“En dag som berättigar till fest”, utropade den London-baserade al-Quds al-Arabi efter FN:s eldupphörresolution, “eftersom detta är första gången som Israel accepterar ett FN-beslut från en position som besegrad och inte som segrare”. Att ett arabisk-israeliskt krig för en gångs skull slutat med arabisk seger, är en helt dominerade åsikt i arabiska medier. Al-Quds al-Arabi tillåter sig att drömma om att det israeliska nederlaget skall leda till massflykt från Israel. Men i nästa andetag påminner tidningen om att Israel aldrig brukar genomföra sina internationella åtaganden och varnar för att förlorarna, liksom tidigare, kan hämnas genom att provocera fram inbördeskrig i Libanon.
Med tanke på de otaliga massmediala vittnesmålen om det libanesiska folkets eniga motståndskraft förefaller risken för inre stridigheter i det sargade landet just nu liten. Men visst kan man urskilja nyansskillnader i libanesiska tidningar. Vänsterorganet al-Safir uppfattar FN-resolutionen som en komplott i syfte att rädda Israel från ännu större katastrof och hävdar att det konstigaste med FN-beslutet är att det talar om behovet av reform av Libanons politiska struktur utan att ifrågasätta om Israel verkligen skulle acceptera en sådan stat och om libaneserna är beredda att etablera den.
Att det inte finns bara jubel i Libanon utan också krigströtthet speglas i al-Anwar där en namnlös “politisk analytiker” med kraft kräver att läget före den israeliska invasionen den 12 juli inte får återskapas. För isåfall finns det ingenting som hindrar Israel från att starta ett nytt krig och alla offer libaneserna gjort nu skulle vara meningslösa!
Kanske blir de politiska följderna av Libanonkriget mest dramatiska utanför det direkta krigsområdet. I en lång bitter artikeln berättar chefredaktören för egyptiska Usbu (Veckan), Mustafa Bakri, om ett besök i Beirut med en egyptisk delegation under sista krigsveckan. “Det fanns en konspiration om att förstöra Libanon och alla teg”, skriver han med illa dold adress till också sin egen regering. Han skämdes inför alla libaneser som undrade varför det egyptiska stödet hade dröjt så länge. När han såg libaneser på gatan med högburet huvud ville han stiga av delegationsbussen och “berätta för dem att det verkliga Egypten är med dem”. Han hånar de arabiska utrikesministrarna för att de trodde att Hizbollah skulle krossas på 72 timmar och vågar också kritisera sin egen president för hans första uttalanden, som “var en chock för många”.
Nu har det blivit lite bättre, skriver han, men också Egypten behöver förnyelse, presidenten behöver höra att vi är arga. Folk måste få demonstrera sin solidaritet, vi kan inte godta att våra förbindelser med fienden förblir orubbade medan kriget pågår, vi måste kalla hem den egyptiske ambassadören från Tel Aviv. Tåget går snabbt och nu har vi ett historiskt tillfälle!
Man behöver inte vara tankeläsare för att se ett hot mellan raderna. Egypten har haft fredsfördrag med Israel i snart trettio år. Men freden har knappats utnyttjats till att lyfta Egyptens massor från massfattigdom. Missnöjet i folkdjupet är starkt, vilket senast i parlamentsvalet i fjol tog sig uttryck i stora framgångar för islamister. Om Mubaraks passivitet inför Israels attacker i Ghaza och Libanon leder till hans fall vore det inte första gången en egyptisk ledare störtas pga passivitet inför andra arabiska folks lidanden.
Jordanska al-Dustur hyllar Hizbollah, inte bara för militära framgångar, utan också för politisk flexibilitet och realism och ställer frågan: Varför har inte palestinierna varit lika framgångsrika? Det är hög tid för palestinierna att dra lärdom! Frågan är bara vilken lärdom. Ska de ta efter Hizbollas väpnade kamp? Eller den politiska mognad som al-Dustur berömmer? Även om det finns likheter mellan Gaza och Libanon är olikheterna större, inte minst omvärldens likgiltighet för Gaza-bornas lidande.
Palestinska al-Ayyam har noterat detta, och kan inte avhålla sig från en bitter klagan: Kanske kriget är slut i Libanon, men vårt krig fortsätter och fortsätter! En notis berättar om ett egyptiskt försök att förmå Israel att frige de kidnappade palestinska politikerna som fortfarande hålls fångna av Israel. Och den israeliska människorättsorganisationen B’tzelem redovisar att israelisk militär under juli, medan hela världens ögon riktades mot Libanon, dödade 163 palestinier i Gazaremsan, varav 78 helt oskyldiga civila (36 barn och 20 kvinnor).
Efter allt segerjubel och all sorg över förlust av liv och egendom känns det befriande att läsa en artikel i al-Hayat som frågar: Vem är det som dödar araber och muslimer – och judar? Svar: De kristna i väst. Och så har det varit i tusen år minst, heter det, med början i korstågen. Och glöm inte att när spanjorerna drev ut muslimerna valde judarna att också fly, de kände sig säkrare under muslimskt styre än under kristet. Också den nazistiska judeutrotningen finns med, inte för att förnekas, utan för att fogas till västkristendomens långa syndaregister mot de båda mellanösternfolken – judar och araber. Offren är alltid muslimer, araber och judar. Och vapnen är västerländska. Därför, avslutar skribenten, “kommer Mellanöstern aldrig att få fred förrän araber och muslimer och judar förenas mot den amerikanska imperialismen som är den europeiska västliga kristna imperialismens arvtagare”.
Olmert och Netanyahu, Nasrallah och Mubarak, Hamas-ledarna, de iranska mullorna och de saudiska prinsarna, arm i arm mot den gemensamma fienden i USA och EU! Nog är det en uppfriskande tanke. Nog skulle det skapa ett verkligt nytt Mellanöstern i alla fall.
