Så har regimen fallit. Den förhatlige Saddam har försvunnit och folket jublade, statyer drogs omkull, butiker plundrades och anarki härskade i vissa områden. De eforiska scenerna som presenterades i media var inte helt oväntade men sanningen var kanske inte så eforiska som de framställdes. Den berömda sekvensen med statyn föreställande Saddam Hussein som drogs omkull med en hjälp av en stridsvagn bevittnades endast av ett hundratal Irakier och skedde på Paradistorget vilket ligger i lämplig närhet av hotell Palestina, centrat för den samlade världspressen. Media var också väl representerat.

Plundringen fick oanade konsekvenser och kanske långt utöver den brittiske försvarsministern Hoons uttalande som ansåg det förståeligt att människor efter år av terror sparkade in några dörrar – ett påstående som torde var årets understatement bl. a. mot bakgrunden av ett plundrat Nationalmuseum och ett utbränt Nationalbibliotek. Ansvaret för vad som hänt dessa två institutioner som ingår i det så kallade världsarvet åvilar koalitionen. Haagkonventionen från 1954 fastställer i klara verba vad som menas med skydd utav “cultural property” och vilka åtgärder som skall vidtagas både innan, under och efter ett krig (“hostilities”). Hur kan koalitionen avsvära sig detta ansvar?

Utgången av kriget var förutsägbart. Det har aldrig rått någon tvekan om att koalitionens styrkor skulle enkelt och förkrossande vinna en militär seger – därtill var styrkeförhållandena alltför ojämna. Men kriget har kostat till uppskattat $50-70 mdr vartill kommer ett antal tusen döda både bland civilbefolkningen såväl som (och främst) inom de irakiska förbanden. Vidden av detta samt den materiella förstörelsen åstadkommen av koalitionens styrkor kommer inom sinom tid att uppenbaras. TFFs förutsägelser i en artikel från den 3 mars visar att den då gjorda bedömningen var riktig.

Och vad har uppnåtts? Regimen har bringats på fall men Saddam Hussein är fortfarande varken tillfångatagen eller förklarad död. Hitintills har inga massförstörelsevapen hittats även om det till viss mån kan frambringas bevis att dessa funnits. Men i vilken omfattning? Har det funnits en så väl utvecklad vapenteknologi och kemiska/biologiska fabriker att dessa sammantaget utgjort ett hot mot västvärlden i allmänhet och det amerikanska fastlandet i synnerhet. Vad gäller det nukleära hotet har både FN’s vapeninspektörer såväl som andra organisationer tydligt påvisat att detta hot med stor sannolikhet kan marginaliseras eller helt bortses ifrån. Självfallet kan vi med säkerhet i detta stadium ej påvisa att så är fallet &endash; men om det nu inte är så hur skall då västvärldens demokratier i fortsättningen kunna tro eller lita på Bush administrationens framtida påstående och “övertygande bevis”.

Saddam Hussein är antingen död eller levande. Om han mot förmodan grips uppstår den intressanta frågan vad som nu kommer att hända. Självfallet kommer han att ställas inför rätta som en notorisk folkfiende som under decennier har förtryckt det irakiska folket och ständigt varit ett hot mot angränsande länder och på sikt även mot västvärlden. Vilken juridisk makt kommer att vara den dömande? En speciell tribunal under FN’s Säkerhetsråd, under den nyligen upprättade internationella brottsdomstolen i Haag eller kommer USA begära att hans fall skall avgöras i enlighet med amerikanska lagar och rättskipning? I det senare fallet kommer i så fall världssamfundet att cementera det brott mot folkrätten som invasionen i sig redan utgör. Kommer världsorganisationen (FN) att marginaliseras och återigen desavoueras till förmån för ett arrogant maktutövande?

Brottsrubriceringen torde inte vara något problem. Alltför mycket blod har flutit under Saddam Husseins tid vid makten. Utresningar, förtryck, brott mot de mänskliga rättigheterna är bara delar som med lätthet kan påvisas som bindande brottsrubriceringar. Saddam Hussein och regimens brott mot de olika FN resolutionerna torde också bidra till en framtida fällande dom. Tyvärr är han ej den enda som för närvarande inom det internationella samfundet skulle kunna ställas till svars för dylika handlingar. Listan på dessa notoriska brottslingar är ganska lång. Ett (förvisso mindre) antal statschefer skulle väl falla inom ramen för brott mot de mänskliga rättigheterna – en del av dessa med minst lika mycket blod på händerna som Saddam Hussein. Israel har under 30 år konsekvent brutit mot ett stort antal av FN antagna resolutioner och USA har i och med detta krig brutit mot ett flertal konventioner och regler som utgör grunden för folkrätten. Var ligger rättvisan? Är detta exempel på den globala pragmatismen eller ett utslag av maktens rättighet till anklagelsens riktighet?

Vad händer nu? Uttalanden och gjorda förpliktelser visar på att en amerikansk administration tillsättes, ett slags intermistiskt styre som väl kan liknas vid en ockupation. USA’s avoga inställning till FN befästes och organisationens roll i återuppbyggnadsprocessen marginaliseras. Amerikanska företag prioriteras och kostnaderna för kriget kommer att återbetalas genom till dem givna fördelaktiga kontrakt. Ett ekonomiskt uppsving för en svag amerikansk ekonomi kan bli den positiva följden &endash;en följdpåverkan som redan under Gulfkriget noterades med tillfredställe av den dåvarande presidenten Bush. Iraq påföres en demokrati som bygger på de västerländska (läs amerikanska) principerna vilket m.h.t. den nuvarande situationen kan bli en omvälvande process och kanske inte tillgodoser det etniska och kulturella tankesätt som under tusentals år styrt den iranska tankevärlden. När de eurofiska stämningar lagt sig och livet återgår i sin vita och svarta verklighet kan utvecklingen bringas in i andra banor som inte förutsetts av krigets segrare.

Visst vad det riktigt att Saddam Hussein avsattes men till vilket pris? Tusentals döda, lemlästade människor och inte minst barn med inte bara fysiska men för livet utan med traumatiska upplevelser som ingen medicin kan bota. En materiel förstörelse som påverkar utvecklingen och för alltid lämnar sår i det mänskliga medvetandet. Utplåning av ett kulturarv med oanade konsekvenser. Ofantliga kostnader för vapen, människor och teknologi. Ett återuppbyggnadsskede till summor av storleksordningen att världssamfundet i sin helhet måste medverka. Och vad fick vi? Avlägsnandet av en regim som var ett ytterst tveksamt hot &endash; åtminstone intill dess det klart påvisats att regimen var i besittande av de påstådda högteknologiska massförstörelsevapnen. Den amerikanska administrationen har en tung bevisbörda för att vidmakthålla rättfärdigheten i detta krig. – inför det irakiska folket, inför världsopinionen och inte minst inför det amerikanska folket.

Under de sista trettio åren har den teknologiska utvecklingen skett i svindlande takt. Nationalisering, internationalisering och till sist globalisering har fört människor och länder närmare varandra. Trots detta kvarstår fundamentala skillnader i tankesätt och humanism. Detta krig visar med oönskad tydlighet på den verklighet vi lever i. Våldet i sin mest brutala form är fortfarande det primitiva medlet med vilket vi vill påverka utvecklingen, tankesätt och ideologier. Har inte mänskligheten kommit längre i sin humanism och vad bär framtiden i sitt sköte?

© TFF & the author 2003