Iraks arme på pappret,på film -och i verkligheten

Just nu ansamlas de allierades mäktiga arme, sjö och flygstyrkor i länderna och farvattnen runt Irak.

Armeförband har under månader ha tränats för det avgörande slaget. De är väl utrustade och skyddade mot biologiska och kemiska stridsmedel och understödda av pansar och artilleriförband som med sin eldkraft och precision vida överstiger 70 och 80 talets förband. I närliggande farvatten befinner sig hangarfartygsgrupper som med de mest sofistikerade vapensystem kan nå långt in i Irak och nästan på metern när träffa i förhand programmerade mål (när de inte missar). 100 tals strids- och bombflygplan gör sig redo för att återigen bringa ett land i kaos genom förödande bekämpning av strategiska mål d.v.s ledningscentraler, kommunikationscentra, truppkoncentrationer m.m. Olyckligtvis tillhör även kraftförsörjningscentraler, vattendistributionsanläggningar, kanslier och departement samt andra för samhället viktiga tekniska och kommunikativa funktioner de s.k. strategiska målen.

Som i alla krig inleds striderna med en förbekämpning syftande till att bereda mark för armeförband samt att minimera egna förluster.

Totalt kan ca 250.000 man från de allierades sida deltaga i slaget om Iraq och konsekvenserna för befolkningen torde bli än värre än under kriget 1991. Återigen hoppas man på den nuvarande regimens snara fall och då helst redan i inledningsskedet. Samma glädjekalkyl som när man 1991 förutsatte att sanktionerna (vilka nu varat i 12 år) inom ett par år skulle tvinga fram ett regimskifte. Att som våra fölkvalda tro på ett kort och humant krig kan bara uttryckas som lappri. Krig är inte humana och ett kort krig kräver än en mer intensiv förbekämpning.

Det är därför med ett visst svårmod jag betraktar den erbarmligt dåliga krigsfilm som nu för tredje gången visas i den nationella TV kanalen. Svårligen kan jag utröna vilken som är vän eller fiende. Enkla stridscener försöker påvisa en heroism som inte finns hos den försvarande styrkan. Egna och “fiendens” soldater är i princip klädda i uniformsliknande persedlar som dock alla kännetecknas av en sandliknande kulör. Stridsutrustning förutom hjälm och handeldvapen saknas hos det stora flertalet och huvudrollinnehavarens kommunikationsutrustning såg dagen ljus på 60 talet. Handeldvapen utgörs till huvudsak av den ständigt trogna Kalachnikoven med vilket fienden nedmejas i dussintal. Fienden närmar sig försvararens ställningar och filmens hjälte beordrar egna styrkor att genomföra motanfall. En mäktig T-72 (stridsvagn) mullrar saktmodigt över bildrutan och producenten gör sitt yttersta för att visa på den styrka och eldkraft som vagnen inte besitter. En ensam 122 mm artilleripjäs avlossar några granater och segern på stridsfältet är vunnen. Inte är det en övertygande film och det är tveksamt om filmen mäktar med att höja stridsmoralen inom den Irakiska armen.

Inte heller ger det efterföljande reportaget (repris) från Armens Dag några ilningar om militär kraft och beslutsamhet. Bataljons- och kompanienheter marscherar förbi dem klassiska tribunen med några av landets militära ledare som stolt åser denna s.k Fedayeen Saddam brigadens (möjligen Palestina brigaden) förbimarsch. Åldersläget variera från äldre gråhårsmän till unga pojkar som borde befinna sig i skolbänken. En del utan vapen, utan mössa och i vissa fall med tvivelaktig skobeklädnad. Viss enheter marscherar taktfast medan andra har en mer tveksam framryckning – förvisso beroende på bristande resurser, bristande träning eller kanske en kombination av bägge. Men så glimrar det till. I bildrutan väller det fram snörräta kolonner vilka mäktigt och ytterst väldrillat marscher fram under de jättelika korslagna svärden som markerar början på Baghdads paradgata per preference. Delar av en till synes ytterst stridsduglig arme tar sin plats på bildrutan – men endast under några sekunder och det är uppenbart att dessa bilder var från en svunnen tid. Bildsekvenserna är signifikativa enär de klart påvisar skillnaden mellan vad som är och vad som varit.

För att vara en stad under omedelbart hot av en invaderande främmande krigsmakt synes befolkningen helt obekymrad och Baghdad visar inga tecken på ett omedelbart förestående krigshot. Ingen panik, ingen stress och inga krigiska appeller, marscherande soldater eller militära fordonskolonner. I praktiken syns inga som helst förberedelser till att försvara staden. Några luftvärnspjäser av äldre datum står patetiskt grupperade på taken till ett par officiella byggnader och utgör under två veckors vistelse i Baghdad det enda synbara militära förberedelserna inför ett hotande krig. Några kulsprutor skyddar ingången till en byggnad men i övrigt intet. Befolkningen rycker på axlarna med en uppgivenhet som präglas av ett åtta årigt krig (Iran) följt av ytterligare ett krig (Kuwait och Gulfkriget) och därefter 12 års sanktioner. “Våra resurser är slut – vad kan vi göra?” Det dagliga livet pågår som vanligt. Gästerna på kaffet dricker sitt the eller kaffe, samtalen är livliga och President Saddam Hussein krigiska TV-tal uppammar inget intresse. “Ja, vad kan vi göra?”

På pappret mönstrar dock Irak fortfarande en arme med avsevärd slagkraft. Närmare 3.000 stridsvagnar, drygt 2000 artilleripjäser, raketpjäser samt tusentals pansrade trupptransportfordon allt organiserat i ett antal pansar-, mekaniserade- och infanteridivisioner – och givetvis det fruktade Republikanska Gardet. Flygvapnet har en styrka om drygt 300 stridsflygplan samt tillkommer ett luftförsvar med ca 3000 pjäser och ett antal luftvärnsrobotar. Förutom en fregatt och några patrullbåtar finns dock inga sjöstridskrafter av betydelse. Numerärt och på pappret kan således Iraq mobilisera ett försvar på knappt 400.000 man.

Verkligheten är dock en annan. Krigen mot Iran, Iraq och till sist 1991 det mot de allierades formidabla resurser har tagit sin tribut. 12 års sanktioner har därutöver decimerat krigsmaktens resurser. Avsaknad på reservdelar, underhåll och teknisk förnyelse har ytterligare försvagat den militära kapaciteten. Även om armen numerärt visar på en avsevärd styrka befinner sig både vapen och vapensystem decennier efter vad som gäller för modern vapenteknologi. Få stridsvagnar om ens någon kan vinna en duell mot de allierades förband som är utrustade med moderna stridsfordon. Förbanden är dessutom svårt underbemannade och stridsdugligheten kan i vissa fall nedgått med ca 50%. Flygvapnet är en skugga mot sin forna jag och gamla ryska Mig 21,23 kan inte på något sätt mäta sig med de allierades moderna flygstridskrafter. De under fyra år pågående amerikanska och brittiska flyanfallen mot ledningscentra och luftförvarsgrupperingar inom de s.k “no-fly zones” har inte förbättrat situationen. Luftförsvaret har heller inte under de sista fyra åren kunnat betvinga ett enda av de allierade bemannade stridsflygplan som 1000 tals gånger beträtt Irakiskt luftrum.

Kvar står de fruktade massförstörelsevapnen som kan utgöra ett avsevärt hot mot en invaderande arme. Om de finns. Och i vilken omfattning skall de finnas och vilket hot utgör de för att motivera en nästan total förstörelse av en nation?.

Oavsett massförstörelsevapen eller inte har ett krig ekonomiska och social konsekvenser av en dignitet som är svårbestämbar. Efter kriget 1991 fanns i Iraq en reserv.Det fanns ett mänskligt och ekonomiskt kapital som under de första åren efter kriget kunde mobiliseras. Folk överlevde eftersom man fortfarande hade en viss ekonomisk reserv. Infrastrukturen var till stora delar förstörd men kvarvarande delar höll en teknisk standard som underlättade en återuppbyggnad. Undervisning samt sjuk och hälsovård repellerade på tillgängliga resurser och det fanns ett hopp om en framtid där oljan skulle återigen bringa Iraq till ett visst välstånd. 12 års sanktioner har grusat dessa förhoppningar och av de dåvarande ekonomiska och mänskliga reserver finns intet. I stället har man skapat ett land med ett totalt beroende av ett humanitärt hjälpprogram vars kostnad landet själv betalar. I sanning absurt. Ett nytt krig får därför än mer förödande konsekvenser enär det drabbar en svårt sjuk patient och där utgången är mer än oviss.

Detta skall ses mot bakgrunden av kostnaden för ett nytt krig. President Bush har klart uttryckt att Iraq genom sin olja får stå för kostnaderna. Hitintills har officiella siffror mellan 50-100 miljarder USD nämnts medan andra anser summan vara närmare 300 miljarder. Oavsett vilket kommer de ekonomiska konsekvenserna för Iraq att bli förödande. Förutom en dylik kostnad skall Iraq därutöver fortfarande betala för sig eget hjälpprogram (Oil-for-Food), dels kompensationen till Kuwait för kriget 1991 samt skall landet återigen försöka bygga upp den förstörelse som åstadkommes genom ett eventuellt kommande krig. Med andra ord – dör inte patienten av den hårda medicin kriget utgör kommer patienten med säkerhet av avlida på grund av undernäring.

Krig består inte endast av förberedelser och ett genomförande. Är ett krig nödvändigt måste världssamfundet ta på sig dess konsekvenser – inte bara de politiska utan även de ekonomiska och sociala. I detta fall kan de ekonomiska och sociala förändringarna bli så förödande att en nation kan näst intill tvingas upphöra. Återigen framstår Clausewitz berömda tes som det rättesnöre världen behöver – innan man beslutar om krig skall man bestämma vilken slags fred man vill ha.

Mot denna framtidsvy är det ofattbart att irakerna ser så lugnt på tillvaron – det är i sanning fatalism.

© TFF & the author 2003  

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Related Posts

LONDON – So far so good, at least on the wider level. While internally Iraq seems on the edge of chaos, the much heralded clash of civilizations between the Muslim and Judaeo-Christian worlds has yet to become apparent. We have anger and despair aplenty in the Arab and Muslim worlds. But very little rushing to the standard and there was no great pilgrimage of warriors to join the fight, as happened when the Soviet Union invaded Afghanistan twenty years ago, and then, having driven the Red Army out, were left to ferment in that mountainous redoubt. With the armaments supplied by the CIA the mujahidin were transformed into Al Qaeda that became, for a relatively brief moment as these things go, ‘the greatest threat to the homeland that America has ever known.’ Nevertheless a ‘Cold War’ between much of the Muslim world and the West is certainly in full swing. Winston...
The Challenge of Nuclear Weaponsin the Twenty-first CenturyA Path Forward The peoples and governments of the world face an urgent challenge relating to weaponry of mass destruction and particularly to nuclear weaponry.  At the crossroads of technology, terrorism, geopolitical ambition, and policies of preemption are new and potent dangers for humanity. Despite ending the nuclear standoff of the Cold War era, nuclear weaponry is again menacing the peoples of the world with catastrophic possibilities.  We recognize the need for any government to pursue its security interests in accordance with international law; and further, we recognize that distinctive threats to these interests now exist as a result of an active international terrorist network having declared war on the United States and its allies. Nonetheless, we reject the assessment of the current US administration that upgrading a reliance on nuclear weapons is in any sense justified as a response. We find it...
By Karin Wegestal MP, the Social Democratic Partyon behalf of the Swedish Committee for Solidarity with the Yugoslav People During the last decade, the Federal Republic of Yugoslavia has received more than 500,000 refugees from Croatia and Bosnia, and another 300,000 internally displaced persons, mainly from the province Kosovo and Metohia. For a country with about ten million inhabitants, such an influx of homeless people is obviously a very heavy burden – even under peaceful conditions. But in addition to that, the Federal Republic of Yugoslavia has been the subject to sanctions from the western powers for close to ten years and its infrastructure was badly hurt through Nato’s intense bombardment during 78 days in 1999. The result of all this is that Yugoslavia, once the most developed industrial country in Eastern Europe, is today the poorest country in Europe. In Serbia excluding Kosovo, with about ten million inhabitants and...

Recent Articles

The most recent on top Farhang Jahanpour, January 7, 2012 As US and Iran confront each other, where is the diplomacy? Farhang Jahanpour, August 3, 2011 Iran can’t reform itself – the power struggle bewtween Ahmadinejad and Khamenei Farhang Jahanpour, May 17, 2011 Is Iran next? The Supreme Leader versus Ahmadinejad Farhang Jahanpour, March 4, 2011 The revolutions in the Arab world: The need for long-term thinking and humility Farhang Jahanpour, December 15, 2010 The Wikileak files: The banality of politics Farhang Jahanpour, November 18, 2010 This is what ought to be the U.S.’s interests in the Middle East! Farhang Jahanpour – Video on Vimeo, October 6, 2010 Towards a solution in the Middle East Farhang Jahanpour and Susanne Sklar, July 28, 2010 Dialogue on nuclear weapons and culture of peace by TFF Associate and a TFF friend Farhang Jahanpour, July 28, 2010 Iran, Turkey and Israel – New Global...
Lidt om bogen Bogens indhold Bestil bogen her Anmeldelser Siden den kolde krigs afslutning har dansk udenrigs- og sikkerhedspolitik bevæget sig langt ind i en politisk og moralsk blindgyde. Men det tjener hverken os eller verden at Danmark er blevet en krigs- og besættelsesmagt, viser den internationalt respekterede danske freds- og fremtidsforsker, Jan Øberg i denne bog. Tværtimod mindsker det vores og andres sikkerhed og bidrager til at øge, snarere end at mindske, terrortruslen. Forudsigelig fiasko – der udkommer 4. juni 2004 – sætter fokus på det irakiske samfund og Vestens måde at betragte og behandle Irak på. Jan Øberg kombinerer konkret konfliktanalyse med et personligt engagement, og underbygger overbevisende og konsekvent det synspunkt, at Vestens mangelfulde konfliktforståelse og ukyndige konflikthåndtering måtte ende med den ulykkelige krig. Det er en krig, som efter forfatterens opfattelse hverken kan fremme ædle motiver – etablere et demokratisk Irak – eller økonomisk-kulturelle interesser, men...
Burundi – hopp om fred Burundi, var är det nu det ligger? Det är nånting med Hutsier och Tutuer – eller vad de nu heter – som mördar varandra med machete-knivar, nånting med fattigdom, korruption, militärdiktatur, nöd och elände? Det hopplösa, mörka Afrika i ett bananskal, eller hur? Tja. Jag har precis varit där. Det ligger naturligtvis någonting i det. Och det finns en del orsaker till att vi inte ser mycket om landet i massmedia. En av dem är att det inte försiggår något folkmord just nu, ingen naturkatastrofer, ingen kupp. Det finns ingen misslyckad FN-mission, USA och EU har få intressen, Madeleine Halfbright har inte sagt något om det nyss, NATO:s Solana ser inte bombningar i Burundi som viktiga för firandet av alliansens 50-årsdag i april. För en tid sedan då 50 människor mördades strömmade hundratals journalister med CNN i spetsen till Burundi…men för att snabbt försvinna till Kongo...

TFF on Substack

Discover more from TFF Transnational Foundation & Jan Oberg.

Most Popular

The most recent on top Farhang Jahanpour, January 7, 2012 As US and Iran confront each other, where is the diplomacy? Farhang Jahanpour, August 3, 2011 Iran can’t reform itself – the power struggle bewtween Ahmadinejad and Khamenei Farhang Jahanpour, May 17, 2011 Is Iran next? The Supreme Leader versus Ahmadinejad Farhang Jahanpour, March 4, 2011 The revolutions in the Arab world: The need for long-term thinking and humility Farhang Jahanpour, December 15, 2010 The Wikileak files: The banality of politics Farhang Jahanpour, November 18, 2010 This is what ought to be the U.S.’s interests in the Middle East! Farhang Jahanpour – Video on Vimeo, October 6, 2010 Towards a solution in the Middle East Farhang Jahanpour and Susanne Sklar, July 28, 2010 Dialogue on nuclear weapons and culture of peace by TFF Associate and a TFF friend Farhang Jahanpour, July 28, 2010 Iran, Turkey and Israel – New Global...
Lidt om bogen Bogens indhold Bestil bogen her Anmeldelser Siden den kolde krigs afslutning har dansk udenrigs- og sikkerhedspolitik bevæget sig langt ind i en politisk og moralsk blindgyde. Men det tjener hverken os eller verden at Danmark er blevet en krigs- og besættelsesmagt, viser den internationalt respekterede danske freds- og fremtidsforsker, Jan Øberg i denne bog. Tværtimod mindsker det vores og andres sikkerhed og bidrager til at øge, snarere end at mindske, terrortruslen. Forudsigelig fiasko – der udkommer 4. juni 2004 – sætter fokus på det irakiske samfund og Vestens måde at betragte og behandle Irak på. Jan Øberg kombinerer konkret konfliktanalyse med et personligt engagement, og underbygger overbevisende og konsekvent det synspunkt, at Vestens mangelfulde konfliktforståelse og ukyndige konflikthåndtering måtte ende med den ulykkelige krig. Det er en krig, som efter forfatterens opfattelse hverken kan fremme ædle motiver – etablere et demokratisk Irak – eller økonomisk-kulturelle interesser, men...
Burundi – hopp om fred Burundi, var är det nu det ligger? Det är nånting med Hutsier och Tutuer – eller vad de nu heter – som mördar varandra med machete-knivar, nånting med fattigdom, korruption, militärdiktatur, nöd och elände? Det hopplösa, mörka Afrika i ett bananskal, eller hur? Tja. Jag har precis varit där. Det ligger naturligtvis någonting i det. Och det finns en del orsaker till att vi inte ser mycket om landet i massmedia. En av dem är att det inte försiggår något folkmord just nu, ingen naturkatastrofer, ingen kupp. Det finns ingen misslyckad FN-mission, USA och EU har få intressen, Madeleine Halfbright har inte sagt något om det nyss, NATO:s Solana ser inte bombningar i Burundi som viktiga för firandet av alliansens 50-årsdag i april. För en tid sedan då 50 människor mördades strömmade hundratals journalister med CNN i spetsen till Burundi…men för att snabbt försvinna till Kongo...
Read More
The most recent on top Farhang Jahanpour, January 7, 2012 As US and Iran confront each other, where is the diplomacy? Farhang Jahanpour, August 3, 2011 Iran can’t reform itself – the power struggle bewtween Ahmadinejad and Khamenei Farhang Jahanpour, May 17, 2011 Is Iran next? The Supreme Leader versus Ahmadinejad Farhang Jahanpour, March 4, 2011 The revolutions in the Arab world: The need for long-term thinking and humility Farhang Jahanpour, December 15, 2010 The Wikileak files: The banality of politics Farhang Jahanpour, November 18, 2010 This is what ought to be the U.S.’s interests in the Middle East! Farhang Jahanpour – Video on Vimeo, October 6, 2010 Towards a solution in the Middle East Farhang Jahanpour and Susanne Sklar, July 28, 2010 Dialogue on nuclear weapons and culture of peace by TFF Associate and a TFF friend Farhang Jahanpour, July 28, 2010 Iran, Turkey and Israel – New Global...
Lidt om bogen Bogens indhold Bestil bogen her Anmeldelser Siden den kolde krigs afslutning har dansk udenrigs- og sikkerhedspolitik bevæget sig langt ind i en politisk og moralsk blindgyde. Men det tjener hverken os eller verden at Danmark er blevet en krigs- og besættelsesmagt, viser den internationalt respekterede danske freds- og fremtidsforsker, Jan Øberg i denne bog. Tværtimod mindsker det vores og andres sikkerhed og bidrager til at øge, snarere end at mindske, terrortruslen. Forudsigelig fiasko – der udkommer 4. juni 2004 – sætter fokus på det irakiske samfund og Vestens måde at betragte og behandle Irak på. Jan Øberg kombinerer konkret konfliktanalyse med et personligt engagement, og underbygger overbevisende og konsekvent det synspunkt, at Vestens mangelfulde konfliktforståelse og ukyndige konflikthåndtering måtte ende med den ulykkelige krig. Det er en krig, som efter forfatterens opfattelse hverken kan fremme ædle motiver – etablere et demokratisk Irak – eller økonomisk-kulturelle interesser, men...
Burundi – hopp om fred Burundi, var är det nu det ligger? Det är nånting med Hutsier och Tutuer – eller vad de nu heter – som mördar varandra med machete-knivar, nånting med fattigdom, korruption, militärdiktatur, nöd och elände? Det hopplösa, mörka Afrika i ett bananskal, eller hur? Tja. Jag har precis varit där. Det ligger naturligtvis någonting i det. Och det finns en del orsaker till att vi inte ser mycket om landet i massmedia. En av dem är att det inte försiggår något folkmord just nu, ingen naturkatastrofer, ingen kupp. Det finns ingen misslyckad FN-mission, USA och EU har få intressen, Madeleine Halfbright har inte sagt något om det nyss, NATO:s Solana ser inte bombningar i Burundi som viktiga för firandet av alliansens 50-årsdag i april. För en tid sedan då 50 människor mördades strömmade hundratals journalister med CNN i spetsen till Burundi…men för att snabbt försvinna till Kongo...
Mr President ! President Bill Clinton gjorde i tisdags en blixtvisit i Kosovo. I ett tal manade han albanerna att sluta hämnas på den krympande serbiska minoriteten. Han besökte också de amerikanska soldaterna på den nya Bondsteelbasen. Det finns viktiga frågor som borde ha ställts still honom om Balkan och Kosovo och om USA:s ledande roll i bombningarna av Jugoslavien. Det borde vara en självklarhet att oberoende medier i demokratiska länder låter politiska ledare svara på viktiga frågor. Men ställdes verkligen de viktiga frågorna? Här är några frågor som jag skulle ha ställt ˆ om jag vore journalist och hade fått tillfälle att göra en intervju i tisdags. (1) Mr President! Amerikanska plan bombade i våras Jugoslavien och Kosovo med er som överbefälhavare. Aktionen rättfärdigades av uppgifter om ett folkmord planerat av Belgrad. Dessa uppgifter har nu visat sig vara grovt missvisande eller falska. Hur ställer Ni er till detta?...
Burundi – håb forude Burundi, hvor er det nu det ligger? Det er noget med Hutsier og Tutuer – eller hvad de nu hedder – der laver folkemord med machete-knive på hinanden, noget med fattigdom, korruption, militærdiktatur, nød og elendighed? Det håbløse, mørke Afrika i en bananskal, ikke? Tjah. Jeg har lige været der. Der er selvfølgelig noget om snakken. Der er en del årsager til at man ikke hører særligt meget om livet i dette lille land. En af dem er at der ikke foregår noget folkemord for tiden, ingen naturkatastrofer, intet kup. Der er ingen mislykket FN-mission, USA og EU har ingen interesser, Madeleine Halfbright har ikke sagt noget om det, NATO’s Solana ser ikke bombinger i Burundi som afgørende forud for alliancens 50årsdag. For nogen tid siden da et halvt hundrede mennesker var blevet dræbt valfartede hundreder af journalister med CNN i spidsen dertil . . . men...
Rambouillet (Rambo-Yeah) og Rashid Vi skriver fredag den 19. januar. For få dage siden kom jeg hjem fra små tre uger i Skopje, Beograd og Kosovo. Min analyse og min intuition siger mig dét, jeg ikke vil høre: bombningerne nærmer sig. Det var 34. besøg siden 1991. Jeg er delvist uddannet i Dubrovnik, fra 1974. Jeg kan ikke slippe det. Det er altså også mit land, der atter trues af den kulturkreds, jeg tilhører. Radmila og Peca i Beograd, venner siden 1974, intellektuelle der har valgt ikke at forlade landet og netop har sagt nej til et ophold i udlandet. Datteren Anja på 9 skal vokse op hér. "Jeg rejste ned nu," siger jeg, "fordi der enten ville falde bomber eller blive en eller anden slags ‘forhandling’ og jeg vil være hér hvis I blir bombet, for jeg skammer mig over hvad Danmark og andre lande gør." Hun får tårer...