Gränsen på Cypern öppnasefter 29 år men en politisk - återförening ärlångt borta

21 maj 2003

Den delade ön Cypern är inte sig lik. Sedan en tid strömmar grek- och turkcyprioter över gränsen mellan den turkcypriotiska norra och grekcypriotiska södra delen av ön, en gräns som sedan 1974 varit i det närmaste hermetiskt sluten. Det är nu möjligt för var och en att besöka platser som varit utom räckhåll i nära tre decennier. Den 21 april meddelade den turkcypriotiska regeringen överraskande att man beslutat tillåta fri passage i båda riktningarna. Turkcyprioter skulle inte längre behöva tillstånd från sina egna myndigheter för att besöka den södra delen av ön. Grekcyprioter, som endast kunnat passera gränsen undantagsvis och under hårt kontrollerade former, skulle nu till och med kunna ta bilen över för ett besök i norr. Besöken tidsbegränsades dock i båda riktningarna: grekcyprioterna tillåts stanna i tre dagar medan turkcyprioterna måste vända åter innan midnatt. Redan två dagar senare trädde de nya reglerna i kraft och sedan dess har trafiken over gränsen varit konstant. Besökarna räknas i tiotusental – i båda riktningarna.

Inledningsvis var intresset att besöka ‘den andra sidan’ större från turkcypriotiskt håll. Av de femtusen personer passerade gränsen den första dagen utgjordes den övervägande delen av besökare från norr. Men redan dagen efter var proportionen den omvända och så har det fortsatt. Under den ortodoxa påsken strömmade lediga grekcyprioter in i norr. Grekcyprioterna kunde nu på egen hand ta sig till påskmässan i klostret Apostolos Andreas längst ut på Cyperns nordöstra spets dit de tidigare påskar – om det politiska läget tillåtit – endast kunnat resa i FN-organiserade busskolonner. Under de drygt två veckor som förflutit har 180 000 grekcyprioter och 50 000 turkcyprioter utnyttjat den nya friheten: en tredjedel respektive fjärdedel av den totala befolkningen.

På båda sidor om de få tillgängliga gränsövergångarna växte köerna, trots att formaliteterna hade begränsats till ett minimum. Till skillnad från grekcyprioterna får dock turkcyprioterna än så länge lämna bilen hemma. De grekcypriotiska myndigheterna godtar inte de registreringsskyltar som utfärdats av den icke-erkända turkcypriotiska republiken. I avvaktan på att detta problem skulle finna en lösning satte man i stället in gratis bussar och andra transportmedel för de många turkcyprioter som ville bege sig till Larnaca, Limassol, Pafos eller andra platser på den södra delen av ön där många av dem har sina rötter. Andra turkcyprioter valde att till fots ta sig runt i den grekcypriotiska delen av Nicosia på egen hand eller guidades runt av grekcypriotiska vänner och bekanta, för restriktionerna till trots har det funnits möjligheter för den som vill att odla kontakter på ‘andra sidan’.

För många var det första målet för besöket den plats där de växt upp eller där familjen har sina rötter. För en del följde en upplevelse av besvikelse. På 29 år hinner hus både förfalla och rivas och ibland ersättas av ny bebyggelse. De vars hus stod kvar kunde nu med egna ögon se att de hus de en gång tvingats lämna sedan dess tagits i bruk av andra familjer. En smärtsam insikt som ibland lindrades av att husen och trädgårdarna tagits väl om hand. För andra var det uppenbart att de nya brukarna inte trivts med husen och husen inte med dem. Det är långtifrån alla som funnit sig väl tillrätta i de hus de tilldelades efter öns delning, ofta som kompensation för egendom de själva förlorat.

På båda sidor gjorde människor sig beredda på ett besök från de tidigare ägarna. Ofta öppnades dörren innan besökarna ens hade hunnit knackat på. Även när en välkomnande hand sträcktes ut och kaffet snart serverades kunde upplevelsen av att vara gäst i sitt eget hus – ett hem man lämnat ofrivilligt – kännas absurd. Men många fann till sin förvåning att deras tidigare närvaro efterlämnat spår: möbler och andra inventarier hade tagits i bruk, fotografier, smycken och andra personliga minnesmärken – till och med brudklänningar – hade tagits i säkert förvar, kanske för ett sådant här tillfälle. För andra förblev dörren stängd.

För det är inte alla som välkomnar den nyvunna rörligheten. Det finns de som anser att den inte är tillräckligt fri eller som oroas över de politiska konsekvenserna. Kravet på att grekcyprioterna skulle visa upp sitt pass för den turkcypriotiska gränspolisen, med implikationen att det som passerades är en internationell gräns mellan två stater snarare än en stilleståndslinje, väckte starka reaktioner och fick en del grekcyprioter att avstå från ett besök i norr. Den grekcypriotiska regeringen, som i fredsförhandlingar hårt drivit kravet på fri rörlighet, uttryckte farhågor över att lättnaderna skulle bidra till att normalisera öns delning och därmed främja turkcyprioternas självständighetsanspråk. Varje grekcypriot uppmanades att rannsaka sitt samvete inför ett eventuellt besök i norr samtidigt som myndigheterna betonade att erkännandefrågan inte påverkas av de individuella besluten. Turkcypriotiska ultranationalister varnade å sin sida för att den fria rörligheten skulle kunna spä på grekcyprioternas förhoppningar om att åter kunna ta sina egendomar på den norra delen av ön i besittning.

Men alla farhågor om att en lättnad i restriktionerna skulle släppa lös en störtflod av bitterhet, hat och hämndbegär mellan två folkgrupper som aldrig enade ytterligare drivits isär av en kil av konflikt och våld kom på skam. Av demonstrationer, provokationer och konfrontationer märktes denna första tid intet. Att en viss sållning genomfördes av de FN-soldater som organiserade passagen i Nicosia genom vilken de flesta besökarna passerade bidrog säkert. Vänligt men bestämt avstyrde de några potentiella troublemakers från att bege sig till andra sidan. Men med få undantag präglades denna första kontakt med ‘den andra sidan’ efter decennier av separation av ömsesidig vänlighet och nyfikenhet, ja till och med värme.

Beslutet att låta öppna gränsen var desto mer överraskande som det kom från turkcypriotiskt håll. De turkcypriotiska myndigheterna är de som hårdast motsatt sig kontakter mellan grek- och turkcyprioter, kontakter som de med olika restriktioner försökt resa hinder i vägen för. Medan grekcyprioterna sjungit återföreningens och den fria rörlighetens lov har den officiella turkcypriotiska linjen varit att separationen är nödvändig, att historien visat att grek- och turkcyprioter inte kan leva tillsammans, att den välbevakade, minerade gräns som skiljer dem åt är en nödvändig säkerhetsgaranti.

Att i det närmaste fri rörlighet nu tillåts innebär därför en helomvändning.

Serdar Denktash, vice premiärminister i den turkcypriotiska regeringen och son till turkcyprioternas långvarige ledare Rauf Denktash, gjorde när han tillkännagav beslutet visserligen ett lika fåfängt som naivt försök att tona ner helomvändningens politiska betydelse. Han beskrev lättnaderna som en opolitisk åtgärd, “ett fredsfrämjande experiment”, en möjlighet för grek- och turkcyprioter att lära känna varandra på nytt. Fredsförhandlingarna mellan de politiska ledarna bröt samman i februari och nu var det, enligt Denktash junior, dags att ge folket en chans att utforska förutsättningarna för en gemensam framtid.

Men av detta ska man inte dra slutsatsen att en politisk återförening är nära förestående. Från turkcypriotiskt håll är det snarare fråga om ett senkommet steg mot att söka vinna respekt för sina självbestämmandekrav samtidigt som man genom att lyfta restriktionerna mot kontakter över gränsen hoppas kunna motverka effekterna av den internationella isoleringen. Frågan är dock om grekcyprioterna och omvärlden, som skrivit under på återförening som den enda möjliga lösningen på konflikten, kan övertygas om en fredsvision som bygger på gott grannskap mellan två stater.

Och vilka slutsatser om de önskvärda formerna för den framtida samexistensen som alla de grek- och turkcyprioter som nu fått en tillfälle att bekanta sig med livet på andra sidan den gröna linjen kommer att dra återstår att se.

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Related Posts

“En dag som berättigar till fest”, utropade den London-baserade al-Quds al-Arabi efter FN:s eldupphörresolution, “eftersom detta är första gången som Israel accepterar ett FN-beslut från en position som besegrad och inte som segrare”. Att ett arabisk-israeliskt krig för en gångs skull slutat med arabisk seger, är en helt dominerade åsikt i arabiska medier. Al-Quds al-Arabi tillåter sig att drömma om att det israeliska nederlaget skall leda till massflykt från Israel. Men i nästa andetag påminner tidningen om att Israel aldrig brukar genomföra sina internationella åtaganden och varnar för att förlorarna, liksom tidigare, kan hämnas genom att provocera fram inbördeskrig i Libanon. Med tanke på de otaliga massmediala vittnesmålen om det libanesiska folkets eniga motståndskraft förefaller risken för inre stridigheter i det sargade landet just nu liten. Men visst kan man urskilja nyansskillnader i libanesiska tidningar. Vänsterorganet al-Safir uppfattar FN-resolutionen som en komplott i syfte att rädda Israel från ännu större...
A donors’ conference, co-sponsered by the Burundian government, the Belgian government and UNDP will be held in Brussels January 12-13, 2004. This PressInfo offers a perspective on its urgency. See also TFF’s new Burundi Forum. Imagine for a moment that politics is about goodness and generosity. Where could a few million dollars of government aid and a few civil society organisations – guaranteed – win the hearts of extremely poor millions who want peace and already work hard to achieve it after 10 years of war and genocide? The answer is Burundi, the heart-shaped country in the heart of Africa. Burundi makes a good story from Africa. But what does the world know about Burundi, its problems and struggles? Burundi’s tough reality Here are the basic facts. Burundi’s population is about 7 million and it is number 171 out of the 175 countries on the UNDP’s human development index. Their life...
Peace is promoted by constructive proposals and dialogue Four preceding PressInfos have expressed concern over — and criticised — the ongoing, militarisation of the EU. Some will say: but there are no alternatives. We believe that there are always alternatives, that democracies are characterised by alternatives and choice, and that openly discussed alternatives will improve the quality and legitimacy of society’s decision–making. In addition, it is an intellectual and moral challenge to not only criticise but also be constructive. If we only tell people that we think they are wrong, they are not likely to listen. However, if we say: what are your views on this set of ideas and steps? — we may sometimes engage them in dialogue and sow a seed. Most people in power circles live their daily lives in in a time frame and a social space where certain ideas, viewpoints and concepts are just not...

Recent Articles

“En dag som berättigar till fest”, utropade den London-baserade al-Quds al-Arabi efter FN:s eldupphörresolution, “eftersom detta är första gången som Israel accepterar ett FN-beslut från en position som besegrad och inte som segrare”. Att ett arabisk-israeliskt krig för en gångs skull slutat med arabisk seger, är en helt dominerade åsikt i arabiska medier. Al-Quds al-Arabi tillåter sig att drömma om att det israeliska nederlaget skall leda till massflykt från Israel. Men i nästa andetag påminner tidningen om att Israel aldrig brukar genomföra sina internationella åtaganden och varnar för att förlorarna, liksom tidigare, kan hämnas genom att provocera fram inbördeskrig i Libanon. Med tanke på de otaliga massmediala vittnesmålen om det libanesiska folkets eniga motståndskraft förefaller risken för inre stridigheter i det sargade landet just nu liten. Men visst kan man urskilja nyansskillnader i libanesiska tidningar. Vänsterorganet al-Safir uppfattar FN-resolutionen som en komplott i syfte att rädda Israel från ännu större...
Greenland – the world’s largest island, a continent of its own with only 57.000 inhabitants. I visited it for the first time in May 2005. I flew across the inland ice to Nuuk, the tiny capital with some 14.000 inhabitants. I was overwhelmed by the pride and kindness of everyone I met as well as by the unique natural beauty. Unfortunately, due to weather conditions during my ten-day stay I could get nowhere else but Nuuk. Fortunately, however, among those I met was Gitte Arvegaard, a Danish lawyer and negotiator employed by the local government, Greenland Home Rule. She turned out to be an enthusiastic photographer with a lot of pictures taken during various trips around Greenland. So this Greeland series is the result of our cooperative effort. We both hope you enjoy it and are stimulated to visit Greenland – about which you may read more here. Finally, if you want to...
 Jan Oberg’s storyof how he met Sir Paul Liverpool – where else to meet Paul McCartney? Paul’s old class mate and TFF Associate, Jonathan Power introduced me to Paul McCartney in Liverpool at an informal reception. It was held at what used to be their school, now the Liverpool Institute for Performing Arts and we were there to celebrate that Jonathan had written Amnesty International’s 40th Anniversary book. This happy event for “righting wrongs and writing songs” gave me an opportunity to meet Paul and tell him about TFF and get straight to the matter: would he consider making a donation in support of our work for peace? While I was probably the only one with such a wish that day, I was certainly not the only one who wanted to shake hands and talk with him. In the last minutes before Paul was to leave, Jonathan brought us together and we got about three...

TFF on Substack

Discover more from TFF Transnational Foundation & Jan Oberg.

Most Popular

“En dag som berättigar till fest”, utropade den London-baserade al-Quds al-Arabi efter FN:s eldupphörresolution, “eftersom detta är första gången som Israel accepterar ett FN-beslut från en position som besegrad och inte som segrare”. Att ett arabisk-israeliskt krig för en gångs skull slutat med arabisk seger, är en helt dominerade åsikt i arabiska medier. Al-Quds al-Arabi tillåter sig att drömma om att det israeliska nederlaget skall leda till massflykt från Israel. Men i nästa andetag påminner tidningen om att Israel aldrig brukar genomföra sina internationella åtaganden och varnar för att förlorarna, liksom tidigare, kan hämnas genom att provocera fram inbördeskrig i Libanon. Med tanke på de otaliga massmediala vittnesmålen om det libanesiska folkets eniga motståndskraft förefaller risken för inre stridigheter i det sargade landet just nu liten. Men visst kan man urskilja nyansskillnader i libanesiska tidningar. Vänsterorganet al-Safir uppfattar FN-resolutionen som en komplott i syfte att rädda Israel från ännu större...
Greenland – the world’s largest island, a continent of its own with only 57.000 inhabitants. I visited it for the first time in May 2005. I flew across the inland ice to Nuuk, the tiny capital with some 14.000 inhabitants. I was overwhelmed by the pride and kindness of everyone I met as well as by the unique natural beauty. Unfortunately, due to weather conditions during my ten-day stay I could get nowhere else but Nuuk. Fortunately, however, among those I met was Gitte Arvegaard, a Danish lawyer and negotiator employed by the local government, Greenland Home Rule. She turned out to be an enthusiastic photographer with a lot of pictures taken during various trips around Greenland. So this Greeland series is the result of our cooperative effort. We both hope you enjoy it and are stimulated to visit Greenland – about which you may read more here. Finally, if you want to...
 Jan Oberg’s storyof how he met Sir Paul Liverpool – where else to meet Paul McCartney? Paul’s old class mate and TFF Associate, Jonathan Power introduced me to Paul McCartney in Liverpool at an informal reception. It was held at what used to be their school, now the Liverpool Institute for Performing Arts and we were there to celebrate that Jonathan had written Amnesty International’s 40th Anniversary book. This happy event for “righting wrongs and writing songs” gave me an opportunity to meet Paul and tell him about TFF and get straight to the matter: would he consider making a donation in support of our work for peace? While I was probably the only one with such a wish that day, I was certainly not the only one who wanted to shake hands and talk with him. In the last minutes before Paul was to leave, Jonathan brought us together and we got about three...
Read More
Imagen-thumbnail-The-Transnational-1
“En dag som berättigar till fest”, utropade den London-baserade al-Quds al-Arabi efter FN:s eldupphörresolution, “eftersom detta är första gången som Israel accepterar ett FN-beslut från en position som besegrad och inte som segrare”. Att ett arabisk-israeliskt krig för en gångs skull slutat med arabisk seger, är en helt dominerade åsikt i arabiska medier. Al-Quds al-Arabi tillåter sig att drömma om att det israeliska nederlaget skall leda till massflykt från Israel. Men i nästa andetag påminner tidningen om att Israel aldrig brukar genomföra sina internationella åtaganden och varnar för att förlorarna, liksom tidigare, kan hämnas genom att provocera fram inbördeskrig i Libanon. Med tanke på de otaliga massmediala vittnesmålen om det libanesiska folkets eniga motståndskraft förefaller risken för inre stridigheter i det sargade landet just nu liten. Men visst kan man urskilja nyansskillnader i libanesiska tidningar. Vänsterorganet al-Safir uppfattar FN-resolutionen som en komplott i syfte att rädda Israel från ännu större...
Greenland – the world’s largest island, a continent of its own with only 57.000 inhabitants. I visited it for the first time in May 2005. I flew across the inland ice to Nuuk, the tiny capital with some 14.000 inhabitants. I was overwhelmed by the pride and kindness of everyone I met as well as by the unique natural beauty. Unfortunately, due to weather conditions during my ten-day stay I could get nowhere else but Nuuk. Fortunately, however, among those I met was Gitte Arvegaard, a Danish lawyer and negotiator employed by the local government, Greenland Home Rule. She turned out to be an enthusiastic photographer with a lot of pictures taken during various trips around Greenland. So this Greeland series is the result of our cooperative effort. We both hope you enjoy it and are stimulated to visit Greenland – about which you may read more here. Finally, if you want to...
p_mccartney_poem
 Jan Oberg’s storyof how he met Sir Paul Liverpool – where else to meet Paul McCartney? Paul’s old class mate and TFF Associate, Jonathan Power introduced me to Paul McCartney in Liverpool at an informal reception. It was held at what used to be their school, now the Liverpool Institute for Performing Arts and we were there to celebrate that Jonathan had written Amnesty International’s 40th Anniversary book. This happy event for “righting wrongs and writing songs” gave me an opportunity to meet Paul and tell him about TFF and get straight to the matter: would he consider making a donation in support of our work for peace? While I was probably the only one with such a wish that day, I was certainly not the only one who wanted to shake hands and talk with him. In the last minutes before Paul was to leave, Jonathan brought us together and we got about three...
Logo-Transnational
1942James Paul McCartney is born in Liverpool on June 18th. 1956Paul writes his first song, I Lost My Little Girl. 1957Paul meets John Lennon at St. Peter’s Church Fete, Woolton, Liverpool. He joins his first group, The Quarrymen and performs in his first gig at The New Clubmoor Hall, Liverpool, on October 18th. 1960Formation of The Beatles, who play residencies in Hamburg and at The Cavern in Liverpool. 1961First Beatles recordings issued in Germany, as the backing group for Tony Sheridan. 1962The first Beatles Parlophone recording, Love Me Do, reaches number 17 in the British charts. 1963The birth of Beatlemania. Please Please Me gives the group their first British Number 1. She Loves You cements their success. Please Please Me and With The Beatles albums released. 1964First triumphant American tour. The Beatles perform at the Royal Command Performance and release their first film, A Hard Day’s Night. Their single I...
Logo-Transnational
  Back to the series “Bujumbura, Burundi”
By JONATHAN POWER August 16, 2000 LONDON – Remember the summer of ’98? In the sweltering, torpid heat of a Roman august, charged with exhaust fumes, the international community gave its overwhelming approval to the establishment of an International Criminal Court that will enable those accused of “crimes against humanity” to be tried and, if convicted, sentenced. Only seven nations opposed or abstained from the motion, including Israel, China, India and the U.S.A. where the Pentagon had successfully waged bureaucratic guerrilla war to undermine the initially sympathetic stance of President Bill Clinton. Two years on we can now see what an epochal event that was. In a the stroke of 120 pens it changed the climate on political thuggery. After numerous half-starts and false starts ever since the Nuremberg and Tokyo trials that convicted the war criminals of the Second World War, the world at last had agreed en masse a common...