Är Moder Jord måhända rasande? I så fall har hon bra anledning. De obegripliga proportionerna av den mänskliga tragedin i Asien ger oss den mest seriösa möjligheten på årtionden att tänka om på djupet; hur vi handlar, vad vi gör och hur vi prioriterar vår gemensamma värld.

Om mänsklig säkerhet hade varit det huvudsakliga tankesystemet, istället för militär säkerhet, skulle vi troligen inte ha upplevt så mycket död och förstörelse som vi nu varit med om. Om regeringar hade gjort en någorlunda objektiv analys om vad som hotar inte bara deras egna länder utan mänskligheten och jorden – och förberett sig på detta – skulle räddningsarbetet ha varit bättre planerat. Om politik och ekonomi handlade om människor och välfärd, inte makt och vinst, skulle fler människor vara i livet i dag.

Och om världen styrdes av ett mindre mansdominerat tänkande är chansen större att det skulle ha funnits en klarare förståelse för ohållbarheten i det “rationella” världssystemet. Istället kunde mer vikt läggas på ett mänskligt rationellt tänkande.

Moder Jord har alla skäl att vara rasande, för vi skadar såväl henne som varandra. Tsunamin är kanske ett tecken på vad som komma skall, en tidig varning till oss alla att ändra våra levnadssätt, vidga vårt en-dimensionella perspektiv och frångå vårt kortsiktiga tänkande. Ett tecken i slutet av det gamla året på att vi, om vi ska överleva, måste ändra våra prioriteringar och riktlinjer och låta dem bli mer förenliga med Jorden, genom varaktighet istället för flyktighet.

Human säkerhet kontra militär säkerhet

Rika och stora makter är redo att föra krig, inklusive kärnvapenkrig, med ett par minuters varsel. Men det fanns inget varsel eller varning för de fattiga människorna i Asien, ingen tanke på deras mänskliga säkerhet. Vi hör talas om humanitära interventioner och soldaters förmåga att hjälpa till vid humanitära katastrofer. Men de flesta regeringar verkar inte veta hur man handskas med någonting såsom denna tsunami, ej heller med dess efterföljder.

Medan världen, och speciellt USA, spenderar groteska summor på sitt krig mot terrorismen – alldrig ett betydelsesfullt problem i termer av antal spillda liv och som i nuläget blott producerar mer terrorism – ågnar man inte någon seriös uppmärksamhet åt fattigdomsproblematiken och den ekologiska säkerheten. Istället spenderar man världens knappa resurser på upprustning och skär ned i den nationella välfärdsbudgeten. Allt för att tillfredsställa det militärindustriella komplexets krav. Samtidigt som människors behov ignoreras överallt annars.

Det finns ingenting som liknar mänsklig säkerhet någonstans i världen. Varför? På grund av vårt generellt militära och mansdominerade säkerhetsparadigm. På grund av våra felaktiga prioriteringar. På grund av våra hopplösa fyraåriga valcyklar som förhindrar alla försök till långsiktigt makrotänkande om världens framtid. På grund av att mänskliga rättigheter inte existerar för de fattiga, ej heller för de än så länge ofödda.

Medlidande och vilja att hjälpa

Som väl är har mänsklig omtanke visat sig gränslös ännu en gång. Över hela världen har godhjärtade människor hjälpt humanitära organisationer att samla in pengar och skänka föremål till offren. De har uppmanat det egna landet att ta emot katastrofens offer. De har använt den globala kommunikationen i form av Internet och e-post för spridandet av medvetenhet. Människor hjälper tillika varandra på alla sätt de kan i tsunami-regionen.

Det är djupt rörande. Mänsklig omtanke, empati och kärlek är onekligen bland de starkaste krafterna i världen – om de tillåts flyta fritt. Vilket de i normala fall inte får.

En Tsunami var annan dag, året runt – men få bryr sig

Men vänta en minut!

Denna omtanke flyter fritt enbart när den riktas mot icke-politiskt lidande. När den är relaterad till ekonomi och politik gör den det inte. Runt 50 % av jordens befolkning – eller cirka 3 miljarder – lever fortfarande på mindre än 2 dollar per dag (medan 300 000 amerikaner årligen avlider av att äta för mycket och för dåligt). I världen dör mellan 60 000 och 100 000 människor varje dag på grund av fattigdom, behandlingsbara sjukdomar, AIDS och brist på mat, rent vatten, skydd, kläder, medicin och utbildning.

När detta skrivs, motsvarar detta nästan en tsunami-katastrof var annan dag: 155 000 i onödan döda!

Alla de oskyldiga människor som dör i en naturkatastrof rör vid våra hjärtan. De som lika oskyldigt dör på grund av global kapitalism, maktspel, krig och överkonsumtion, rör inte vid våra hjärtan. Varför? Troligtvis för att vi innerst inne vet att de dör på grund av oss – på grund av oss privilegierade, vi rika, vår girighet, vårt mentala självförsvar och vår underhållning. De dör för att de måste – annars skulle resten av oss inte kunna vältra oss i pengar, materialism och militarism.

För att trösta oss själva har vi skapat begreppet hållbar utveckling. Men självklart vet vi att alltsammans är ohållbart även på kort sikt. Och vi fruktar att saker och ting inte kan förändras genom frivilligt agerande, utan bara genom en accelererande global nedbrytning av systemet.

Varje tanke att reducera de rikas konsumtion bemöts med argument som förebådar systemets kollaps. Vi behöver mer konsumtion och mer ojämlikhet för att – överleva. Men människor dör för att detta inhumana system ska överleva.

Det är vår tids största gåta att människor över hela världen ännu inte har mobiliserats gentemot denna självförstörande, ickerationella och anti-etiska teori och politik!

Krig rör inte heller vid våra hjärtan på samma sätt

För en kort tid sedan publicerade den mycket väl ansedda brittiska tidskriften The Lancet en studie som fastställde att omkring 100 000 irakier dött sedan invasionen och ockupationen startade. FN-organ har tidigare fastlagt att sanktionerna mot Iraks folk – hälften av vilka är barn under 16 år – resulterat i mellan 500 000 och 1 000 000 döda.

Denna tragedi skapade inte hälften av den uppmärksamhet som nu riktas mot tsunamin. Är det inte häpnadsväckande att vi riktar mycket mindre uppmärksamhet mot katastrofer skapade av oss själva och där visar ringare omtanke och medmänsklighet, när dessa tvärtom borde skapa än mer uppståndelse eftersom de är situationer vi skulle kunna göra något för att förhindra och förändra.

Krigssystemet drar dessutom obegripligt stora summor, medan däremot hjälpinsatser uteblir för världens fördömda. Världens regeringar spenderar i nuläget nära 1000 miljarder dollar på upprustning. Kriget i Irak kostar USA 1 miljard dollar i veckan! Ett varningssystem mot tsunamis, av den typ som Japan har, påstås kosta – den i det här sammanhanget ringa summan – av 20 miljoner dollar.

Virgil Hawkins berättar följande i sin avhandling om nutidens krig – se artikel om den här:

Att 89 % av alla döda under 1990-talet fanns i Afrika, 5 % i Europa, 4 % i Asien, 1 % i Mellanöstern och 1 % i Amerika. Mer än 5 miljoner människor dog i Afrikas krig, 1,3 miljoner i den demokratiska republiken Kongo, DRC, och 1,1 miljoner enbart i Sudan. Hawkins säger att “konflikter som genomgående porträtteras i media som större konflikter, såsom de i Kosovo (8000-9000 döda, varav 2000 dödsfall som inträffade innan NATO-bombningarna), Israel-Palestina (2710 döda), Östra Timor (1000 döda), Nordirland (färre än 400 döda), var i själva verket förhållandevis mycket små.”

Vem brydde sig på riktigt om de verkligt enorma förlusterna av människoliv? Media och politiker i väst gjorde det i alla fall inte. President Clinton som vare sig brydde sig om folkmordet i Rwanda eller människorna i Serbien skall nu leda insamlingen av privata medel tillsammans med Bush Senior…

Pengar och dåraktighet

Nyhetsrapporter berättar att ledande thailändska meteorologer träffades på morgonen före jordbävningen. De lät bli att utfärda ett alarm om tsunamins anländande för att de trodde att de – om varningen varit fel – skulle ha blivit avskedade av regeringen och fått stänga ner sitt institut. Varför? För att turismen är den viktigaste inkomstkällan i Thailand.

Man kan välja att anklaga dem – eller så kan man säga: sådan är pengarnas makt! Sådan var den outtalade imagen av den thailändska ledningen som spenderat väldiga summor på att “bekämpa muslimer” i södern och döda dem under förevändning av kriget mot terrorismen. Ett sådant agerande ignorerar fullständigt mänsklig och ekologisk säkerhet. Detsamma gäller Indonesiens och Sri Lankas regeringar, som även de under så lång tid ödslat sina resurser på krig – med stort stöd av världens vapentillverkare och vapenhandlare.

Vilket liv skulle inte de fattiga människorna – som nu dessutom härjats av denna katastrof – ha kunnat leva om deras regeringar strävat efter mer humana och mindre mans-militaristiska värderingar?

Hopp, trots allt

Tragedin efter tsunamin är bortom all förståelse. Men den är också en tidig varning till oss alla. Mänsklig och ekologisk säkerhet måste nu hand i hand ersätta militär säkerhet. Vad vi behöver är en helt annorlunda uppsättning av prioriteringar och global etik; det är vad globaliseringen verkligen torde handla om.

Det nya året kommer knappast att bli ett lyckligt år för världen om vi inte använder tsunamitragedin konstruktivt till att förstå och respektera principen om alltings ömsesidiga beroende – och inse hur långt det har gått här på jorden. De kommande åren kan mycket väl innebära ökat mörker.

Vi får dock inte ge upp hoppet om att det finns tillräckligt med samlad visdom och mod bland oss människor för att fortfarande skapa fred med Moder Jord och med oss själva.

Översättning: Tyko Granberger

© TFF and the author 2004