Muhammad (1) Freedom of Suppression
Muhammad (2) But there is a context !
Muhammad (3) We must learn to see our own cultural blindness
Om något leder till den värsta politiska krisen sedan 1945 i ett annars stabilt, demokratiskt land som Danmark, borde det föranleda att man ställer en del djupare frågor. Vad handlar detta om? Kan de som leder och lever i Danmark lära sig något av det, både som danskar och västerlänningar? Kan andra västerlänningar? Och kan vi göra någonting annorlunda i fortsättningen?
Om vi ställer frågor sådana som dessa, inbjuder vi också dem som brände danska flaggor och ambassader till att reflektera över om det kan finnas bättre metoder att visa sitt legitima missnöje.
Som saken står i dag, bekräftar extremister på bägge sidor bara de värsta bilderna av “den andre” och civilisationen hotas så av en okontrollerad spiral av hat och monolog. De värsta bilderna leder till de värsta av scenarior, till att det civiliserade beteendet och – kanske förr och inte senare – att själva civilisationen upphör.
Destruktivt beteende finns det nog av i världen. Men låt oss inte glömma bort att till och med en liten, liten positiv tanke kan förflytta berg om den väcks vid rätt tidpunkt. I slutet av denna tredje artikel lägger jag fram några mycket allmänna förslag.
Två sidor av globaliseringsmyntet
Mohamedkarikatyrerna tillhör kulturens “mjuka” eller djupare sfär. Men i debattens hetta har det gjorts förvånande få försök till kultur- eller civilisationstolkningar.
Skulle jag sätta ett enda ord på företeelsen på den nivån skulle det bli rasism. Kanske kulturell blindhet och brist på grundläggande empati tvärs över kulturerna. Det råder en iögonfallande brist på förståelse av interkulturella fakta i den moderna globaliserade världen.
Danmark tillhör västvärlden, den västerländska civilisationen. Många uppskattar huvuddragen hos landet, dess kreativitet, teknologiska framsteg och kulturella produktion, många världen runt attraheras av det, ser det som ett mönsterland – även om de är färre än tidigare.
Men så visar den västerländska kulturen också upp den famösa andra sidan av myntet: blint herravälde – ofta i de goda gärningarnas namn – tillsammans med ett misslett missionerande nit och en på rasism baserad syn på världen som placerar oss själva ovanför som nr 1, som herrar och lärare och andra nedanför oss som tjänare och elever. Kort sagt, ett anmärkningsvärt blint men kulturellt programmerat förakt för dem som inte är som vi, som står under oss och är mindre starka och endast värda vårt förakt. Detta är den filosofi som tillåter att vi gör mot “dem” det som vi aldrig skulle godta att “de” gjorde mot oss – eller, mjukare uttryckt, att vi bara lär dem och aldrig känner att vi också skulle kunna lära oss någonting av dem.
Ta som exempel innebörden av den traditionella uppdelningen av världen i den första, andra, tredje och fjärde världen. Det är en civilisationsstege på vilken vi står överst och de andra står längre ned. Med tanke på den bilden är det bara naturligt att de ser upp till oss och vi ser ner till – eller på – dem. Och de där nere blir civiliserade när de rör sig uppför stegen och blir som vi. Allt utbyte sådant som utveckling, bistånd, medieutbildning, demokratisering, mänskliga rättigheter, säkerhet osv går i en riktning: från “oss” till “dem”. Vi är missionärerna, de är lärjungarna, vi har lösningarna – och de borde vara tacksamma.
I och med att västvärlden är och har de ekonomiska och militära drivkrafterna bakom globaliseringen, tar västvärlden för givet att andra också vill ha det som vi vill. Så blinda har vi blivit att vi tanklöst främjar uppfattningen att det bara finns en möjlig ekonomi (nyliberal kapitalism), bara ett sätt att skapa säkerhet (det militära sättet innefattande kärnvapen och alliansmedlemskap), bara en uppsättning värden – nämligen de västerländska värden som vi främjar som allmängiltiga. Det må kanske vara medborgerliga och mänskliga rättigheter men aldrig ekonomisk behovstillfredsställelse för alla, social rättvisa elller arbete, än mindre mänsklig värdighet. I kontrast mot detta bryr vi oss sällan om den största mänskliga rättighetskränkningen av alla, den som vi kallar fattigdom; den finns inbyggd i kapitalismen. När vi därför officiellt erbjuder dem frihet, fritt val och pluralism, får de i verkligheten bara två valmöjligheter: var som vi eller förgås, var så goda och välj själva!
Vi tycks vara genuint oförmögna att se varför vår politik möts av motstånd. Hur kan det komma sig, vi gör det som är gott, vi hjälper dem, eller hur? Det sätt på vilket andra kanske ser saken är att vi har exploaterat dem, blivit rikare medan de har blivit fattigare. Våra ansträngningar att genomtvinga demokratiseringar (en motsägelse i själva uttrycket) ses som ockupationer. Våra kärnvapen ses där borta som ett hot av “dem” och mot “dem”.
Vi tycks vara ur stånd att se att det är vi som har byggt baser, bombat och ockuperat dem – Palestina, Iran, Saudi-Arabien, Jugoslavien, Afghanistan, Irak – medan de inte har gjort någonting sådant mot oss. De kan inte. Vi är överlägsna. Amerikanerna utgör drygt fyra procent av världens befolkning men konsumerar 48 procent av världens militärresurser. Vad tror vi att de tycker om det?
Ena sidan av myntet är vad vi tror om oss själva. Den andra sidan är vad de tycker om oss. Ingen, stark eller svag, kan längre kosta på sig att inte bry sig om den andra sidan av myntet. Och att tvinga folk att dela vår uppfattning om oss själva är inget mindre än ett recept för att förgöra världen.
Är kulturellt grundad rasism eller kulturimperialism alltför starka begrepp för dessa grundläggande drag hos västvärldens operationer i världssamfundet? Ja, otvivelaktigt för dem som inte har fått en chans att se vår egen kultur med empatiska ögon, dvs genom att själva leva sig in i perspektivet för dem som finns utanför och ser in på västvärlden.
Den danske statsministern
Den danske statsministern, Anders Fogh Rasmussen, kan tjäna som exempel, sannolikt utan att veta eller vilja det. Han är helt enkelt inte tränad att se världen i ett bredare perspektiv. Här är vad han sade i en lång personlig intervju i danska dagstidningen Berlingske Tidende den 3 oktober 2003: “Vi måste ha mod att säga att vi tror att våra värden är bättre och värdefullare än andra värden.”
Statsministerna tycks inte ha frågat sig om olika kulturers värden och normer kan jämföras. Men det är filosofiskt struntprat att uttala att till exempel kristna värden i och för sig är objektivt bättre och kan räknas för mer än islamiska värden – eller vice versa, för den delen. Även om man skulle kunna jämföra äpplen och apelsiner, vad skulle i så fall kriterierna för “bättre” vara? Och vem skulle vara domare?
Hans uttalande bär fröet till rasism. Där finns de civiliserade överst med sina högre värden, lärarna och herrarna. Där finns på lägre nivå därunder mänskliga varelser som på ett eller annat sätt måste läras hur de ska uppföra sig – dvs som vi. Men varifrån kommer denna världsuppfattning – eller bristen på sådan? Vilka böcker om trosuppfattningar, kultur och globala angelägenheter har statsministern läst? Hur mycket av världens underbara rikedomar har han sett och lärt sig att uppskatta? I vilken utsträckning har han sett sin egen kultur från utsidan, med ögonen hos de människor som både avundas den och avskyr den – och som är offer för den? Hur mycket empati har vi egentligen med dem som drabbas av följderna av hans världsuppfattning, hans ord och hans handlingar – som när det gäller Irak?
Jag finner det otroligt att samma person gör ett uttalande så inpyrt av uppenbar kulturell överlägsenhet som det ovanstående och även tycks så oförmögen att hantera sina egna och sitt lands relationer med den muslimska världen – exempelvis att han, som det verkar, inte vet hur han ska hantera ett brev han fått från den Islamiska konferensens organisation, OIC, som omfattar 57 stater och tjänar 1,4 miljarder muslimer över hela världen. (Se OIC och en bredare bakgrund här.)
Allmänt sett, om vi som exempel tar det våld som utövats på Balkan, i Afghanistan och Irak, skulle beslutsfattarna ha kunnat börja krig utan att klassa medborgarna där som onda, underutbildade, mindre civiliserade varelser på en lägre nivå som inte är värda samma mänskliga behandling som våra egna? Vi skulle väl knappast genom åren av sanktioner och genom kriget ha kunnat bomba, döda och lemlästa omkring en miljon irakier om vi känt att de var våra jämlikar, våra bröder och systrar?
Krig blir möjliga genom olika psykopolitiska kombinationer av förakt för “deras” kulturella och moraliska svaghet, å ena sidan, och demonisering kombinerad med projektion av det onda och primitiva, å den andra. Kort sagt, avmänskligande och förödmjukande. Men vi i västvärlden förstår inte förödmjukelsens psykopolitik, vi tycks ha förlorat både empati och medkänsla för de svaga. Och en ökande andel av världens medborgare känner sig svaga i termer av makt att påverka nutid och framtid när de jämför sig med oss i väst. En sak är att de kulturellt och på annat sätt känner sig stolta och starka, men i dagens värld är det pengar och vapen som räknas i dagspolitiken. I morgon eller övermorgon kan det vara annorlunda. Västvärlden kommer att förlora, USA:s imperium är på nedgång.
Kanske skulle vi kunna lära oss något viktigt för framtiden?
Kanske vi i västvärlden skulle kunna lära oss att vara mer ödmjuka, lite mer återhållsamma i förhållande till övriga världen?
Kanske skulle vi kunna lära oss att andra inte ser oss i samma ljusa idealistiska och ädla ljus, så som vi själva tenderar att se oss.
Kanske skulle vi kunna bli en liten bit mer självkritiska och inspireras av både Eric Clapton (Bo Diddley 1957) – “innan du anklagar mig, ta och titta på dig själv” – och Lukasevangeliet:
“Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva förlåtet. Given och eder skall bliva givet. …
Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga? Huru kan du säga till din broder: ‘Broder, låt mig taga ut grandet i ditt öga’, du som icke ser bjälken i ditt eget öga?
Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till att du kan taga ut grandet i din broders öga.” (Evangelium enligt Lukas 6:36-42).
Danska och andra västerlänningar utnyttjar gladeligen varor som tillverkats på andra sidan jordklotet av människor som är annorlunda än dem på många sätt. De vill ha materiella produkter så billigt som möjligt – men vill inte ha något att göra med de människor som tillfredsställer deras ändlösa materialistiska begär.
Danmarks invandrarpolitik har blivit främlingsfientlig i allmänhet och antimuslimsk i synnerhet i en utsträckning som kännetecknar skurkstaten och det narcissistiska samhället.
Kanske skulle vi kunna lära oss att uppskatta en mänsklig, kulturell och social globalisering, inte bara en rå kapitalistisk globalisering byggd på militära interventioner?
Kanske västerlänningar skulle kunna visa medkänsla med dem som lider – i stället för att avvisa dem vid sina gränser.
Kanske skulle vi kunna lära oss att om det finns en naturlig lag i de mänskliga relationerna så är det denna: ingenting gott kommer någonsin ut av att förödmjuka andra.
Kanske den danska regeringen skulle kunna lära sig att bygga allianser med mer än ett land, det land som enligt allmänna opinionsundersökningar runt om i världen (tillsammans med Israel) anses utgöra det största hotet mot världsfreden?
Kanske danskarna och andra västerlänningar skulle kunna lära sig att vi behöver väldiga reformer inom utbildningssystemet för att anpassa oss till framtidens samhälle? Att vi borde lägga ut högst 50% på att förstå vår egen kultur och historia och religion och resten på att förstå andras? Att det inte är någon mening med affärer, juridik, fysik, företagskötsel eller modern teknologi, om vi inte har empati och vet hur vi ska vara mänskliga och goda medmänniskor.
Kanske skulle vi kunna lära oss att det inte är någon mening med en etik i förhållande till grannarna när påverkan från vår politik och våra dagliga åtgärder är global? Att vi behöver en ny global etik? Att vi behöver visa återhållsamhet och partnerskap med Naturen och med andra kulturer just därför att vi har så mycket teknologisk makt?
Kanske att människor runt om i världen skulle uppskatta oss mer om vi införde global historia, undervisning i alla religioner, fred och konfliktlösning och om vi främjade förståelse för att icke-våldspolitik eller fred genom fredliga medel, FN-stadgans grundnormer, är betydelsefull och genomförbar?
Kanske att världen skulle bli bättre att leva i om vi inte inskränkt inriktade oss på vår egen lilla mer och mindre småsinnade stats- och regeringspolitik utan på det globala samhället, att vi åtminstone försökte göra vårt bästa för att behandla det med samma medkänsla som den plats där vi själva bor?
Danmark skulle kanske kunna inleda en spjutspetsutbildning inom verkligt fri forskning gällande frågor som interkulturell dialog, försoning och förlåtelse, religionernas psykologi och trosuppfattningarnas praktik. Vi vet helt enkelt alltför lite om dessa saker.
Kanske västvärldens regeringar behöver många fler experter på de mänskliga sociopsykologiska dimensionerna av konflikter, experter som de kunde lyssna till innan de slungar sina länder och folk ut i katastrofer som Irakkriget eller förbiser de sannolika mänskliga reaktionerna på publiceringar av teckningar som dessa?
Jag skulle kunna fortsätta. Du kan också fortsätta. Vi vet det innerst inne, eller hur?
Det finns i själva verket så mycket som vi skulle kunna lära oss. Men ibland känns det som om våra ledare har förlorat viljan att lära. Så övertygade är de om sin egen oöverträffade förträfflighet och ofelbarhet att de tror att de kan klara sig med att bara förstå sin egen kultur – samtidigt som de kräver att andra ska förstå dem. Men i en globaliserad värld är det inte längre möjligt att främja en regel för dig och en annan för mig. Det finns bara en uppsättning regler som är möjlig för oss alla.
Mot slutet av sitt liv fick Gandhi frågan vad han tyckte om västerländsk civilisation. Han var tyst en stund och sade sedan med ett leende: “Det vore en god idé.”
Västerländsk civilisation är i trängande behov av hjälp. Men den beter sig som en fyllerist som vägrar att inse att han har ett problem. Och om han så småningom inser det, skyller han på alla andra.
