Det internationella samfundet orar sig, rått uttryckt, för att till slut ställas inför i stort sett samma utmaningar från vännerna efter 1999 som ledarna i Belgrad, fast mycket värre, eftersom Milosevic trots allt aldrig lovade Kosovo något slags oberoende.
|
om du inte hade nytta av det? Få fler kvalitetsartiklar ifrån TFF i framtiden |
Det internationella samfundet i allmänhet och säkerhetsrådet i synnerhet kan inte samla sig till en insats, utom i ett avseende eftersom det bidrar till att skyla över det egna misslyckandet: skyll på Belgrad för allt som gått snett de senaste tio åren och lovorda albanerna i rollen som oskyldiga offer. Sådan är den politiska psykologin bakom bakom rubrikerna och uttalandena. Ta parti för den ena och försök hur som haver att se ut som opartisk medlare och förhandlingsledare. Nå, det kan Jessen-Petersen inte längre vara. Hans uttalanden är ett pyramidalt misstag från synpunkten av att bygga förtroende hos serberna och de andra minoriteterna i Kosovo och hos Belgrad. Och tvärtemot vad han och många andra tycks tro, kan man inte hitta någon hållbar lösning på Kosovos problem utan dem.
Skillnaderna mellan serber och andra åtalade folk
Serben president Milosevic kastades ut av sitt eget folk i en mirakulös ickevåldsaktion. Folket reste sig mot sin egen ledare, medan kroater, bosniaker eller albaner aldrig ens övervägde att ge uttryck för sitt förakt, om de ens kände något sådant, mot sina egna ledares manipulationer, korruption, militarism, nepotism, nationalism och mot den skam de drog över sina egna folk. Sedan fick premiärminister Zoran Djindic ingenting av vad han ska ha blivit lovad av västvärlden för att han utlämnade Milosevic till Haag, snarare är det troligt att hans handlande var ett av skälen till att han blev mördad.
Under de senaste månaderna har sex höga serbiska officerer accepterat att som Haradinaj bege sig till Haag. Inga internationella lovord för dem inte. I stället hör man mantrat att Belgrad måste utlämna Karadzic och Mladic. Finns det någon som allvarligt tror att Nato på tio år inte kunnat finna dem i Bosnien eller att Natostaterna inte har underrättelsetjänst som vet var de befinner sig? Belgrad får hela tiden höra att de måste finnas i Serbien och att Belgrad måste samarbeta med Haagtribunalen för att få någon hjälp och få dörren till EU-integration att öppna sig om än aldrig så lite. Detta är så bisarrt som det kan bli. CIA:s och FBI:s folk har inbjudits av myndigheterna i Belgrad att komma och hitta dem i Serbien. Under omkring ett år har de inte lyckats med det. Kan det vara att någon vill undvika att anhålla dem och ha dem som ett kort att spela ut mot Belgrad?
Det må vara hur det vill med den saken, men man bör komma ihåg två ting: För det första att “balkanisering” är en beteckning som är alltför trevlig för det principlösa spel som det internationella samfundet bedrivit i detta område under det senaste cirka 15 åren. För det andra har Søren Jessen-Petersen skänkt världen en ny distinktion, nämligen den mellan å ena sidan våra goda vänner potentiella krigsförbrytare som förtjänar vår sympati för att de godtar vad lagen säger och å andra sidan de andra som gör samma sak men som inte förtjänar lovord.
Man undrar hur Kofi Annan känner sig när hans representant omfamnar en man som åtalats för krigsförbrytelser vid FN-tribunalen? Vi vet inte det, men han har skäl att hoppas att ingen ledande dagstidning kommer att börja undersöka det dagliga samarbetet mellan FN och de albanska exteremisterna – och Haradinaj är inte den ende – i provinsen Kosovo sedan 1999.
© TFF and the author 2005
Tell a friend about this article
Send to:
From:
Message and your name
|
S P E C I A L S & F O R U M S Make a donation via bank or postal giro Basic menu below
|