I sitt Nobeltal skrädde litteraturpristagaren Harold Pinter inte orden. Han anklagade USA för statsterrorism, global maktmanipulation, totalt förakt för internationella rättsprinciper, därtill ett land med en inhemsk Gulagarkipelag av fängelser. Invasionen av Irak betecknade han som “ett banditdåd”. Och, sa Pinter, “det patetiska och fogliga Storbritannien” traskar efter USA i ledband som ett bräkande litet lamm.

Tal, skriver jag. Men var det jag såg ett tal eller ett väl regisserat stycke existentiell enmansteater?

Naturligtvis var det teater.

Brittiska The Guardians teaterkritiker Michael Billington jämförde Pinters tal med en laddad teaterpjäs av Beckett, som “Slutspel”. På scenen satt den svårt sjuke författaren i rullstol, med en filt över knäna. Hans kroppsliga bräcklighet och rösten anfrätt av strupcancer stod i total kontrast till vreden och livskraften i hans moraliska övertygelse.

Det han framförde var en svidande politisk anklagelseakt mot världens mäktigaste stat USA och mot hans eget land. Bush och Blair borde ställas inför krigsförbrytartribunalen. Vi måste återfinna sanningen om våra liv och samhällen, för att återupprätta människans värdighet, slutade Pinter. Han syftade på den värdighet som kränks och kränkts i Irak, i Guantanamo, i Nicaragua, i USA-installerade Pinochets Chile och i så många andra länder där USA utövar eller har utövat destruktiv dominans.* * *

Som intellektuell har Pinter mer än de flesta engagerat tagit ställning i samtidens avgörande politiska frågor. Hans politiska engagemang går inte att särskilja från hans författarskap och dramatik. Bådadera utgår från samma källor, ett brinnande krav på sanning och en djup tro på språkets kraft. Det är omöjligt att inte bli berörd av Harold Pinters obevekliga vrede mot maktmissbruk, språkvrängande och lögner.

Några har försökt idiotförklara den politiske aktivisten Harold Pinter. Längst har nog Expressens ledarsida gått, som nära nog naziststämplat den brittiske författaren, alldeles orimligt och djupt intellektuellt ohederligt.

Vad står Pinter för politiskt? Den frågan besvaras bäst genom att studera hans dramatik, det han har skrivit. Men man kan också på författarens officiella webbsida finna allt material som behövs i sammanhanget.

Där registreras vilka föreningar författaren är medlem i, (vice ordförande i brittiska Penklubben, etc, etc), de debatter han deltagit i, de petitioner han undertecknat, de värden han står upp för. Det är spännande läsning om en person som mer än de flesta tar ställning och tar strid.

Som engagerad av debatten om Natos bombningar av Jugoslavien och Kosovo 1999 stötte jag tidigt på Harold Pinters namn. I antologin “Masters of the Universe? Nato’s Balkan Crusade” med Tariq Ali som redaktör intar Pinter en djupt kritisk hållning mot kriget liksom bland andra Edward Said, Noam Chomsky, Oskar Lafontaine, Jevgenij Jevtusjenko och Diana Johnstone.

Pinter skriver att NATOs bombningar av Serbien inte hade något med kosovoalbanernas öde att göra. Han undrar varför civila på marknadsplatser i Serbien dödades med clusterbomber och varför utarmat uran användes i så stor utsträckning. Han upprörs över bombningen av TV-stationen i Belgrad. Och han stöder de krav som framfördes på att NATO-ländernas statschefer skulle ställas till svars inför krigsförbrytartribunalen i Haag. Senare har han också hävdat att rättegången mot Milosevic i Haag inte är rättvis, då Blairs och Bushs handlingar inte utsätts för samma rättsliga prövning.* * *

The Guardians Michael Billington slutade sin kommentar av Nobeltalet med att konstatera att själva talet var en påminnelse om Pinters enastående förmåga som dramatiker. Driven av en moralisk plikt att uttrycka sina innersta känslor “använde han varje vapen i sin teatrala teknik för att förstärka sitt budskap”.

Nobeltalet var både en flammande appell för en rättvisare värld och ett totalt självutlämnande och drabbande stycke teater. Det gick rakt in i mitt hjärta.