomba Jugoslavien. Istället för att erhålla ett nytt diplomatiskt uppdrag, är Walker nu chef för det privatfinansierade Amerikanska universitet i Kosovo! (http.//www.aukf.org/press/press_release_2.htm)
President Clinton fann det för gott att bomba. Han agerade på antagande och på ungefär samma kunskapsnivå som Bushadministrationen nu gjort i Irak. Också han förseddes åter och återigen med påhittade berättelser som inte hade någon verklighetsanknytning – som den om tusentals människor som Milosovic skulle ha bränt i industriella masugnar i Mitrovica eller “Hästsko-planen” som det hävdades hade som mål att driva ut alla albaner från Kosovo. Han var en Hitler liksom Sadam, och han var allierat med Amerika och Västen, tills prioriteringarna ändrades.
Och sedan hade världens media en obekväm fokusering på Monica Lewinsky-affären som behövde skingras. Som av en tillfällighet, är det högsta NATO-befäl för detta skamfulla kriget, Wesley Clark, den mest populära demokratiska presidentkandidat nu 2003. Den högst uppsatta civila ansvariga för kriget var NATO:s generalsekreterare Javier Solana, som idag är närvarande i Wien som EU:s fredsskapare.
Frågor vi fortfarande kan ställa oss om Kosovo
Sådan var alltså bakgrunden för det internationella samhällets de-facto politik i Kosovo. Ingen regering försökte uppnå en politisk, civil överenskommelse när det var mest sannolikt att det skulle kunna ha lyckats, t.ex. tidigt på 1990-talet. Ingen internationell organisation försökte på allvar att få albaner och serber i en förhandlingsposition under professionell ledning och i en genomtänkt process styrd av långsiktigt tänknande.
Visserligen fanns det”förhandlingar” utanför Paris i Rambouillet, före kriget. Men parterna möttes aldrig ansikt-till-ansikte och amerikanernas syfte verkar ha varit att presentera en plan som skulle mottas med ett “ja” från albanernas sida och ett “nej” från serbernas sida. Detta uppnåddes genom att USA i andra veckan plötsligt lade till ett militärt appendix som gav NATO “carte blanche” att närvara varsomhelst i Serbien, utan att tilldelas något ansvar för olyckor eller annan skada som man åstadkom och utan att betala för utnyttjandet av serbiska faciliteter, vägar, hamnar etc. Oavsedd vad man tycker om Milosevic´ lederskap och serbisk politik under dessa år, så skulle ingen självständig stat ha accepterad denna typ av närvaro. I sine konsekvenser blev Rambouillet föga mer än en de-facto deklaration av kriget som följde efter.
Relationenen mellan Kosovo och liknande aspekter av konflikter i Kroatien, Bosnien och Makedonien togs aldrig riktigt i övervägande. Kosovo behandlades inte som annat än en unik konflikt utan relation till något annat. De problem den serbiska minioriteten skulle gå till mötes ignorerades totalt av det internationella samhället.
Få frågade sig själva om Kosovo skulle kunna handla om något annat också – som t.ex. om att säkra olika företags och konsortias projekterade oljeledningar från Kaspiska havet och Svarta havet genom Bulgarien, Makedonien och Albanien till Adriatiska havet för att säkra leveranser till Väst. Få gjorde sig omaken att undersöka varför amerikanerna byggde den största militära basen utanför USA sedan Vietnamkriget, Bondsteel, få kilometer utanför Pristina, Kosovos huvudstad. Få frågade hur USA och internationella organisationer har kunnat skära ut en del av en självständig stat och etablera sina organisationer och baser i byggnader och på mark som tillhör denna stat utan att förhandla om kompensation med Belgrad. Få frågade om Kosovos enorma betydelse och den prestige och de milliarder dollars som har pumpats in har att göra med det faktum att provinsen förmodligen har Europas största metallfynd och mineralförekomster.
I sanning har få frågat sig själva varför denna lilla provins har mottagit den genom tiderna relativt största fredsbevarande mission – omkring 43,000 NATO-soldater vid missionens början plus 10,000-tals från FN, OSCE och hundratals NGO som flockades till platsen efter kriget 1999.
Situationen idag
Detta är vad du får reda på av ReliefWeb:
Osäkerhet
De generella framsteg för säkerheten har inte medfört att kränkningar och våld mot etniska minoriteter har stoppats. En rad allvarliga brott mot mänskliga rättigheter inkluderande granatattacker, booby-traps, skottlossning i blindo, mordbränder, fysiska övergrepp, stenkastning, vandalism och verbala kränkingar fortsätter. Med offer som ofta är rädda att anmäla brott och ledare som är förtegna och gärningsmän som sällan ställs till ansvar är man inne i en självförstärkande farlig spiral av laglöshet.
Arbetslöshet
Kosovos unga ekonomi är starkt beroende av internationell hjälp och utvecklingsbistånd. Kosovo Statistics Office (KSO) har registrerat arbetslöshet på alarmerande 57 procent, med även systematiskt högre siffror i minoritets- och avlägsna områden såväl som för kvinnor över hela Kosovo. Utan hjälpen från omvärlden, som förväntas minska kraftigt under 2003, kommer arbetslösheten sannolikt att öka. Samtidigt som aktiviteter utanför kontroll och organiserat brottslighet dominerar många områden av ekonomisk intresse och i starkt minskar möjligheterna till privata investeringar och social-ekonomisk framgång.
Etnisk rensning och skapandet av enklaver
Minoriteter som har varit utsatt för olika nivåer av etniskt motiverad kränkning och våld efter konflikten 1999 och som har stannat kvar i Kosovo har sökt säkerhet genom att bosätta sig i varandras närhet. Som resultat härav har de minoriteter som stannat i Kosovo behövt kraftig internationell övervakning för att skapa grundläggande säkerhet. Tills nyligen har fri rörlighet utanför dessa enklaver varit ytterst begränsat.
Flyktingar och fördrivna återvänder inte
Emot den relativa positiv utvecklingen, registerade UNHCR 2741 minoriteter som återvände 2002, vilket ökade det för 2000-2002 kumulativa totala antalet till 6,094. Uppskattningsvis en kvarts million av Kosovos förkrigspopulation – huvudsakligen serber följt av romer, ashkalia och egyptier – är fortfarande fördrivna.
Den övervägande majoritet – kring 205,000 – huvudsakligen kosovo-serber finns i Serbien, medan Montenegro har tagit emot ca 29,000 IDPs, majoriteten romer. Dessutom finns det fortfarande 22,500 personer tillhörande minoriteter fördrivna inne i själva Kosovo och utspridda över fem regioner också omfattande den etniskt delade kommunen Mitrovica.
Låg donorrespons gentemot humanitära behov
Utav åtta organisationer som deltar i “Kosovo 2000 CAP” (Consolidated Appeal for Humanitarian Assistance), har endast fyra (UNHCR, OCHA, UNICEF och WHO) mottagit stöd för CAP-projekt. 10 februari 2003 hade 31% eller 8,428,254 dollars utav begärda 27,255,6044 beviljats. Den låga grad av beviljande av stöd leder till omprioriteringar och i vissa fall till att projekten läggs ned.
De som lär sig och fundamentalisterna
Mr. Richard Holbrooke och Mr. Bernhard Kouchner (som tidigare hade Holkeris jobb) har helt nyligen besökt Kosovo. Enligt New York Times “på deras fem-dagars resa med privat jetplan, som var finansierat av två privata fonder, smickrade och charmerade de sin publik och ägnade sig åt översitteri (hectored), gick i armkrok och proklamerade deras vänskap a la “Casablanca along the way”. “Vi behöver inte Er” sa Bernard Kouchner i Sarajevo, fransmannen som administrerade Kosovo för FN, “Ni behöver oss”.
De som lär sig kan ha begått misstag men vet idag att de visste för lite igår. Med realistiska bilder av sigsjälva och en portion ödmjukhet drar de konklusioner och bliver klokare med tiden. De öppnar därmed en dör till verklig fred och icke-våld.
Fundamentalister och andra ignoranta människor är övertygade om att allt de gör är rätt och därför inte har någon anledning att lära sig något (nytt). De lär ut och hotar: “Vi behöver inte Er, Ni behöver oss”. De kommer att fortsätta utöva psykologiskt, kulturellt och militärt våld – kanske i proportion till de misstag som behöver täckas över.
När inget annat fungerar och alla chanser till fred är bortblåsta, då är det i sanningen rätt tid att diskutera bilarnas registreringsskyltar i Kosovo!
En civilisation som inte ser något behov av att lära från andra kulturer är dömd till undergång. Platser som Kroatien, Bosnien, Kosovo, Afghanistan och nu Irak ser mer och mer ut som hållplatser på den västliga vägen mot moralisk och politisk förfall.
Översättning från engelska vid Ole Hultmann
© TFF 2003
