I det mörkaste Peru 5
Reflexioner från en resa

Mitt i natten vaknar jag på hotellrummet i kuststaden Pisco. Jag väcks inte av ett ljud utan av en frän doft. Det stinker i kudden &endash; eller vad det nu är.

Nästa morgon förstår jag att det inte är något fel på Posada Hispaña. Hela Pisco stinker. Men det är en intressant stank, förstår jag snart.

Utanför Perus kust går den kalla Humboldtströmmen, som i havet gett ett rikt fiskliv och på land skapat en torr kustöken. Fåglar som lever på fiskarna lämnade så mycket spillning eller guano, att det på 1800-talet blev Perus viktigaste exportprodukt. Frånvaron av regn gjorde att guanon inte sköljdes bort från klipporna.

Samma fiskrikedom skapar i dag förutsättningen för väldiga fiskmjölsfabriker vid kusten invid Pisco. Det är från dem stanken kommer.

Guanon bröts av indianer under vidriga förhållanden, många blev blinda av ammoniaken. Den såldes till goda priser som gödningsmedel i Europa. 1849 kontrollerades Perus ekonomi av ett franskt och ett brittiskt företag med guanorättigheter. Guanon ledde senare till ett krig mellan Peru och Spanien. Inkomsterna från guanon skapade på 1870-talet en järnvägsbyggarboom, med förbindelser upp till gruvstäder på över 5.000 meters höjd.

I dag är det bl a våra kycklingar som blir uppfödda på fiskmjölet från den peruanska stillahavskusten.

Fisket är Perus största näring, före jordbruk och turism.

Paracashalvön är ett av jordens torraste områden. På tjugo år regnade det en kaffekopp här, läser jag någonstans. I slutet av 90-talet slog orkanen El Niño sönder statistiken med våldsamma oväder till följd av tillfälligt ändrade havsströmmar.

Det var här de oförlikneliga Paracastextilierna kom till. Det kunde ta upp till 29.000 timmar att tillverka och brodera ett tygstycke, som sedan användes för att linda en avliden ledares mumifierade kropp, placerad i fosterställning i en korg.

Döden var viktigare än livet. Till båda föddes man i Paracaskulturen i samma ställning för att bättre klara passagen.

Gravplundrarna i dessa kustöknar har gjort svindlande förtjänster på tygerna. Mumierna själva lät man oftast ligga kvar i sanden.

Längs ute på halvön finns ett fiskeläge där jag ser ut över havet och Humboldtströmmen från Restaurant El Cofre de Recuerdos, Restaurang Minnenas koffert. Pelikaner vakar över de ingående fiskebåtarna.

Nazca, söder om Paracas, är en liten stad, i vars närhet de s k Nazcalinjerna finns, både linjer och figurer tecknade i landskapets torra grus för 1.500 år sedan (300 f Kr &endash; 700 e Kr) på en naturens

525 kvadratkilometer stora griffeltavla &endash; på ett sådant vis att de bara kan ses från luften.

Linjerna “upptäcktes” först 1926. Det finns många olika teorier för deras tillkomst &endash; också spektakulärt oseriösa som hävdar att linjerna gjorts av besökare från rymden.

Ser linjerna och djurfigurerna (några hundra meter stora) från ett litet sportflygplan under en hisnande färd, Spindeln, Valen, Kolibrin, Kondoren, Apan, Astronauten …

Någon gång för inte alltför länge sedan sopades linjerna för att bli bättre synliga från luften. Därmed förstördes möjligheten att datera dem inbördes. Antagligen är detta ett av historiens värsta exempel på faran med städmani.

Utanför Nazca ligger Chauchilla, ett gravområde, där mumierna sitter i hålor i sanden, som om de väntade på bättre tider.

Det regnar aldrig i Nazca. Kanske är jordbävningar vanligare än regn. 70 procent av staden förstördes 1996. Överallt finns anslag om jordbävningssäkra platser, “Zona segura caso sismo”.

Staden Ica, söder om Pisco, ligger en bit in i landet, högre än kustöknen. Hit når inte den kalla dimman. Här skiner solen, här regnar det. Och här finns Perus vindistrikt. På Tacama Bodega en bit utanför stan har man odlat vin sedan 1890. I ett litet museum står en flaskskölj tillverkad i Normandie 1920. I laboratoriet svettas två franska vinkemiingenjörer.

Ett demonstrationståg går genom Icas centrum, alldeles tyst, omgivet av ilsket tutande bilar från sidogatorna. Läser en banderoll om “kamp mot fattigdomen”.

Tänker på “De tolv apostlarna”, de familjer i den lilla rika eliten som kontrollerar det mesta av Perus ekonomi. De senaste åren har deras makt dock beskurits av utländska investerare, spanska telefonbolag, chilenska banker, o s v. Men den monopoliserade bryggeribranschen ägs ännu av en av apostlarna, som tillverkar de tre dominerande ölsorterna, Cusqueña, Kristal och Pilsen.

I Icas rosa skymningstimme fylls de hårt tuktade träden på Plaza de Armas av konserterande skymningsfåglar.

Det här är en stad som jag vill återvända till.