Rambouillet (Rambo-Yeah) och Rashid Det är fredagen den 19 februari. Jag har just återvänt från nästan tre veckor i Skopje, Belgrad och Kosovo. Min analys och min intuition säger det jag inte vill höra: bombningarna rycker närmare. Det var det 34:e besöket sedan 1991. Jag är delvis utbildad i Dubrovnik, sedan 1974. Jag kan inte släppa det, det är på något sätt också mitt land, som återigen hotas av den kulturkrets jag tillhör. Radmila och Peca i Belgrad, vänner sedan 1974, intellektuella som har valt att inte lämna, har just sagt nej till ett erbjudande om uppehälle i utlandet. Dottern Anja på 9 skall växa upp här. "Jag reste ned nu," säger jag, "därför att det antingen skulle falla bomber eller bli en sorts ‘förhandling’ och jag ville vara här om flygraiderna kommer, för jag skäms över vad Danmark, Norge och andra länder gör." Radmila får tårar i ögonen. En...