Jan Öberg, TFF direktör
21.a mars, 2011
Här följer i telegramstil en kort uppräkning av motsägelser, dåraktiga antaganden och missriktad humanism. En likaledes kortfattad slutsats med förutsägelse följer efter uppräkningen. Jag kommer inom kort att utarbeta någonting kortfattat om vad som kunde och borde ha gjorts i stället för dessa fruktansvärda och kontraproduktiva bombningar.
1. Vi kan inte sammanträffa, tala och förhandla med en sådan!
En lång rad av västvärldens ledare har sammanträffat med honom och sett honom som en allierad under de senaste åren.
2. Humanistiska argument och ädla motiv i stället för uttalade intressen och syften.
Men överallt annars har västs länder följt sina nationella, strategiska och oljeintressen, en-två miljoner oskyldiga irakier dödades av västvärldens sanktioner och ockupation under åtta år.
3. Uttalanden om att vi inte kan bara stå och titta på när Gadaffi mördar sitt eget folk.
Utan att visa upp ett enda bevis på massdödande, brott mot mänskligheten, massgravar; i stället hänvisas till (icke jämförbara) fall som Rwanda och Srebrenica.
4. Krav att Gadaffi ska acceptera eldupphör enligt FN:s säkerhetsråds resolution 1973.
Och sedan bomba hans land ursinningslöst så att han aldrig skulle kunna ge sig även om han skulle vilja det.
5. Agera mot Gadaffi i Libyen och bara där.
Men låta regimerna i Jemen, Bahrein och Elfenbenskusten göra i stort sett samma sak och stödja auktoritära/diktatoriska länder/ledningar som dem i Saudi-Arabien, Mubaraks Egypten och Israel eftersom de är allierade i “kriget mot terrorismen”.
6. Bara se Libyen och agera på libysk mark (trångsynt uppfattning av konflikt-området).
Klart ignorera hur dessa militära handlingar på den libyska scenen kommer att uppfattas av de arabisk-muslimska åskådarna i hela regionen.
7. Tro på att historien och västvärldens egen roll i regionen och i Libyen saknar betydelse (trångsynt uppfattning av konflikt-tiden).
Detta spelar i händerna på iranierna, irakierna och andra som inte har glömt vad västvärldens imperialism innebär. Och kommer så småningom att vända hela den arabiska “gatan” mot västvärlden.
8. Använda idén om flygförbudszon för att reducera Gadaffis militära styrka.
Bomba hans land så att hans motstånd intensifieras, han för in kriget i städerna och allt fler libyer kommer att stödja honom när de ser vad NATO:s bomber innebär.
9. Bomba till stöd för de beväpnade rebellerna/frihetskämparna.
Detta stöd kommer att göra det svårare för dem att ses som legitima framtida ledare om de skulle komma tilll makten tack vare västvärldens militära aktion. Dessutom vet vi inte vem de är.
10. Antagande att folket i Libyen kommer att känna tacksamhet för vår intervention utan att erkänna att en flygförbudszon betyder att stora delar av deras land förstörs.
Detta innebär att man blandar ihop konfliktlösning med krigsdeltagande/inbördeskrig och – naturligtvis – regimförändring.
11. Bomba från luften för att stoppa Gadaffi.
Att icke erkänna att hans svar blir att intensifiera kampen på marken och dela ut vapen till folket. Och att krig inte kan vinnas utan att man har egna trupper eller gott samövade allierade på marken. Att delta i inbördeskrig från luften är ett utsiktslöst företag.
12. Frankrikes erkännande av rebellerna/frihetskämparna som på intet sätt motsvarar kraven för erkännande enligt folkrätten.
Och därmed tvingas också Frankrike att följa upp och gå i spetsen för bombningarna för att stödja “sina” vänner (och få Sarkozy återvald).
13. Användning av flygförbudszonen som ett sätt att rädda liv.
Medan det pågår och NATO-ländernas bomber är klar “overkill”, kommer koalitionen att döda många fler i månaderna/åren framöver. Antingen vet man inte eller också förtigs det att en No-Fly Zone upprättad i/över en självständig stat nödvändigvis innebär internationell aggression i folkrättslig mening.
14. Påståendet att det inte handlar om att byta regim.
Samtidigt som man envist hävdar att Gadaffi måste avgå och bombar hans högkvarter. Obama o andra säger att han ska bort, medan FN-resolutionen inte medger at han dödas eller på annat sätt elimineras.
15. Bomba till stöd för några frihetskämpar men –
Utan att ha den blekaste aning om vilka de är eller vad de vill. Känt är att så sent som den 25 februari avvisades varje militär aktion av 300 församlade ledamöter av oppositionen, eftersom de inte ville “återvända till makten på en stridsvagn”, som de sade. Känt är också att de är splittrade, att drygt 30 ledare har utropat sig själva som det libyska folkets enda företrädare – kanhända inte på det mest demokratiska viset. Har senare visat sig att en del är Hizbollah o Al-Queda!
16. Enligt en flykting från Benghazi som gick över gränsen till Egypten hadde 94 människor dödats i Benghazi.
Att genomföra ett väldigt bombkrig för ett så litet antal människor innebär att detta borde genomföras liknande “humanitära” interventioner på väldigt många platser världen runt; över 4 miljoner har gått under i Demokratiska Republiken Kongo.
17. Medier och politiker hävdar att det finns ädel humanitär omsorg bak
Men utan att man frågat sig varför och hur frihetskämparna har fått tag i sina vapen (det började där också som ett icke-vålds uppror) – vapen som medförde att de på nolltid kunde ta kontroll över stora delar av Libyen. Med andra ord gräver man inte djupare i konsekvent information som säger att utländska specialförband som Storbritanniens SAS har opererat på libysk mark långt före dessa händelser.
18. Med mycket dåliga erfarenheter av flygförbudszoner och interventioner i andras inbördeskrig – som Irak och Kosovo
Ändå gör man detsamma igen och envisas med att Libyen är ett unikt fall. Konsekvens: man lär inte något av sina tidigare misstag och inbillar sig att detta krig är det goda kriget.
19. Man talar ständigt om “det internationella samfundet”.
Något sådan samfund finns inte utan är en kontruktion bestående av ett fåtal västliga ledare. Bombinsatsen sker på grundval av en FN-Säkerhetsrådsresolution som 10 av 193 medlemsstater har röstat ja till, länder av ringa betydelse som Gabon och Bosnien. BRIC-länderna Brasilien, Ryssland, Indien & Kina stödjer inte detta.
20. Underförstått hävdar man att Gadaffi borde acceptera militär befrielsekamp på Libyens territorium, inom en suverän stat som är medlem av FN.
Västvärldens länder skulle själva aldrig utan motaktion acceptera att en militär befrielse och möjlig kamp för en större eller mindre självständig stat (på oleterritoriet?) skulle äga rum på deras eget territorium – Baskien, Korsika, Trento, Sicilien, Skottland, Californien, Grönland, Lappland, Skåne…
21. Ädel humanitär oro antas föreligga.
Men liknande oro uttrycks inte bland västliga/NATO-politiker för de över 100 000+ människor som dör varje dag jorden runt i onödan på grund av hur deras egen ekonomiska politik eller brist på politik fungerar. Men fattigdomsproblemet går inte att lösa med militär humanism, bara med civil…
22. Man är beredd att anta att ett bombkrig är den magiska formeln. Om inte annat så var det den enda plan man hade!
Redan andra dagen uppenbarades att de inte inte vet vad nästa steg skall eller borde bli. Som … tänk om Gadaffi är militärt starkare än vi trodde? Tänk om libyerna tyr sig till honom och inte till oss när de ser sitt land förstöras? Tänk om bombningarna inte uträttar underverk – måste vi ta till marktrupper då? Kommer vi att kunna inleda förhandlingar utan att Gadaffi finns med i bilden och, om svaret är ja, med vilka? Kommer Arabförbundet att falla ifrån eftersom vi inte klart talade om för dem vad de skulle få se i Libyen?
23. Ingenting gjordes för att hitta en förhandlad/medlad lösning och man hånade Hugo Chavez’ försök att besöka och tala med Gadaffi för att undvika miliära insatser.
Man hävdar att vi efter att ha förstört delar av Libyen borde finna en förhandlingslösning och hjälpa folket att uppnå demokrati. Tror alltså på krig först och förhandling sedan och att folk blir benägna att tala när de har bombats. En helt speciell utrikes-psykologi också kallad önsketänkande.
VARJE PROJEKT som vilar på en så bristfällig intellektuell grund måste med nödvändighet misslyckas, särskilt när den förenas med en överdos av berusande militär makt och brist på ödmjukhet (= hybris).
Det värsta med att ha en mängd sofistikerade militära verktyg är att vi förlorar ödmjukheten, tror oss om att vara allsmäktiga då vi i själva verket kan vara intellektuellt för dåligt rustade.
Civilisationer har gått under förr när klyftan mellan militär överutveckling och intellektuell och moralisk underutveckling har vidgats, när imperier har utsträckts för långt, använt sig av överdrivet dödande och förlorat legitimitet i andras ögon.
Visserligen kan man moraliskt hävda att Gadaffi numera saknar legitimitet (men alltså inte som oil dealer). Jag skulle också vilja att han avgick. Men detta är inte rätt sätt.
De som nu bombar Libyen till småbitar – och som kanske slutar med att upprepa det massdödande vi har sett i Irak och på andra håll som de gör anspråk på att ha skyldighet att förhindra i Libyen – har också förlorat legitimitet.
Detta företag innebär en vidrig kombination av förstörelse av andra och förstörelse av oss själva.
Vi lever i mörka tider, mycket mörka tider.
Lund, Sverige den 21 mars 2011
Tillägg 2:a april 2011
Att Sverige ska delta i detta är tragisk, en konsekvens av 20 års avsteg från det som gjorde Sverige till en unikt kreativ aktör för fred i vår värld. Idag gäller NATO, inte FN, i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Beslutet vilar i stort på ovanstående drygt 20 motsägelser och genomfalsk humanism, fast säkert välmenande av många. Våra medier fokuserar på det militära, på att nu “lyfter 8 flyg mot Sardinien”. Sydsvenskan t ex anser en sportbegivenhet ska fylla hela framsidan samtidigt med att Sverige går i krig ägnas 4 rader. Hans Majestät vinkar farväl och tycks mena – som så många andra att Sverige är fantastiskt. P1 Morgon kör en lång intervju med en pilot som var med när vi bombade i Kongo – då var vi tydligen också fantastiska.
Och även Vänsterpartiet och Miljöpartiet (nu i gröna uniformer) faller pladask i den fälla man måst falla i när man a) inte har tillräcklig expertis till förfogande om konflikthantering, konfliktförståelse och -lösning och b) så gärna vill ha regeringsmakten.
Vad är Sveriges grundmotiv? Det viktigaste är givetvis att meritera sig för – just det – fullt medlemsskap av NATO, en allians baserat på kärnvapen som vi aldrig talar om. I Libyen har vi inget att göra med vapen utan vi borde delta med kunskap, humanitära insatser och medling. Vi borde ha yrkat på en robust FN-mission. Vi kunde ha föreslagit så mycket nu Sverige är så fantastiskt…men det var förr det.
