Juli är en het månad på Cypern. Samtidigt som meteorologerna varnar för nya värmerekord pågår på var sida om den buffertzon som skär igenom ön förberedelserna inför den 20 juli. I år tilldrar sig detta datum särskild uppmärksamhet. Det är nämligen tjugofem år sedan som Turkiet genomförde den militära intervention som ledde till att ön delades och en gräns drogs mellan grekcyprioter i söder och turkcyprioter i norr. Alla ansträngningar att återförena ön har hittills misslyckats.

Interventionen skedde den 20 juli 1974. I en andra våg tre veckor senare avancerade de turkiska styrkorna tills dess att de kontrollerade en tredjedel av ön. För grekcyprioterna var interventionen och den efterföljande ockupationen av norra Cypern en katastrof. Hundratusentals grekcyprioter tvingades lämna sina hem och egendomar i norr. Turkcyprioterna däremot välkomnade de turkiska soldater som seglade ner i sina fallskärmar som räddande änglar. För dem var det turkiska ingripandet en räddning undan enosis; Cyperns hotande anslutning till Grekland.

Några dagar tidigare, den 15 juli, hade Cyperns president Makarios störtats i en kupp under ledning av grekiska officerare. Den dåvarande militärjuntan i Aten hade tappat tålamodet med Makarios som föreföll ha avvikit från sin tidigare enosislinje. På hans plats installerades Nicos Sampson, känd som en av ledarna för de våldsamma attacker på turkcyprioterna som tio år tidigare hade lagt grunden för den separation som kulminerade i 1974 års delning av ön.

När Turkiet verkställde sitt hot om intervention om inte attackerna på turkcyprioterna upphörde och den grekiska militären drogs tillbaka från ön lyckades juntan i Aten inte samla sig till motattack utan föll. Styret övergick i civila händer. Efter några månader återinstallerades Makarios som president. Men regeringen i Nicosia hade då förlorat kontrollen över en tredjedel av öns territorium. I norr fanns den övermäktiga turkiska armén.

Grekcyprioterna minns 1974 med blandade känslor. Det allt överskuggande är förstås det turkiska ingripandet, förlusten av liv och hem, bitterheten över att turkiska soldater fortfarande är kvar i norr. Men många anklagar också Grekland och de ansvariga för kuppen för vad som skedde. Dessa dagar i juli påminner också om de förluster som lidits i strider mellan grekcyprioter, mellan enosisanhängare och förespråkare för självständighet.

De grekcyprioter som tvingades lämna sina hem i norr när fortfarande hoppet om att en dag kunna återvända. Varje år hålls vid denna tid demonstrationer vid den buffertzon som skiljer grek- och turkcyprioter år. Halv sex på morgonen den 20 juli, tidpunkten för de turkiska truppernas ankomst, tjuter flygalarmet. Kyrklockorna ringer till minne om katastrofen 1974.

Turkcyprioterna däremot minns 1974 som en “fredsoperation”. Den 20 juli firas varje år som Freds- och frihetsdagen, en nationell högtidsdag och en manifestation av banden mellan turkcyprioterna och moderlandet Turkiet.

Liksom tidigare år väntas i år en ström av turkiska dignitärer, däribland premiärminister Bülent Ecevit som då han var den som gav order om interventionen 1974 har en särskild plats i turkcyprioternas hjärtan.

Utvecklingen sedan 1974 har befäst separationen mellan grek- och turkcyprioter. Endast undantagsvis kommer grek- och turkcyprioter i kontakt med varandra. I norr finns endast en liten minoritet av åldrande grekcyprioter kvar. Ännu färre turkcyprioter finns på den södra delen av ön. En ny generation växer upp utan egna erfarenheter av ett enat Cypern.

Förhandlingar om att bilda en federation mellan öns båda delar har inte givit några resultat. Turkcyprioterna strävar efter att behålla den självständighet de vunnit även om den skett till priset av beroende av Turkiet, det enda land som erkänt Norra Cyperns turkiska republik som utropades 1983.

Många hoppades att utsikten om EU-medlemskap skulle bli en enande faktor och underlätta en lösning av konflikten. Resultatet har snarare blivit det omvända. Det förTurkiet förödmjukande beslutet i Luxemburg 1997 att inkludera Cypern men inte Turkiet i en förestående utvidgningen drev en kil också mellan grek- och turkcyprioterna.

Cyperns ansökan om medlemskap ses av turkcyprioterna som ett försök att via EU ansluta Cypern till Grekland och därmed indirekt förverkliga drömmen om enosis.

Efter EU-beslutet utfärdade turkcyprioterna och Turkiet en gemensam deklaration om att varje steg mot integration mellan Cypern och EU ska följas av ett steg mot integration dem emellan. I syfte att främja den ekonomiska integrationen bildades ett samarbetsråd (Association Council) som nästa vecka håller sitt tredje möte i Nicosia.

Cyperns båda delar agerar nu likt en spegelbild av varandra. Varje steg den ena parten tar följs av ett motsvarande steg av den andra. Och stegen leder allt längre bort från en återförening av ön.

19 juli 1999