“Vi repar oss, ligger lite lågt. Vi har lärt vilka typer av krig vi inte skall låta oss puffas in i. Vi vet nu vilka krav vi måste ställa på mandat och resurser från medlems-staterna, för att inte misslyckas. Reformer är på väg, det finns en ny ledarstil. Men jag måste påminna Er om att ifall USA fortsätter sin destruktiva politik gentemot FN, så kommer världen att tvingas hitta på något nytt inom fem år,” säger han och ser med ett ögonblicks förbittring ut över New York från 37 våningen som om han sökte en vision där bortom smogen.
Han är en av FN:s vice generalsekreterare. Om FN hade den legitimitet organisationen borde ha, skulle hans ord väga tyngre än en stats- eller utrikesministers. Som förbluffande många FN-folk utstrålar han kompetens, engagemang och verbal precision &emdash; förbluffande därför att det har sagts och skrivits så mycket om “FN:s inkompetens”. Cirkulerar man i internationella organisationer upptäcker man snabbt att FN inte är sämre än de andra. Tvärtom.
Magnolia och påskliljor har sprängt sig väg upp från stenöknen. Det är en vacker vår och efter några dagars samtal i FN-skrapan känner jag ett litet hopp inom mig om att det kanske också kan bli vår för världens viktigaste samarbetsorgan, en väg ut ur den politiska vintern, som började med Irak-invasionen &emdash; eller kanske i verkligheten i slutet av 1970-talet när idén om en Ny Ekonomisk Världsordning blev så retoriskt förtunnad att den kunde avnjutas av vilket multinationellt bolag och vilken västlig regering som helst.
Det är en annan stämning i huset. Jag gjorde en intervjugång drygt en månad efter att Boutros-Ghali hade tagit över. Han hade redan då fått öknamnet “Faraonen” därför att han flyttade runt på medarbetarna så de knappt visste vilket kontor de skulle sitta i nästa vecka och därför att han reserverade en av de få hissarna i huset enbart för sig själv. Helt odiplomatiskt sade diplomater, då som nu, att han vare sig förstod sig på FN eller på samarbete och demokratisk ledning.
Den nye generalsekreteraren visar och vinner respekt. Kofi Annan har en utstrålning, som bara kan komma från en inre kärna av harmoni. Det är kloka ögon med överblick. Han är tillräckligt säker i sig själv till att verka ödmjuk och sökande &emdash; nej han är det. Det är anledningen till att han kunnat vara i FN i över 30 år utan att tappa gnistan eller förlora integriteten.
Han skapar team som tänker själva i stället för att bara utföra order. Koordinering och delegering, sammanslagningar av avdelningar och en ny “beteendekod” skall möjliggöra avbyråkratisering och en reduktion av drifsbudgeten på 123 millioner dollar 1998-99 jämfört med de två föregående åren &emdash; pengar som överförs direkt till program ute i världen. Annans filosofi är att “reformer är en process, inte en begivenhet” och det känns. Den intresserade kan gå in på FN:s utmärkta Internetsida och där följa reformarbetet.
På det hela tagit finns det en ny gå-på-anda. För ett par år sedan skapades t ex en liten avdelning för “Lessons Learned” &emdash; självkritisk analys. Under Leonard Kapungus förträffliga ledning kommer nu studier, som evaluerar FN:s fredsbevarande operationer, långt mer kvalificerat och konstruktivt än dem som &emdash; likt USA och vissa medier &emdash; bara vill riva ned. FN:s fredsbevarande kan fira 50 års jubileum 1998 och Kapungu har beslutat att världen skall få höra om den ofta osynliggjorda betydelse FN har och kan få i internationellt fredsarbete.
Varför berättar media aldrig om FN:s lyckade verksamhet, berättar hur FN faktiskt arbetar? Vi skall inte bara sitta och lyssna på att andra läxar upp FN, vi skall “Teach Lessons” &emdash; undervisa världen &emdash; i den nya konflikthanteringen. Det är när allt kommer omkring medlemsstaterna som skall förstå vilka möjligheter de har, inte ensamma och inte enbart med militära medel utan tillsammans och med civila &emdash; “fred med fredliga medel” som är FN Förklaringens norm. FN bör bli mycket mer än summan av medlemsstaterna!
Ungefär så kan man sammanfatta stämningen. Visst finns det behov av förbättringar, det vet man mycket väl i FN:s ledning. Så till exempel måste det humanitära biståndet ges på ett sådant sätt att länder och folk inte blir hjälplösa klienter utan kan skapa en självständig utveckling. Det måst göras konfliktrisk-bedömningar i samband med utvecklingsprogram och allmän social förändring, så vi kan förebygga våld i tid. Hela den fredsskapande processen från tidig varning och förebyggande diplomati över fredsbevarande, fredsmedlande och fredsbyggande till försoning och utveckling måste betraktas som en organisk eller cirkulär helhet, inte som en lineär process.
Ja, ledningen i FN vet utmärkt väl att FN:s personal måste ha bättre träning (i hemlandet och i FN-regi), att den mänskliga dimensionen i konflikthantering försummas i jämförelse med tekniska, ekonomiska och militära åtgärder. De vet också hur viktigt det är med en kvalificerad diagnos inför nya operationer.
Vi andra vet det också. Man frestas att säga att de enda som till synes fortfarande inte har fattat det är regeringarna. De stora är likgiltiga/auktoritära/arroganta, mellanstaterna är självutplånande och flockföljsamma och de helt hjälplöst svaga kan inte göra sin röst hörd och måste tigga. Dag för dag drivs världen i en riktning som är stick i stäv med den etik och det normsystem som FN egentligen står för.
Man borde ropa högt: Vet ni vad det är ni håller på att förstöra, ni som bara satsar på de snäva, korta intressena och dessutom militariserar FN &emdash; “Förenade NATO”?
“Jag är moralist och vill att FN skall värna om de grundläggande normerna, människovärde och värdighet. FN är alltför modest. FN borde vara offensivt nu. Vi skall respektera USA men minsann också skapa koalitioner av likasinnade som kan fungera som en motvikt till den arroganta sig-självt-nog-politik, USA för,” dundrar en annan med årtiondens erfarenhet av FN-systemet.
FN och Annan utkämpar en respektingivande kamp. Den Stora Förstöraren är också den stora gäldenären. Av de samlade skulderna till FN på 2.1 miljard US dollar står USA för 1.3, alltså över hälften. USA står vissligen för över 25% av FN:s budget på ungefär 4 miljarder (10 kronor per amerikan) men det skall jämföras med att USA lägger ned 265 miljarder dollar per år på sitt försvar! Och USA tjänar givetvis mycket mer på FN än det någonsin betalat till FN; i och med att huvudkvarteret ligger i New York får man intäkter från 185 missioner, diplomaters och medarbetares lägenheter och konsumtion, receptioner, restaurangbesök, flygresor och försäljning av tjänster.
En sak är att somliga kan ha svårt att betala sin avgift till en förening, men USA låter bli enbart för att förstöra. I normala föreningar har den som inte betalar inte heller något inflytande, men i FN bestämmer USA i praktiken allting. Och man undrar när USA kommer att utkräva reformer och besparingar i de mångdubbelt större byråkratierna i NATO och Pentagons militärindustriella komplex?
Detta är inte USA:s fel, så gör en enastående supermakt bara. Om USA var internationalistiskt skulle det befrämja FN och bidra till att göra det tio gångar starkare. Det skall man inte förvänta. Problemet är däremot de övriga 184 länderna, som bekvämt böjer sig för Den Stora Förstöraren. Inte ens i de nordiska länderna förs en debatt om hur vi kan hjälpa Kofi Annan och göra FN till det FN borde vara, så FN kan hjälpa världen att bli det den borde vara, och kan bli.
Vi måste bygga nya koalitioner. Det är vår i New York. Lyssnar till exempel de nordiska folkliga rörelserna?
