London, december 2001
Skyddad från Londons och från hela världens buller, fashion, flärd och fladdrande, ifrån likgiltighet och konsumism kommer jag bakom Tate Moderns tjocka maskinhallsmurar. I ett mörkgrått kapelliknande rum med dämpat ljus. Här visas Mark Rothkos jättestora rundade rektanglar i rödbruna nyanser, mystiskt vibrerande i brunt och svart och, anar man, alla andra jordens färgar.
Instrumentellt är de som tibetanska mandalas, former att fokusera ögonen på, en svävande känsla i ett mörklila universum som ger mig lugn. Konturlösa kuber som skapats av en odramatisk, icke-våldsam applicering av färger.
Dystra rör de sig in och ur varandra som fönster i – eller ut mot – ett gränslöst rum. Skönhet? Obeskrivlig. Vila? Intensiv. Fred? I kropp och själ. Döden? Sannolikt närvarande. De är meditativa verk, ett närmande till en ansikts- och kroppslös Buddha, till ingenting och allt. Zen?
Efter min meditation där i mörkret läser jag om hur de kom till. Rothko hade 1958 fått i uppdrag att skapa väggmålningar till Restaurant Four Seasons i Seagram -byggnaden i New York! I den miljön skulle hans målningar bli bakgrund för food, fashion och flyktighet, negationen av kontemplation. Men, tack och lov, av någon anledning som inte förklaras på Tate Modern installerades tavlorna aldrig.
Rothko ska ha givit uttryck för att han hade inspirerats av Pompeji och av Michelangelos Laurentius-Bibliotek i Florens med dess förtryckande, bländade fönster och att det var just denna känsla han själv varit ute efter: att “beskådaren fångas i rum med igenmurade fönster och dörrar.”
Ryssen Markus Rothkovich gav Tate denna mural-serie i 1968 och tog livet av sig 1970.
I rummet intill hänger, sublimt orkestrerad, i samma meditativa anda men i ljus sinnesstämning Claude Monets (1840-1926) “Nympheas, Water-Lilies” målat efter 1916. Död och liv, från rum till rum.
