Reflektioner efter den 15 februari 2003.

Får Bushregimen råda och gå i krig? Eller kommer den att lyssna till medborgare – och ganska många regeringar – världen runt och tänka?

Kan det vara så att president Bush projicerar sitt eget undermedvetandet och sin egen rädslan när han säger till Saddam att “spelet är slut”? Kan det vara så att han och de uppenbart desperata människorna kring honom börjar känna på sig att deras översittaraktiga och visionslösa spel – inte med världen utan mot den – skulle kunna betyda slutet på deras regim och på det amerikanska imperiet?

Politiskt fundamentalism

Bushregimen är politiskt sett fundamentalistisk: vi har all rätt, de har alla fel. Det grundas på det felaktiga antagandet att politiska beslut kan baseras på: a) att diktera för vänner som fiender att de antingen är med oss/USA eller mot oss/USA och b) att ignorera varje typ av politik som innebär att lyssna, rådfråga och bygga upp samförstånd med parter som med rätta känner sig oroade, däribland regimens närmaste vänner.

Därför är det, hur beklagligt det nu må vara, Bushregimens politiska beslut och inte Saddam Husseins, som har splittrat västvärlden och som nu skakar institutioner som Förenta nationerna, EU och Nato.

Vi talar inte om händelser och uttalanden de allra senaste veckorna. Medborgare i praktiskt taget alla västdemokratier, i arabvärlden och på annat håll, liksom ett växande antal regeringar, har byggt på sin vrede och sin rädsla under en rad år.

De överväldigande protesterna den 15 februari från miljoner medborgare över hela vår gemensamma värld bygger på en djupt rotad motvilja och en känsla av att ha förödmjukats av de makthavande. Man känner sig ha fått nog efter år av Bushregimens okänslighet, arrogans och krigslystnad.

Bush-regimets destruktivitet

Här är några av de ensidigt destruktiva resultaten av Bushregimens aktiviteter.

1. Bushregimen misstar sig på den brottsliga handlingen den 11 september och tror att den är ett krig. Den bygger sedan upp ett världsomfattande krig mot terrorismen utom all proportion till problemet och kommer att orsaka mer i stället för mindre terrorism. (Under år 2000 dödades omkring 4000 människor i hela världen av terroristaktioner &endash; visst, många liv, men inte precis det största problemet i världen.)

2. Den struntar i medborgerliga rättigheter i USA och annorstädes (Guantanamo) i kampen mot denna terrorism. Mer orwelliansk lagstiftning förbereds av justitieminister John Aschcroft: Patriot Act II.

3. Den undergräver folkrätten genom att dra sig undan viktiga fördrag, grundläggande principer och normer i FN-stadgan och vägrar att delta i toppmöten där gemensamma problem för mänskligheten diskuteras (ofta problem som orsakats framförallt av den amerikanska livsstilen och det amerikanska konsumtionsmönstret). Denna politik berör grundläggande och betydelsefulla frågor som Kyoto-fördraget, den internationella brottmålsdomstolen, ICC, världstoppmötet i Johannesburg och beslutet att upphöra att bidra till FN:s befolkningsfond, och handlar även om utmanövrering av chefer för internationella organisationer och missioner.

4 Den glömmer, efter den 11 september, att rådfråga uppriktigt sympatiskt inställda européer, struntar i Nato &endash; som väckt liv i sin artikel 5 &endash; och har anfallit Afghanistan praktiskt taget ensam.

5. Den ödelägger Afghanistan och har dödat 5000 &endash; 10000 oskyldiga människor i detta land med en befolkning på omkring en tiondel av USA:s. Kort sagt, den genomför en vedergällning som fullständigt saknar proportioner till den skada som gjordes den 11 september (och de bombar alltjämt i Afghanistan).

6. Den bombar Afghanistan och lämnar på tok för lite bidrag till ett minimum av humanitärt och ekonomiskt bistånd. Och hastar sedan vidare mot Irak och Korea (och Saudi Arabien, Iran och …?)

7. Den talar om “ondskans axelmakter” vilket grundas på en förenklad och paranoid världsuppfattning som skänker USA en roll liknande Messias och det Utvalda folket &endash; utvalt att rensa världen från detta Onda.

8. Den sätter koreanerna, i norr och i söder, emot varandra som fiender, avfärdar “solskenspolitiken” och struntar i åtagandena i 1994 års överenskommelse med Nordkorea.

9. Den främjar Natos utvidgning och undergräver den sedan eftersom de allierade inte blint och lydigt kommer att godta att en medlemsstat används i ett amerikanskt anfall. Mot 90 procent av sina medborgares vilja utsätts Turkiet för utpressning att tjänstgöra som militär språngbräda för ett anfall mot Irak, vilket skulle kunna dra med sig hela alliansen in i en katastrof.

10. USA gör både Ryssland, Indien och Kina till antagonister i en rad frågor och rör sig därmed potentiellt mot ett nytt kallt krig.

11. Den har infört en strategi för kärnvapenanvändning, robotförsvar och förebyggande krigföring. Bushregimen vägrar att se att detta är detsamma som öppna kränkningar av folkrätten och av gemensamma normer som mödosamt byggts upp och befästs under fem årtionden. Dessa strategier förhindrar också effektivt Förenta staterna från att stå för ett moraliskt ledarskap på vägen mot en fredligare värld.

12. Samtidigt med detta har den åstadkommit nervösa ryckningar i hela världsekonomin, dollarn går stadigt neråt medan oljepriserna rör sig i motsatt riktning. Man kan bara föreställa sig vad det kan komma att betyda med mycket högre oljepriser för miljoner människor i fattiga oljeimporterande länder.

13. Den sätter tusentals amerikaners liv i fara: a) genom att skicka soldater i strid och b) genom att ständigt öka risken för framtida vedergällningsattacker mot USA.

14. Den planerar kärnvapenkrig mot irakierna, något som endast en känslolös och oansvarig person skulle göra för att främja sina egna intressen. Dessutom struntar den fullständigt i att Mellanöstern enligt FN:s säkerhetsråds resolution 687 år 1991 skall vara en zon fri från massförstörelsevapen och att därför Israel är förpliktat att låta sig inspekteras, att rätta sig efter resolutionen, att samarbeta och att avväpnas liksom Irak.

15. Den undergräver Förenta nationerna och skapar förutsättningar för en djup splittring i dess säkerhetsråd genom att uteslutande pracka på världsorganisationen sin egen vilja.

16. Den för i allt väsentligt ett politiskt krig mot det “gamla” Europa och mot Europeiska unionen (vilken, det medges, har gjort ett skämt av sin tanke om en för EU gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) . USA tänker straffa i synnerhet Tyskland för dess “förräderi” (se the Guardian).

17. Den skapar ett väldigt demokratiskt underskott i väst: a) George W Bush, världens mäktigaste ledare, valdes inte, han utvaldes; b) Enligt opinionsundersökningar är ett flertal av medborgarna i hela världen emot ett krig medan ett antal “demokratiska” regeringar stödjer kriget. Bushregimen har varit så amatörmässig att den aldrig har tänkt på att ha en politisk utvägsstrategi om krigsalternativet skulle visa sig vara oacceptabelt eller ogenomförbart.

18, Den har utvecklat ett imperium som inte byggs på vision, välvilja eller ekonomisk styrka utan på militär makt (med hälften av världens militärutgifter), ekonomisk exploatering av miljontals människor världen runt, storhetsvansinne, arrogans och rent förakt för praktiskt taget alla andra som inte är “med oss.”

Det finns ingenting konstruktivt med Bushregimen, den är en politisk och civilisatorisk ödeläggare. När träffade ni senast någon som tyckte att George W Bush är en man med rationell politik eller en attraktiv vision för den framtida världen? Det var många som kände så om exempelvis Kennedy, Carter eller Reagan. Folk över hela världen skakar i dag på huvudet i resignation eller tycker att George W Bush, hans ewgim och hans attityder, börjar se ut att vara en allvarlig fara för världen. Detta är inte antiamerikanism. Men det är antibushism.

Intellektuell och moralisk makt versus militärmakt – en farlig obalans

Aldrig har klyftan mellan intellektuell och moralisk makt och teknologisk och militär makt varit så djup. Det finns inget att skratta åt mer, om det nu någonsin har varit det.

Extrapolera tänkandet, politiken och trenderna ovan in i framtiden – 2, 5, 10 år. Tror ni att det kan gå bra? Hur lång tid tar det innan världssamfundet, sådant vi känner det, bryter ihop i kaos och, kanske, världsomfattande krigföring? Hur mycket längre kan de verkliga problemen för mänskligheten vänta på lösningar medan Bushregimen slösar bort världens resurser, får vår uppmärksamhet att spåra ur och konsumerar vår energi på vansinniga strider mot inbillade och egenuppfunna fiender?

Det spel George W. Bush spelar måste få ett slut innan vi alla glider in i ett obotligt sönderfall. Han är betydligt farligare för världssamfundet än Saddam Hussein. Bägge är politiska fundamentalister men bara Bush verkar ha tänkesättet, det (svaga) intellektet och den mäktiga militära styrkan för att slunga världen in på icke kartlagda territorier av yttersta kaos och förstörelse.

Det bästa vi kan hoppas på vid denna skiljeväg är kanske något slags skadebegränsning. Vad som emellertid behövs i världsordningens perspektiv är fria, icke-kommersiella och internationellt övervakade val som leder till en fredlig regimförändring i Washington.

Demokratisering i USA genom globalt deltagande

Med tanke på omfattningen av det amerikanska imperiet i dagens värld, måste vi också börja tänka uppfinningsrikt på hur medborgarna världen över, inte bara det amerikanska folket, kan påverka valet av framtida ledare i USA och inriktningen på deras globala politik. Den 15 februari kan vara en av indikatorerna på någonting nytt: de som är påverkade av USA:s makt ger uttryck för sin demokratiska uppfattning för att påverka USA:s politik.

Global demokratisering bör gå genom en icke-våldskonfrontation med Bushregimen och ett samarbete med varje amerikan som är hälften så rädd som vi andra. Den 15 februari 2003 var den största globala förkrigsprotesten någonsin och var ett starkt tecken på att det finns hopp för mänsklighet och anständighet.

Krigets (atomare) Härskare låter sig knappast avskräcka av några miljoner på marsch…

Men vi får inte nöja oss med detta nu. Kampen för en fredlig lösning av den irakiska konflikten och andra hotande konflikter, för att inte tala om avskaffande av krig som accepterad samhällelig institution, kräver att man upprätthåller en fredsdebatt och aktivism under de veckor, månader och år som kommer.

Vi bör inte ta för givet att Krigets Härskare som inte verkar vara rädda för att skaka jordens öde med sina kärnvapen, skulle avskräckas till den grad att de slår till reträtt bara för att några miljoner människor protesterar.

Översatt ifrån engelska av Erik Göthe

© TFF 2003