6 februari 2004

Styrelsen för Jugoslavienkommittén, besökte nyligen en totalt förstörd serbisk by vid namn Belo Polje, i Kosovo.

Vi kom dit med militäreskort. En FN-stridsvagn vaktade området från den högsta punkten, den vandaliserade kyrkogården, där bara rester av murarna fanns kvar av den kristna kyrkan. De kolsvarta resterna av inredningen visade att kyrkan både bränts och sprängts. I byn hade det funnits 300 bostadshus, ladugårdar, skola och kulturhus. Betydligt mer än hundra ortodoxa, kristna kyrkor och kloster, i Kosovo Methoija har förstörts under tiden Nato haft ansvaret för området.

Vi träffade en grupp serbiska män, som bodde i tält vid kyrkogården. De hade bott i byn och var nu där för att försöka återställa de vandaliserade familjegravarna. De berättade att Natosoldater kommit till byn och meddelat innevånarna, att de inte kunde skydda dem. De var tvungna att ge sig av därifrån och flydde, till släktingar och vänner, på säkert avstånd från byn.

När de vågade sig tillbaka för att se till sina hem, var allt sprängt, bränt och skövlat. Husdjuren, som de hade tvingats lämna, var ihjälslagna. Grannar, gamla föräldrar, släktingar och vänner som vägrat lämna sina hem, var döda. Tre av byns ledande personer hade avrättats med var sitt skott i pannan.

När den inhemska serbiska polisen tvingades bort från Kosovo, i juni 1999, steg mordfrekvensen till den högsta i världen. Tusentals serber, bosatta i Kosovo har mördats eller “försvunnit”. Inga kosovoalbanska gärningsmän har rannsakats eller dömts av Haag-tribunalen.

USA-Nato fick Kosovo, som protektorat i juni 1999. Det skedde utanför FN-resolutionen 1244, genom en svårtolkad amerikansk översättning. (Läs Noam Chomsky, The New Military Humanism (1999). USA fick ett område i Kosovo, för att där kunna bygga sin största bas, “Camp Bondsteel”. Nästa gång behöver USA inte låna Avianobasen av Italien, men kvarvarande bomber, efter förrättat värv, kommer att dumpas i Medelhavet, på samma sätt som på våren och försommaren 1999.

Mer än 250 000 kosovoserber tvingades 1999 fly från Kosovo till Serbien, där det redan fanns en miljon flyktingar från serbiska områden i Bosnien, Kroatien och den helt serbiskbefolkade republiken Krajina. 1995, skriver Carl Bildt, då EU:s fredsmäklare, i sin bok, “Uppdrag FRED” på sidan 120, om en etnisk rensning, där han själv var i händelsernas centrum.

“Kroatiska arméns beskjutning av Knin, (huvudstaden i republiken Krajina) hade inget militärt syfte. Målet var att terrorisera befolkningen, så att den tvingades på flykt, och det som därefter skedde, var att man systematiskt brände serbiska byar i område efter område. Detta var etnisk rensning, bedriven av en relativt välutrustad modern armé, medan stora delar av världen valde att titta åt andra hållet. Flyktingvågen blev massiv. Närmare 200 000 människor drevs, på bara litet mer än en vecka, på flykt. Krajinaområdet så gott som tömdes på hela sin befolkning”.

Bildt beskriver sin olust över dubbelmoralen i vissa delar av de internationella reaktionerna. Det tog inte mer än två veckor för Haagtribunalen att efter Srebrenica fatta beslut om åtal mot Radovan Karadzic och Ratko Mladic, för krigsförbytelse och övergrepp, men intill den dag, då Bildts bok gick i tryck, den 31 oktober 1997, har samma Haagtribunal inte ansett att det finns någon som bär ansvar för den massiva och brutala etniska rensning som den kroatiska armén utförde under augustiveckorna 1995″.

Carl Bildts vittnesmål kommer garanterat inte att tas upp på den svenska regeringens internationella konferens om folkmord den 26-28 januari i Stockholm.

Nästa år däremot kommer den samtidiga massakern i Srebrenica som Carl Bildt jämför med i sin bok, att stå i centrum på folkmordskonferensen. Palestinerna är inte inbjudna, men israelerna.

Alla tycker väl att det är självklart att inte serbernas lidande uppmärksammas, trots att t.o.m. Sverige stödde ett olagligt angreppskrig mot det civila samhället i det suveräna Serbien. Ändå har de suttit i nazisternas koncentrationsläger i Kroatien under båda världskrigen. Den svenska regeringens handlande är pinsamt.

Kunskap saknas om komplexiteten och stormaktsinblandningen i konflikterna, som pågått på Balkan under hela 1990-talet och fortsatt de första tre åren under 2000-talet. Den politiska ledningen och den absoluta merparten av medierna i Sverige har helt tagit till sig den förenklade amerikanska bilden, att mänskligheten låter sig delas in i två grupper, onda och goda.