Inledningsanförande vid offentligt möte
i Folkets hus, Helsingborg, 7 maj 2003

TFF rådgivare

3 juli 2003

Det lär finnas tre slags utbildning – INBILLAD UTBILDNING. UTBILDAD INBILLNING – OCH FOLKBILDNING! Det är med goda folkbildningsambitioner jag här tar till orda.

Ett lydigt folk är förvisso bekvämare än ett olydigt. Men det är olydnaden som bevarar vår demokrati. Det är modet och viljan att ställa frågor som håller vårt politiska system vitalt.

Den senaste tidens oroande världshändelser visar varför folkbildningen behövs i framtiden. Att den måste våga stå fri och modig och våga vara ett forum där praktiska demokratiska ideal råder. Där det inte är farligt att ifrågasätta makten.

För visst är vi olydiga när vi samlas med plakat och slagord för att göra Sveriges och världens politiker uppmärksamma på att vi inte uppskattar att de förvandlar FN och världen till en sandlåda. I alla fall är det svårt att uppfatta det på något annat sätt när man ser den samlade bilden av förspel, militär intervention och efterdyningarna till det senaste Irakkriget. Förenta staternas president George W. Bush, installerad i sitt ämbete efter ingripande av landets högsta domstol, uttrycker sin stora förvåning över att människor föredrar att tänka själva.

“Är du inte med oss är du emot oss” är kanske en bra dogmatisk sanning för soldater som ska ut i krig. För de flesta andra är synsättet närmast naivt. Men att utnyttja sin demokratiska rätt att uttrycka en avvikande åsikt är ingenting som uppskattas av de länder som ställt sig bakom kriget i Irak.

George W. Bush och hans brittiska, danska m fl slavar på den amerikanska triumfvagnen sitter i sin jättesandlåda och bankar med spaden på huvudet på den stora del av världens befolkning som höjt sina röster och krävt lite sans och förnuft när man diskuterar död och lidande för miljontals människor.

Vi har faktiskt inte fått adekvata svar på de frågor som ställts.

Varför ett krig? Gäller det oljan, terrorismen och demokratin? Blir Iraks befolkning fri med hjälp av våld eller är det så att situationen bara förvärrats? Om man var så rädd för Saddam Husseins massförstörelsevapen, varför ville man då ge honom en anledning att använda dem? Varför är det så tyst om de efterverkningar Gulfkrigets kemiska vapenföring lämnade efter sig och som än idag drabbar civilbefolkningen och då främst barnen? Än en gång är stora delar av den s k västvärlden på väg att begå samma misstag – att tro att demokrati skapas med hot och våld. Eller för att citera översten i “Tehuset Augustimånen”: “Jag skall lära er människor demokrati – men jag måste skjuta er under tiden.”

“Min röst räknas och jag ska banne mig höja den så att den hörs över hela världen.” Så kändes det i alla fall när demonstrationståg från hela landet fyllde TV-rutorna. Tillsammans med resten av världen blev det en skaplig kör på flera miljoner människor. En folklig mobilisering som i alla fall Europas politiker har svårt att inte lyssna till. Och som fick bl a Göran Persson och Anna Lindh, Sveriges stats- och utrikesministrar att strama upp sig, även om vi kan ha olika synpunkter på deras offentliga hållning.

Det som nu skrämmer mest tycker jag är den fokusering kring den amerikanska kortleken innehållande säkert både verkliga och förmenta tyranner, med den ännu inte gripne mästerskurken Saddam Hussein själv, som ett ess i leken. Det militära krigets mediala efterspel handlar nästan enbart om hur Saddam Hussein, hans söner och hans övriga anhang skott sig på det irakiska folkets bekostnad. Ju svulstigare orgier som kan målas upp desto större rubriker och desto tätare rökridåer kring det verkliga problemet – det irakiska folkets lidande under tolv års sanktioner, sanktioner genomförda av demokratiska länder, och ytterst stormaktens självpåtagna rätt att styra efter sin egna lagar och sin egen världsordning.

Jag skall med utgångspunkt från egna upplevelser och studier av en annan konflikt, Kosovokonflikten, belysa hur författaren Philip Knightley kända verk med titeln “Krigets första offer är sanningen” åter besannats. Den mediala bild som fastnat på allmänhetens näthinnor ifråga om Kosovo- ja hela Balkankrisen kan sammanfattas så här: Serberna i allmänhet och den f d jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic är ansvarig för hela Balkandramat, kriget i Bosnien såväl som kriget i Kosovo och kosovoalbanerna värdiga offer som är värda all vår sympati. Milsovevic var omöjlig att förhandla med i Rambouillet, varför en militär lösning och ett bombkrig var enda utvägen för att undvika ett veritabelt folkmord på Kosovoalbanerna.

Verkligheten är en annan. Den amerikanska tidningen “The Nation” är en av de få västkällor som avslöjat sanningen när man skriver att USA medvetet satte ribban så högt att det var omöjligt för serberna att skriva under Rambouilletavtalet. Den svenska freds- och konfliktforskaren Kjell Magnusson kritiserade på ett tidigt stadium Rambouilletavtalet såsom varande ett oacceptabelt ultimatum för varje självständig nation, men ingen lyssnade. Detta avtal innehöll i själva verket villkor som i praktiken krävde att Jugoslavien skulle upplåta hela federationens territorium, inklusive luftrum, för Natos styrkor att operera fritt i, utan begränsningar i nationell lagstiftning och utan att på något sätt ställas till svars juridiskt eller ekonomiskt. Det handlade alltså inte bara om att Natos trupper skulle gå in i Kosovo för att skydda kosovoalbanerna. Nato skulle också fritt och utan kostnader kunna använda Jugoslaviens infrastruktur efter eget behov. Inte förrän kriget var över och avslöjandet inte länge kunde påverka händelseutvecklingen fick allmänheten reda på detta innehåll. Texten var uppenbarligen utformat så att den skulle vara omöjlig för Belgradregimen att skriva under. Allmänheten undanhölls vidare den viktiga upplysningen att den serbiska nationalförsamlingen antagit en resolution som innebar både autonomi för Kosovo och internationell närvaro i området. Varken i brittisk, norsk eller svensk nyhetsförmedling framkom det vid den aktuella tidpunkten att hela Jugoslaviens territorium skulle upplåtas för Natostyrkorna utan juridiska eller ekonomiska inskränkningar.

Detta kan inte betecknas som annat än ett villkorslöst nederlag för journalistiken och dess demokratiska roll. Allmänheten fick vare sig vetskap om vad väst under krigshot krävde av Jugoslavien eller vad det jugoslaviska motförslaget innehöll. Demonisering av fienden är ett av krigspropagandans mest centrala element. Medan medierna låter synfältet upptas av protesterna mot Milosevic pågår den utrensning mot kosovoserberna som Kfor och FN har sådana problem att hantera och som underblåser fortsatt fiendskap också i södra delarna av Serbien och senare i Makedonien.

För att inga missförstånd skall uppstå om Milosevic och Serbiens ansvar i konflikten så vill jag understryka att Kosovokonflikten i själva verket successivt skärptes genom en våldsspiral där serbisk nationalism och kosovoalbansk separatism ingått som drivkrafter. Milosevic bär ett betydande men inte ensamt ansvar för utvecklingen. Ett par ytterligare fakta i målet kan vara på sin plats att understryka, eftersom de fortfarande är okända för stora delar av svenska folket.

Milosevic kom till makten i ett allmänt val och detroniserades i ett allmänt val. Det var det jugoslaviska folket som avsatte honom inte Natos bombkrig som i stället skördade fler civila offer än militära. Stora delar av landets infrastruktur bombades sönder och samman. Jag såg med egna ögon de fyra sönderbombade broarna över Donau i Belgrad och hur el- och vattenledningssystemen förstördes och bara i Belgrad ställde 40.000 människor utan dricksvatten. Jag såg hur sjukhusen saknade elementär utrustning och hur cancerpatienter fick lämnas utan behandling. På universitetssjukhuset i Belgrad dog tolv personer sedan respiratorerna brutit ihop efter det att en bomb slagit ner strax utanför sjukhuset.

I sammanhanget får man heller inte glömma bort att Milosevic hade en nyckelroll i Daytonförhandlingarna om Bosnien hösten 1995 och ansågs av ledande politiker i USA och andra västländer som en partner man inte kunde undvara i försöken att stabilisera förhållandena i regionen. Lika viktigt är att komma ihåg att flyktingströmmarna från Kosovo ökade efter det Nato inlett bombanfallen. Enligt Kosovokommissionen mer än fördubblades antalet flyktingar från Kosovo efter den 24 mars, då bombningarna började. Slutligen är det värt att notera att den största enskilda folkfördrivningen på Balkan under Bosnien- och Kosovokrigen var fördrivningen av 200.000 serber från kroatiska Kraijna.

Beröringspunkterna mellan Kosovkriget och USA:s intervention i Irak är många och tydliga. Internationella krigshandlingar skapar oundvikligen nya offer och det paradoxala uppstår att man bekämpar brott mot mänskligheten med nya övergrepp på oskyldiga. Förskönande omskrivningar som “humanitär internvention” används för att överbrygga denna motsägelse. Här upprepas principerna för nyspråk modell George Orwell i hans framtidsskräckvision “1984”. Just begreppet “humanitär intervention” är ett nytt inslag i det internationella samfundets beivrande av brott mot mänskligheten och värnandet om mänskliga rättigheter och fred. Begreppet innehåller en paradox och har kritiserats av bl.a. FN och Röda Korset för att blanda samman humanitära insatser med användande av militärt våld och därigenom utsätta de humanitära organisationernas personal för onödiga risker.

Propagandaknepet att överdriva fiendens ondska och ensidigt betona alla hans dåliga sidor har använts i såväl Kosovo- som i Irakkriget och ur angriparens – USA:s synpunkt – har det fungerat väl.

Även den här gången liksom i Kosovofallet kan konstateras att angriparalliansens perspektiv präglar också den svenska medierapporteringen på ett djupgående sätt.

Demonisering av fienden och glorifiering av de egna soldaterna och inte minst hemma-hos-snyftreportagen hos de änkor till de få stupade USA-soldaterna är lika bestickande betecknande för Irakkriget.

I Kosovkriget skildrades serberna som ansiktslösa motståndare. Lika anonyma är de flera tusentals offren (några exakta siffra lär vi aldrig få någon kännedom om) på den irakiska sidan. Undantagen är få men något exempel kan ändå framhållas för att understryka att det irakiska folket har lidit svårt under de amerikanska bombangreppen.

“Kvart i tio rullas Hamse Nasr in genom huvudingången på Basras utbildningssjukhus. Han är liten på den slitna bårvagnen, medvetslös, blodig. Det är mer än ett halvt dygn sedan han plockade upp en granat på gatan utanför huset i Amara där han bor. Den exploderade när han kastade den ifrån sig. Också om det är små laddningar som exploderar kan de skada barn mycket allvarlig. Och vi har inte resurser ens här att hantera dessa patienter, inte ens på det största och finaste sjukhuset i hela södra Irak, säger den opererande läkaren. Den här bilden kan mångfaldigas. Irakkriget har skördat många civila offer. Oskyldiga människor har förblött, förnedrats och drivits från sina hem. Få av dem saknar Saddam Hussein men motståndet mot den nye objudne inkräktaren USA är frapperande. I norra Irak vill kurderna kontrollera de i huvudsak kurdiska städerna Mosul och Kirkuk eftersom de omgivande oljefälten skulle ge en solid grund för ett oberoende Kurdistan. De kurdiska intressena kolliderar här med Turkiets – ett Turkiet som är ytterst angeläget om att få inflytande över ett oberoende Kurdistan och hotat med invasion om kurderna skulle försöka att ta över dessa städer.

Situationen i södra Irak är om möjligt ännu mera osäker. De länge förtryckta shiamuslimerna uppgår till omkring två tredjedelar av Iraks hela befolkning.

Om Irak verkligen kan utvecklas till en demokrati, så kommer dessa shiiter att dominera i en regering och självfallet vända sig till sina muslimska bröder och systrar i Iran för råd och stöd.

Vi har erfarit framför allt två ting från kriget i Irak skriver den kanadensiske journalisten Gwynne Dyer i Toronto Star: “Vi har lärt oss att Tigris flyter genom Bagdad och att hybris – d v s självförhävelse – flyter genom Vita Huset.”

Vi har nu erfarenheter från Gulfkriget, från Kosovokriget, från invasionen i Afghanistan och från Irakkriget som pekar på att USA kan intervenera militärt utan några egentliga egna förluster, vilket förstås innebär att tröskeln sänkts för militära äventyrligheter med diskutabelt stöd i folkrätten. Fortsättning kommer inte osannolikt att följa. Frågan är bara vilken av “ondskans axelmakter” som står näst i tur.

Det rådde ju aldrig några tvivel om att USA skulle vinna det militära kriget. USA:s försvarsbudget, som ju i praktiken är en krigsbudget, var 250 ggr större än Iraks. Att kasta Saddam Hussein ur sadeln var som att skjuta på en sittande fågel. Hans land var slaget i spillror långt innan bomberna föll, genom illegala bombningar i kölvattnet på Gulfkriget och genom tolv år av sanktioner som slagit hårt mot det irakiska folket och uppskattningsvis tagit livet av mer än en halv miljon barn.

Låt oss avslutningsvis stanna en stund inför de bevekelsegrunder som utlöste det senaste USA-kriget, som det ju rätteligen bör benämnas. I samband med kampen mot terrorismen hösten 2001 kan man se ytterligare ett exempel på hur USA utövar definitionsmakt när man utpekar Usama bin Ladin och al Quaida som de skyldiga till attackerna den 11 september. Trots att de amerikanska källorna bakom uppgifterna, bl a FBI, påpekat att bevisen inte skulle räcka vid en rättslig prövning har medierna i hela västvärlden satt i gång drevet och fyller utrymmet med mer eller mindre spekulativa informationer om dessa terroristers idéer, planer, metoder, organisationer, uppehållsort m m. I brist på andra alternativ bygger man på de fåtaliga amerikanska källorna, vilka i praktiken är omöjliga att kontrollera eftersom de arbetar under militär eller polisiär sekretess.

Låt oss slå fast klart och entydigt. Kriget mot Irak och den efterföljande ockupationen är folkrättsstridig och olaglig. Självsvåldigt håller USA på att utforma en ny praxis som legitimerar s k preventivt självförsvar.

Men ingen av de grundläggande förutsättningarna avseende självförsvar föreligger i den nu aktuella situationen i Irak. Inte heller föreligger en anledning till preventivt självförsvar. Irak har inte angripit USA, och det fanns inte heller något som helst tecken på att en attack var överhängande. Några bevis för att Irak skulle ha stött Usama bin Ladens Al Quaida existerar inte. Självförsvarsrätten kan därför inte legitimera USA:s våldanvändning mot Irak. Detta gäller även om Irak skulle ha massförstörelsevapen, vilket inte heller det, bevisats.

FN:stagdgan tänker sig våldanvändning som ett undantagsfall. Undantag skall alltid tolkas restriktivt: Slutsatserna blir:

• Folkrätten tillåter inte preventivt självförsvar och preventivt självförsvar accepteras inte heller av en klar majoritet av världens stater
• Argumenten om självförsvar är ohållbara i Irakfallet, eftersom det inte förelegat något angrepp mot någon stat.
• Majoriteten av världens stater ansåg vid krigsutbrottet att det inte förelåg ett hot mot internationell fred och säkerhet på ett sätt som legitimerar våldsanvändning.

Kriget är folkrättsstridigt. Ockupationen är lika olaglig och därför måste kampen fortsätta USA ut ur Irak – Självbestämmande åt det irakiska folket.

I dag tycks delar av Europas politikerelit lite skakade av den kraft solm faktiskt kan rymmas i en massa. Men vi har alltid vetat.

När man lyssnar till de krigförande ländernas retorik inser man att vi i framtiden ännu mer behöver ett rum för olydnad och oliktänkande. Demokrati får inte blir ett urholkat slagord med de starkas makt eller de privilegierades vilja. Att bevara och utveckla det offentliga rummet kommer att kräva mycket av alla som arbetar inom folkbildningen. Av morgondagens folkbildare. Av morgondagens folk. Låt oss göra detta till en gemensam plattform för ett fortsatt samarbete på den internationella solidaritetens och rättvisans grund.