Tal i Umeå Statskyrka, 16 december 2006 – 4 januari 2007

Inför detta tal har jag funderat på vad som gör mig optimistisk inför framtiden och det som gör mig mer pessimistisk. Jag har också funderat på vilka steg jag tror vi måste ta för att få fred och en värld utan våld. Låt mig börja med det som gör mig optimisk. Detta utgörs normalt av de fantastiska människor jag har förmånen att träffa i mitt jobb.

Denna höst har jag lärt känna Birgul Özbaris. Hon är en ung turkisk journalist. I Turkiet har hon skrivit flera artiklar om vapenvägran där hon har varit kritisk mot sitt land på grund av de hårda straff som man får om man vägrar göra militärtjänst. På grund av dessa artiklar har hon och hennes familj krakaserrats av myndigheterna och hon har flera rättsfall mot sig där hon riskerar att få över 20 år i fängelse. Nu söker hon asyl i Sverige men hon fortsätter att skriva för sin turkiska tidning.

Förra året började jag jobba med ett projekt Kristna Fredsrörelsen har i Sudan. Där jobbar vi med en organisation som heter SONAD – den Sudanesiska organisationen för ickevåld och utveckling. I landet har det varit inbördeskrig mellan norra och södra delen i 21 år. Förra året skrevs ett fredsavtal under som än så länge har gett fred. Detta avtal berör inte det krig som fortfarande sker med oförminskad styrka i Darfur.

När jag var i Sudan i augusti detta år träffade jag Flora, en kristen kvinna från södra Sudan. Hon har suttit i fängelse och blivit torterad under det långa kriget med norra Sudan. Hon berättade för mig direkt när jag träffade henne att SONAD:s utbildningar har ändrat hela hennes liv. ”Jag brukade hata muslimerna, de i norr”, erkände hon. ”Vi lärde oss från barndomen att hata dem. Men på kurserna hos SONAD träffade jag så många bra personer från norr att det var omöjligt för mig att fortsätta att hata dem.”

Jag träffar också många svenskar som inspirerar mig. Denna vecka kom det tillbaks en grupp fredsobservatörer som har varit ute för Kristna Fredsrörelsens räkning i Guatemala och Mexiko. De har varit ute i nästan ett helt år, ofta ute på landsbygden och levt under enkla förhållanden, ofta drabbade av diverse sjukdomar, loppor och en av dem hade blivit biten av en giftig orm. Deras syfte är att vara en preventiv närvaro och ett vittne till brott mot mänskliga rättigheter. De lever tillsammans med den utsatta delen av befolkningen som ser deras närvaro som ett skydd mot våld ifrån regering och ibland paramilitära grupper.

I mitt jobb ingår också att läsa om inspirerande exempel. Jag träffade på flera stycken i boken Motstånd av Jennie Dielemans och Fredrik Quistbergh, bland annat om en aktion i Malmö. Skånetrafiken hade en regel att rörelsehindrade inte fick åka med deras bussar. Förbundet Unga Rörelsehindrade organiserade en blockad av en buss i Malmö i slutet av 1990-talet. De ställde sina rullstolar både framför och bakom en buss. Media hängde på. Två dagar senare kallade Skånetrafiken till presskonferens och sa att regeln var borta. ”Det var en otrolig seger”, säger Jonas som var med. Jonas ville åka buss som alla andra men han tyckte också att det var viktigt att folk inser att samhället måste anpassa sig. ”Att de förstår att man inte kan förtrycka människor på det sättet i en demokrati”, som Jonas säger.

*

Trots alla dessa fantastiska människor jag ofta träffar eller hör talas om är jag nära att tappa modet ibland. Då frågar jag mig själv varför det bara är några tusen, kanske några 10-tusentals människor om vi räknar högt, som är med i fredsrörelsen i Sverige idag? Hur många är inte med i golfklubbar, körer, gastronomi-sällskap, bokklubbar? Det måste vara minst 100 gånger fler som är med i dessa föreningar. Inget fel på dessa föreningar men säger det inte något om våra prioriteringar att vi väljer att vara med i dessa föreningar och inte i föreningar som jobbar med fred eller annat som gör världen bättre? Måste det till ett kärnvapenkrig för att väcka människors fredssträvan, frågar jag mig själv ibland under mina mörkare stunder.

Då brukar jag försöka tänka på hur rörelser har uppstått i andra tider och på andra platser på vår planet. Ofta helt oväntat och nästan alltid med ickevåldsaktioner.

Den 1 december 1955 gick en kvinna i medelåldern på sin vanliga buss i Montgomery, Alabama. Hennes namn var Rosa Parks. Hon var engagerad i den lokala föreningen för de svartas rättigheter, men hon var ganska desillusionerad för hon trodde aldrig att folket i hennes hemstad brydde sig om att göra något ordentligt för att förändra situationen för de svarta. Hon trodde att de var för slöa, helt enkelt. Då hade hon ingen aning om att hennes vägran att resa sig från sitt säte i bussen den dagen skulle ge gnistan till den amerikanska medborgarrättsrörelsen som skulle komma att revolutionera hela USA genom ickevåldsligt motstånd mot den rasistiska lagstiftningen.

Mitt hopp lyfte också när jag läste boken Spräng bojorna – kampen mot slavhandeln av Adam Hochschild. Han skriver att nio av tio i Storbritannien under 1700-talet såg inte slavhandeln som det minsta problematisk. Den tionde personen tyckte att det var beklagligt men ändå inget som var möjligt att försöka ändra. Från dessa till synes omöjliga odds lyckades en grupp på i början 12 personer att vända opinionen på bara några år till att bli den hetaste frågan i Storbritannien. I varje större stad skapades det en antislaverikommitté och deras kampanjer lyckades övertala 300 000 britter att vägra äta socker som odlats av slavar. På 15 år fick de igenom en lag som förbjöd slavhandeln.

Dessa exempel ger mig hopp om att nya rörelser kan skapas eller att en gnista kan väcka upp gamla rörelser.

Jag har själv inga barn men ibland funderar jag på vad mina eventuella barnbarn kommer att säga till mig. Kanske de kommer att säga:
– ∑Farfar, jag fattar inte hur ni kunde satsa miljarder kronor på kärnvapen när miljoner människor dog i svält.
eller
– ∑Morfar, hur kunde du åka bil och flyg när ni visste att det skulle leda till en klimatkatastrof?
eller
– “Farfar, hur kunde ni låta er egen regering exportera massvis av vapen till länder i krig och fattigdom?

*

Jag hoppas åtminstone att jag kan svara att jag i alla fall försökte att göra något åt det. Jag tror att alla kan göra något för att förändra till det bättre. Men vad är det vi kan göra för att skapa fred och rättvisa i världen idag? Vad kan vi göra? I det lilla och i det stora? Vad krävs för att vi ska kunna vända skutan?
Jag tror att det krävs att vi tar fyra steg. Dessa fyra steg kan tas i ditt och mitt liv, av de organisationer vi är med i, vår arbetsplats och av vårt land.

De fyra stegen är:
1. Se våldet
2. Vägra delta i våldet
3. Agera mot våldet
4. Se och skapa alternativ

1. Se våldet

Denna första punkt kanske verkar banal. Kanske du tänker att det är klart att vi ser våldet omkring oss. Men jag tänker att det bör inkluderas att också bry sig om det. Om att orka ta in att det varje dag dör människor av krig och svält och att jag är en del av det. Det kräver ganska mycket av oss. Ibland är det faktiskt så att vi inte ens uppfattar våldet trots att det finns precis framför våra ögon.

På 1700-talet var slaveri helt accepterat och försvarades på etiska grunder. Idag är slaveri ansett som fullständigt omoraliskt av nästan alla. Vad kan det finnas för typ av våld som vi inte ser idag, på grund av att vi inte orkar eller vi inte är medvetna om det? Kanske kan det vara att kvinnor runt om i världen blir slagna i deras hem och diskriminerade bara på grund av det faktum att de är kvinnor? Kanske kan det vara att 100-tals miljoner djur tvingas leva sina liv instängda i burar ofta under tortyrliknande förhållanden? Kanske att vi ofta dricker kaffe som har blivit sått och skördat under slavlika förhållanden?

I att se våldet ligger också att analysera våldet. Varför sker det? I vems intresse förs krig? Ibland sägs det att alla vill ha fred, men det är faktiskt inte sant. Det finns människor som tjänar väldigt mycket pengar på att krig förs. Till exempel har det visats på mycket starka band mellan amerikanska politiker som planerade och utförde ockupationen av Irak och de företag som t.ex. Haliburton som fick feta kontrakt för att serva de amerikanska trupperna och för att återuppbygga Irak efter invasionen.

Kanske någon av er såg reportaget i Uppdrag granskning som sändes den 7 november som avslöjade hur lättvindigt svenska politiker tillät vapenexport till amerikanska armén för att användas i Irakkriget? Svensk vapenexport har ökat kraftigt de senaste åren och vi följer inte längre våra egna riktlinjer för vapenexport. Svenska företag och vi som skattebetalare tjänar pengar på dessa vapen. Genom att vi som medborgare tillåter denna vapenexport fortsätter till ett folkrättsvidrigt krig är vi medskyldiga till de som dör i Irak. Också vi har blod på våra händer.


2. Vägra delta i våldet

Daniel Ellsberg jobbade på Pentagon, det amerikanska försvarets högkvarter, under Vietnamkriget. Han kom över de så kallade Pentagonpapperen som avslöjade USA:s planer för kriget i Vietnam. Trots att han visste de stora riskerna valde han att ge ut dessa handlingar till media för att han tyckte att det amerikanska folket hade rätt att se vilka hemska saker som politikerna planerade. Han riskerade att få över 100 år i fängelse för sin handling. I förra veckan hade han en debattartikel i Dagens Nyheter där han uppmanar de som idag jobbar på Pentagon att komma ut med de planer som de misstänks ha på att kärnvapenbomba Iran.

Många av oss kan säkert hålla med om vikten av att det finns någon på Pentagon som vågar ta detta steg, men det är kanske få som har sådana viktiga positioner att man kommer i detta val. Men jag gissar att vi flesta kommer inför valet, kanske mindre dramatiskt och mindre riskfyllt, att vägra delta i våld. T.ex. genom att vägra delta i mobbandet av en kollega eller genom att sälja de investeringar vi har i aktier som finns i företag som producerar vapen, som t.ex. Saab. De flesta pensionsfonder har idag investeringar i vapenindustrin. Ett sätt att vägra vara en del av detta våld kan vara att välja en fond, t.ex. KPA som inte har investeringar i vapenindustrin.

3. Agera mot våldet

Om vi har sett våldet och vägrat delta i det kanske vi märker att det inte riktigt räcker fram. Då kanske vi också vill agera mot det. Ett sätt kan vara genom att gå med i en fredsorganisation. Genom sitt medlemskap är man då en del i en världsvid rörelse mot våld. I denna rörelse har vi en uppsjö av ickevåldsmetoder att använda oss av. Redan 1973 räknade Gene Sharp ihop 198 olika ickevåldsmetoder för politisk förändring. Aldrig har vi heller haft så mycket kunskap och erfarenhet av ickevåld som idag.

Sharp delar in dessa metoder i tre olika kategorier:

1. Protest och övertalning: t.ex. demonstrationer, protesttal, debattartiklar, lobba mot politiker.
Detta är definitivt den vanligaste kategorin för fredsrörelser i Sverige.

2. Ickesamarbete: t.ex. vägra att göra militärtjänst, bojkottkampanjer, strejk.

3. Ingripande: att genom sin egen kropp stoppa våld, t.ex. de sittblockader som gjordes i den amerikanska medborgarrättsrörelsen och exemplet ni hörde i början om rullstolsblockaden av bussarna i Malmö.
När jag har studerat de lyckade ickevåldskampanjerna i världen så har jag upptäckt att nästan alltid har de inkluderat metoder från alla de tre kategorierna. Det är det sammantagna resultatet av dem som verkar ha den omvandlande effekten. Den första kategorin är viktig och väl använd, men jag tror att de två andra kategorierna kräver mer utforskande och att vi vågar använda dem mer om fredsrörelsen ska vara mer effektiv.

Jag vill ge ett exempel på hur man kan agera mot våldet som ligger inom kategori nr 3: ingripande och som jag har personlig erfarenhet av.

På min semester i oktober åkte jag till Skottland med en resa som arrangerades av nätverket Ofog – för en kärnvapenfri värld. Detta nätverk består av olika människor som vill aktivera sig mot kärnvapen och som vill använda aktivt ickevåld. Aktionen ingår i en mycket större kampanj kallad Faslane 365. Under flera år har den skotska fredsrörelsen och delar av den internationella fredsrörelsen blockerat kärnvapenbasen Faslane. Eftersom det inte har varit så många dagar som man har blockerat har polisen lyckats att hålla det under kontroll.

Därför föddes idén att ha en blockad under ett helt år. Fredsrörelsen har agerat med lagliga medel för att nedrusta kärnvapen sen 1940-talet, då de uppfanns, men att trots kärnvapenmakterna lovade total avrustning så har de inte hållit sina löften. Fortfarande står mänskligheten inför hotet om total utplåning av det värsta vapnet vi har uppfunnit. Inför detta ultimata hot väljer kampanjen att använda en blockad av kärnvapenbasen, en olaglig handling, eftersom vi som går med i kampanjen ser det som ett betydligt större brott att ha kvar kärnvapen.

Vi var nästan 30 svenskar som nappade på inbjudan och satt oss på båten till Storbritannien. Åldrarna var från 17 till 62 år. Vi var kristna, miljövänner, fredsaktivister, studenter, läkare, journalister med flera från olika delar av Sverige. En församling i Skotska Kyrkan i Glasgow gav oss sovplatser. Här gjorde vi bland annat rollspel där vi övade oss hur vi skulle agera vid blockaden. Särskilt övade vi i hur vi kunde hålla oss lugna och inte använda någon slags våld eller hot mot polisen eftersom vi alla hade bestämt oss för att allt skulle gå till ickevåldsligt. Det var också bra att öva sig att vara polis eftersom alla på det sättet kunde sätta sig in i hur de känner sig och kanske hur de skulle kunna agera.

*

Den 16 oktober gick vi upp vid halv fem-tiden. Efter en timme i bussen var vi framme vid Faslane. Det var dimmigt och mörkt, men spotlights sken upp området utanför porten. Några grupper satt sig ner direkt medan en grupp körde sitt street dance nummer till tonerna från en bärbar stereo. Det var bara två poliser på plats när vi kom dit. Under två timmar höll de drygt 100 poliserna på med att leda eller lyfta bort de blockerade i olika omgångar. Några satt lugnt med lite fika och bjöd poliserna på juice. En annan grupp satt och målade fredsbudskap på vita lakan. ”Jag blev gripen när jag målade ett hjärta”, sa 18-åriga Maja till en journalist efter att hon hade blivit släppt. Andra grupper hade plast och järnrör för att koppla ihop sina armar med varandra. Poliserna sågade itu dessa rör med specialsågar. Praktiskt taget alla poliserna agerade utan våld. De agerade med vänlighet och med lugn. Inga våldsamhet förekom heller från oss fredsaktivister.

En lång kö av bilar av arbetare som skulle in till basen bildades under vår tvåtimmars-blockad. Jag hade före blockaden bestämt mig för att vara med i stödgruppen och jobba speciellt med mediaarbete. Så när alla de 23 svenskarna som blockerade hade arresterats var vi några som åkte till en närliggande stad och skrev pressmeddelande som skickades ut till svensk och brittisk media. Journalister ringde under hela dagen för att få mer info. De arresterade kördes iväg till tre olika polisstationer. Vissa fick en egen cell och andra satt tre och tre. Det är väldigt olika vad man tycker om upplevelsen i cellen. Vissa tycker att det är skönt att bara sitta eller ligga i tystnad och koppla av. Andra tycker att instängdheten är jobbig. Många uppskattade madrasserna i cellerna som faktiskt var mycket skönare än de liggunderlag som de flesta använde oss av i församlingshemmet. Efter drygt 30 timmar i cell, var alla släppta. Det enda de arresterade fick var en varning att inte göra detta igen, alltså inget åtal av något slag gavs. När vi kom hem firade vi, utvärderade vår aktion och planerade inför kommande ickevåldsaktioner innan vi tog färjan tillbaks till Sverige.

Detta var ett exempel på hur man kan agera mot våldet genom att använda en av ickevåldsmetoderna i kategori nr 3: ingripande. Denna aktion hade varit nästan meningslös om vi inte trodde på och verkade för att övertyga människor att det går att klara sig utan kärnvapen, att vi faktiskt är mycket säkrare utan kärnvapen. Detta leder oss till fjärde steget.

4. Se och skapa alternativ

En av mina hobbies är att titta på science fiction. Min favorit inom changern heter Star Trek och utspelar sig några hundra år fram i tiden. På jorden har de utplånat svält och krig. Man samlar inte längre på saker för status och man har inte ens pengar. Jag tror att jag har tränat min vision för framtiden genom mitt tittande på Star Trek.

För att kunna nå ett mål måste man kunna se det framför sig. Det vet varje elitidrottare. De lägger ner mycket träning på att visualisera målet framför sig. Jag tror att vi som bryr oss om fred också behöver kunna se vårt mål framför oss. För hur kan vi annars skapa alternativ, hur kan vi annars skapa en värld så som vi vill ha den? Vi är ett svar skyldiga de som frågar: men hur tacklar vi problemen om inte med militära medel? Och de som frågar: vad ska vi försvara oss med om inte med kärnvapen? Vi bör kunna presentera en bild av ett framtida samhälle som fungerar bättre än vårt nuvarande.

Den 15 januari 2007 firas Martin Luther King-dagen på många platser i världen. I Sverige firar vi dagen på temat: Vision. Martin Luther King var en visionär. Han kunde se en värld där svart och vit kunde leva i harmoni, då andra bara såg konflikter mellan dessa grupper. Han kunde se en värld i fred och i rättvisa där andra bara såg hopplöshet. Jag tror att denna förmåga är avgörande för hur långt vi kommer i vår strävan.

Men den måste kopplas ihop med handling för annars blir det bara drömmar som flyger bort.
För att kunna ta dessa fyra steg behöver vi hjälpas åt. Ingen kan göra det ensam. Vi behöver stöd och uppmuntran från varandra. För varje litet steg i rätt riktning behöver vi berömma oss själv och varandra. Om vi också organiserar oss och ser den där framtida världen där inga krig finns längre, då tror jag att vi kan lyckas nå dit.
Tack!