Krig förvandlas inte till fred av ett FN-mandat

Regeringar, redaktörer, kommentatorer och till och med de som verkar för att stödja Förenta nationerna uttrycker för närvarande som sin uppfattning att ett krig mot Irak är, eller kommer att vara, godtagbart om Förenta staterna och andra “går tillbaka” till FN:s säkerhetsråd och får ett “FN-mandat” innan de går till anfall.

Men detta är ett felaktigt resonemang och skulle kunna medföra att FN som fredsorganisation upphör att existera. Om man anser att det planerade kriget innebär eller medför en kränkning av folkrätten, blir det inte mer folkrättsenligt av ett sådant mandat. Om man anser att kriget är moraliskt felaktigt eller orättfärdigt gör inte ett sådant mandat att det blir riktigt eller rättfärdigt. Om man anser att kriget inte har något att skaffa med konfliktlösning utan måste placeras i kategorin angreppskrig, förvandlas inte kriget till klok politik genom en resolution &endash; som oundvikligen blir ett resultat av kohandel mellan de fem permanenta (och kärnvapen-) medlemmarna av säkerhetsrådet och de övriga tio medlemmarna av rådet under ledning av Colombia.

Säkerhetsrådet har ingen magisk formel eller någon sorts trollstav att svänga som förvandlar krig till fred och mänsklig dårskap till klokhet.

En säkerhetsrådsresolution som rekomenderar krig är inte samma sak som ett “FN”-mandat, fast det ofta heter så. Det är svårt att tro att något i stil med en allmän omröstning bland alla medlemmar av generalförsamlingen skulle kunna resultera i klartecken att sätta i gång. Fortfarande är entusiasmen för detta krig väldigt liten bland dem som världen runt är “vi, folken”. Om säkerhetsrådet med en överdriven uppfattning om sin egen betydelse skulle besluta att säkerhetsrådet är den högste domaren och att domedagen nu har kommit, skulle allt tal om att “det internationella samfundet” står bakom ett krig mot Irak vara grovt missvisande.

Ett mandat innebär ingen lättnad; inget FN-mandat är ett alternativ som är bättre

Det är som om ett “FN-mandat” för en del fungerar så att de känner sig bättre till mods med detta krig. Regeringen i Sverige, som exempel på ett land vars solidaritet med FN aldrig har ifrågasatts, verkar hoppas att den inte skall tvingas kritisera Förenta staterna. Om det finns ett sådant FN-mandat, skulle det nämligen bli möjligt för Sverige att säga: “Ja, vi tycker inte om krig, men det här kriget har ett mandat från FN och därför är det godtagbart för oss.” Den danska regeringen har, med alltjämt några dagar kvar som ledare för EU, förklarat sig villigt att delta direkt i kriget om ett sådant mandat finns.

Mot ett “FN-mandat” finns två viktiga argument. För det första, utan ett sådant mandat, kommer det att blir avsevärt mycket svårare för många stater att acceptera det hela och göra gemensam sak med det. Det vill säga, att Förenta staterna i stället skulle stå ensamt och bära den tunga bördan av en politisk, rättslig och moralisk katastrof. Det skulle för det andra rädda FN från att dras ner i ett moras som heter bombningar, invasion, ockupation och kontroll av Irak &endash; för att inte nämna de humanitära följderna och de resurser som krävs för att bygga upp landet fysiskt såväl som psykologiskt. Utan FN-mandat kan FN säga att “det inte sker i vårt namn” och förbli en äkta fredsorganisation som motsvarar sin stadgas bokstav och anda.

Enkelt uttryckt, om George W Bush och människorna kring honom vill förgöra Irak, borde de göra det ensamma. FN får aldrig missbrukas för att legitimera någon medlemsstats krigiska politik. FN kan knappast överleva med upprepade förödmjukelser som i fallen Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Makedonien, Somalia och Afghanistan.

Det planerade kriget kränker FN-stadgans bokstav och anda

Låt oss hoppas att kriget mot Irak aldrig kommer att få ett godkännande från Förenta nationerna. FN:s stadga är klar; organisationens högsta mål är “att rädda kommande släktled undan krigets gissel” och att “vapenmakt icke kommer till användning annat än i gemensamt intresse”. Det finns inget gemensam intresse att göra det som planeras mot Irak.

Kriget mot Irak har nu pågått i elva år. Sedan den 11 september i fjol har säkerhetsrådet förlorat kolossalt i legitimitet på grund av ett antal resolutioner som antagits. Den tragiska nya tolkningen av själva folkrätten och tillämpningen av denna har allvarligt undergrävt grundvalen för ett system uppbyggt för att hantera internationella konflikter. De principer och konventioner som utvecklats sedan westfaliska freden har skadats på grund av en paranoid hämndpolitik efter attackerna mot Pentagon och World Trade Centre.

Sedan den 11 september har FN drabbats ännu mer

Denna förlust av legitimitet är naturligt nog mer uppenbar bland världens 1 300 miljoner muslimer. De håller på att förlora förtroendet för en organisation i vilken 80 procent av de permanenta medlemmarna av det högsta organet är kristna länder. Sett utifrån de fyra permanenta medlemmarnas överlägsenhet har dessa, kan man säga, kristna bomber och delar Gamla testamentets sätt att se på världen som att “de andra” antingen är med oss eller också emot oss och att de då måste utplånas.

När FN accepterade att använda folkrätt i stället för straffrätt för reaktionen på 11 september, öppnade FN dörrar som kommer att (miss)brukas av många aktörer i framtiden. Intill dess hade politiska brott och våldsbrott hanterats av polis och inte av militär. Denna förändring är mycket farlig. USA beslöt därefter, och FN accepterade, att använda sig av principen om “självförsvar”, men med en fördröjning av nära en månad (från 11 september till den 7 oktober). Något liknande på straffrättens område, skulle vara att den som blivit angripen kommer sig undan från den angripande, men söker upp honom en månad senare och (tillsammans med en hop av sina vänner) bortom alla proportioner utövar sitt “självförsvar” mot det först begångna brottet.

Bushregimen går från MAD till NUTS

FN:s säkerhetsråds resolutioner om Irak representerar en ny tolkning, ännu mer fylld av undanglidningar. Den här gången skall självförsvarshandlingen genomföras åratals innan den angripne bedömer att han, kanske, skulle kunna drabbas, dvs den är förebyggande. Dessvärre för FN, innehåller folkrätten inga bestämmelser för sådana förebyggande politiska åtgärder eller förebyggande krig. Sådana hittar man bara i strategiska dokument som Bushregimen nyligen kommit med. Värre ändå är att innehållet i dessa dokument filosofiskt raserar principerna för avskräckning så att Förenta staterna blir i stånd att använda massförstörelsevapen mot länder som efter vad som är känt inte har sådana vapen men som bedöms kunna ha dem någon gång i framtiden.

Kort sagt, i stället för att gå mot allmän och fullständig avrustning i hela världen eller ett avskaffande av alla WMD (Weapons of Mass-Destruction – massförstörelsevapen), går vi från MAD (Mutually Assured Destruction – Ömsesidig säker förstörelse) till det i grunden omoraliska och destabiliserande NUT (Nuclear Use Theories &endash; teorierna om användning av kärnvapen)

Kapningen av Iraks rapport och USA:s inblandning i Iraks militära hemligheter

Trots den verkligt stora betydelsen av den pågående vapeninspektionen, utnyttjas denna av Förenta staterna som ett spel. USA:s representanter har gjort sitt yttersta för att provocera och hitta irakiska kränkningar av säkerhetsrådets resolutioner, däribland säkerhetsrådets resolution 1441. USA:s kapning nyligen av den 12 000 sidor långa rapport som producerats av Irak är en av de allvarligaste i en lång rad av aggressiva handlingar.

USA påstår sig vilja veta allt om irakiska militära satsningar, men uppenbarligen inte vilka amerikanska eller andra västerländska bolag som gjort dem möjliga. Pengar luktar förstås inte förrän de kommer ut i fria luften. I stället för att ta emot detta som en skymf som tvingade Bushregimen att backa, accepterade de flesta medlemsstaterna denna grova kränkning av Förenta nationernas anständighet och integritet.

Colin Powel återvände från ett kort besök i Bogota den 4 december där han offentliggjort kraftiga ökningar av amerikanskt militärt bistånd till Colombia. Colombia innehar för närvarande ordförandeskapet i säkerhetsrådet. I utbyte mot det militära stödet, har lovade Colombia förmodligen att låta USA stjäla Iraks rapport för att kunna “redigera” den, dvs. censurera den.

Kofi Annan borde erinra sig artiklarna 99 och 100 och använda dem för att rädda FN

Trots den allvarliga skada som FN lidit, finns det ingen annan organisation som kan ta på sig ett globalt ansvar i den situation vi står inför i dag. Irakierna kommer inte att lida mindre därför att “det fanns ett FN-mandat”. Ett FN-mandat innebär bara att även FN kommer att ta skada, mest sannolikt utan att den senare går att reparera. Västländer som bombar muslimska länder utvidgar bara hatet mot väst. Antalet potentiella självmordsbombare och terrorattacker måste förväntas öka med varje militärt angrepp mot oskyldiga muslimer. De kan omöjligen se FN som en trovärdig världsorganisation.

Låt FN få tillbaka sin ställning som en legitim aktör som arbetar för “fred med fredliga medel”. Låt USA:s etablissemang stå ensamt som naken angripare. Förenta nationerna har redan administrerat ett folkmord på bortåt 1 miljon irakier på grund av en sanktionsregim som bara USA insisterat på att upprätthålla.

Vi föredrar att vår värld styrs efter FN:s normer och inte efter USA:s! I artikel 99 av FN-stadgan står att generalsekreteraren äger fästa säkerhetsrådets uppmärksamhet varje omständighet som enligt hans åsikt kan hota upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Han står således över medlemsstaternas regeringar. Om han anser att ett av USA lett krig mot Irak är ett hot mot världsfreden, har han befogenhet att handla. I artikel 100 står det att generalsekreteraren och sekretariatets personal inte skall begära eller mottaga instruktioner från någon regering eller från någon myndighet utanför FN-organisationen.

Om generalsekreteraren, Kofi Annan, utnyttjar artikel 99 och artikel 100 i stadgan, kommer det inte att bli något krig mot Irak. Kommer han att göra det?

Den amerikanska svansen får inte vifta på FN-hunden …

Att låta svansen (USA) vifta på hunden (FN) är moraliskt oacceptabelt och utgör en kränkning av FN-stadgan. USA har försökt göra det förut och kommer att försöka göra det igen. Nu är det dags för FN att hävda sig självt, hävda det äkta världssamfundet.

Eller kommer 2003 att bli ihågkommet av framtida generationer som det år då ett fåtal medlemsstater, mot den stora majoritetens vilja, beslöt att förgöra FN som fredsorganisation? Och klara av det bara därför att generalsekreteraren och de medlemsstater som inte ville ha kriget inte förmådde visa civilkurage i tid och gömde sig bakom ett “FN-mandat” som dömer ut sig självt?

Översättning från engelska vid Erik Göthe

© TFF 2003