Prinsessan Dianas förfärliga död ändrade på många sätt vår värld. Medias onda makt exponerades även om det bland de sörjande måste ha varit ganska många konsumenter av de förnedrande veckotidningarna. Samtidigt knöt medias goda makt människor överallt i världen samman i en onekligen egendomlig gemenskap. Den upprepades, även om i mer normal skala, när Moder Theresa dog.

De var båda o-konstituerade ledare, det vill säga vare sig produkter av demokratiska val, av diktatur eller ekonomisk makt. De var ledare i eller av det civila samhället, inte av regeringar eller internationella organisationer. De hade makt, men inte av den vanliga typen som ytterst bygger på tvång och våld.

Båda talade till hjärtat, men sannerligen också till förnuftet, medan de flesta valda makthavare vare sig talar ifrån det ena eller till det andra. De var kvinnor som valde att inte följa den utstakade karriären utan gjorde något konstruktivt av sitt utanförskap.

Av dessa anledningar drabbade deras död människorna, inklusive mig själv, på ett djupare plan. Men ännu en faktor som inte är så alldeles lätt att formulera: i stort sett allt vad vi hör om världen handlar om krig, nöd, dubbelmoral, landminor, flyktingströmmar, naturkatastrofer, ekonomisk kris, maktmissbruk, omoral – you name it.

Det är enbart problem, hopp- och modlöshet som stapelvara, den brutala nedslitningen av det civila samhällets normer och sammanhållning som ger näring till den allestädesnärvarande coola vardagscynism.

Med andra ord, inget som kan tillfredsställa det lika mänskliga behovet av goda upplevelser, tro, gåpåanda, optimism. Inget som kan tala till hjärtat, till det goda i människan. Goda nyheter är per definition inte nyheter – det skulle väl vara en söt historia om en björnunge i en zoologisk trädgård till allra sist i Rapport.

Det som således exploderade i de förtätade dygnen kring prinsessans och Moderns död var den enorma kraft som den goda handlingen har – negationen av lögnen, som ramar in den gängse mediabilden: att man ju bara speglar verkligheten och ger folk vad folk vill ha, nämligen våld, sex, krig, fördummande underhållning och eländighetens nyheter från världen därute.

Inte är det det folk vill ha! Argumentet bygger på en oerhört negativ bild av människan. Om någon är det makthavare och inte folk i allmänhet, som kan se meningen med passiviserade, pessimistiska massor som inte skall tänka själva utan bara underhållas. Inne-ordet är redan “titty-tainment” som spelar an på såväl näring som sex och upprätthåller fogligheten: “nåja, då är det väl som ‘de däruppe’ säger, det kan väl inte vara så mycket annorlunda här i världen, och problemen är så stora att lilla jag inte kan göra något åt dem.” Så undermineras det aktiva, civila samhället. Så blir demokrati med tiden till diktatur.

Sen kväll i vårt lilla trähus i Tokyo-förstaden Hino, hösten 1995. Zappar över kanalerna men hålls plötsligt fast av BBC:s intervju med Diana. Vilket mod! Hon kunde ha accepterat att hålla sig inom ramarna för det rigida kungahuset och till normen om att man talar öppet om fysiska problem, men inte gärna om psykiska. problem.

Som många livskonstnärer med lika skrämda ögon lyckades hon med konststycket att förvandla sin egen inre svaghet till styrka, spränga dessa ramar i sin egen värld och – förmodligen genom intuition och empati – handla gott in i den där onda, yttre världen: “Jag vill bli drottningen i människors hjärtan, någon måste gå ut och röra vid människorna…”

Kärleksfull intuition eller intuitiv kärlek är – i motsättning till vad cynikern tror – tillräcklig som motivation till att flytta världen, starkare än kritiken av eller hatet till någon eller något avskyvärt. Självfallet fanns det en del såkallat kunnigt folk som menade att hon var politiskt naiv…

Vare sig Diana eller Moder Theresa sade, såvitt jag vet, något som helst om orsakerna till att världen är full av onödvändigt lidande och orättvisor. Men de gjorde något åt detta faktum medan andra pratade, förklarade, legitimerade.

Dianas civilcourage placerar henne i första rummet bland samtida fredsarbetare. Som kunglig utmanar man inte vapen och militär. (Dodi Al Fayeds mor var förresten syster till Adnan Khashoggi, en av världens genom tiderna största vapenhandlare, men föräldrarna skildes tidigt). Hennes arbete för offrena och mot landminorna var inte “bara” humanitärt, det var politiskt till sin natur och i sin konsekvens. Det vet vi nu från Daily Telegraph’s fd redaktör Bill Deedes, som också reste med Diana i Bosnien.

Vid sin död arbetade de på ett tal till Oslo-konferansen, som underströk att ett totalförbud inte var tillräckligt; de ungefär 110 miljoner minorna måste hittas och oskadliggöras och de, som har investerat så mycket i att producera och sprida dem, måste satsa alla sina bästa hjärnor och mer pengar på att befria världen för denna förbannelse. (Med det nuvarande tempot kommer det att ta långt över hundra år innan den sista minan är borta).

Moder Theresa gjorde i viss mening vad man kan förvänta sig av en nunna. Diana gjorde personligt och politiskt det allt annat än förutsedda och betalade i livet såväl som genom sin död.

Madeleine Albright – som inte på någon punkt kan jämföras med Diana – bör ha haft det svårt på presskonferensen den 19 september där hon än en gång talade om för världen att De förenta Staterna, som i parentes använder 265 miljarder dollar om året på sin meningslösa militarisering av världen, inte hade för avsikt att betala mer än runt hälften av den skuld på fjuttiga 1,5 miljarder dollar hennes land erkänner att det har till FN.

Med det beskedet nådde hon självfallet enbart kalla hjärtan och kyligt kalkylerande hjärnor. Det kom kort efter att president Clinton meddelade att De förenade Staterna inte kunde acceptera ett totalförbud mot landminor, föregivande – gudhjälpehonom – att 37 000 amerikanska soldater i Sydkorea står (varför står de där?) inför möjligheten till ett angrepp från över en miljon soldater från ett Nordkorea, som i praktiken har brutit samman, och att landminorna i den “demilitariserade” zonen således måste finnas kvar!

För de som använder hjärtat står det efter NATO-expansion, nejet till totalförbudet mot minor – samt den amerikanska propagandan mot det kommande Kyoto-mötet om ett globalt klimaavtal – klart att De förenta Staterna inte kan vara moralisk ledare för någon.

Pikant nog hände det hela få timmar efter att Ted Turner, mannen bakom CNN, hade meddelat att han ämnade donera 1 miljard dollar till FN:s humanitära arbete bland annat därför att han var upprörd över att USA inte betalade sin skuld. Han uppmanade alla andra rika att göra likadan.

Det är tid att medier och andra får upp ögonen för det civila samhället och dess o-konstituerade ledare, rika som fattiga, stora som små. Det civila samhället består av de grupper och vrår i vårt kollektiva livsrum som drivs av frivilliga med tro på vissa principer och med glädje, medmänsklighet, tolerans och icke-våld. Det kan balansera statens och kapitalets råa, beräknande makt. Om vi väljer att se det så.

Det civila samhällets goda krafter talar till mångfaldigt fler än de onda och de talar till hjärtan. Nu vet vi alltså att “folk” sätter ett värde på den sortens krafter – och de goda nyheter om det uträttar; ja vi vet att de uppskattar dessa mycket mer än den ständiga bevakningen av kriget och intetsägande bilder på statsledare i kostym. Knappast någon annan typ av makthavare eller ledare – Mandela kanske som enda undantag – skulle kunna skapa en liknande reaktion. Det civila samhällets goda ledare höjer sig över såväl demokrati och diktatur och lever vidare i människors hjärtan.

Good news, no?