Av Catharina Östman, Vasabladet kolumn

Med utgångspunkt i Burundis positiva fredsprocess frågar Catharina Östman “Vore det inte på tiden med ett utvidgat nyhetsbegrepp där också det som redan görs för de drabbade i olika länder skulle lyftas fram – inte för att dölja problemen, utan som sporre för oss omkring att engagera oss ännu mer?”

– Jag skall skriva en kolumn om Burundi, säger jag.

– Om vad då? undrar omgivningen – och ger mig vatten på min kvarn: detta är något som vi inte hör talas om, en dold punkt i nyhetsrapporteringen.

Varför berättar ingen vad som händer i Burundi?

För att det är historia om hopp?

Hopp i ett härjat land som inte längre befinner sig på katastrofens brant anses inte ha nyhetsvärde.

Just då när landet skulle behöva omgivningens stöd för att kunna fortsätta på den inslagna vägen till fred och stabilitet.

Burundi – det centralafrikanska landet som gränsar till Kongo, Rwanda och Tanzania – har det nämligen inte lätt. Sedan 1993, då landets första demokratiskt valda president, Melchior Ndadaye, mördades har över 300.000 människor dödats i de etniska oroligheterna mellan hutuer och tutsier. Tusentals burundier har också varit tvungna att fly.

Burundi tillhör de fattigaste u-länderna i världen, BNP uppgår till 145 dollar per capita om året. Nästan 70 % av befolkningen överlever på bara 1.200 kalorier om dagen (2.100 anses vara minimum), och 40.000 människor dör årligen i AIDS. 40.000!

Det är 13 gånger så många som offren i New York den 11 september 2001! påpekar burundierna Chantal Mutamuriza, Sururu Adolphe och dansken Jan Öberg i en artikel på Den Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforsknings (TFF:s) hemsida, som är en av mina källor.

I Burundi är nästan hälften av befolkningen under 14 år. Det finns en enda läkare på 100.000 invånare och en enda psykiater i hela landet.

Och ändå…

Landet bärs av ett hopp, ett skört men pågående hopp.

I augusti 2002 underskrevs det så kallade Arushafredsavtalet, en provisorisk författning antogs i oktober 2004 och i en folkomröstning i februari detta år röstade 90 % av befolkningen för den nya författningen. Största delen av soldaterna har demobiliserats och arbete görs hela tiden för att hjälpa tidigare barnsoldater till ett normalt liv. Omkring 150.000 flyktingar har kunnat återvända. Det finns beslut om att upprätta en sannings- och försoningskommission och FN står i beråd att just dessa veckor inleda de förberedande samtalen med Burundi om denna kommission.

Men det finns stora problem också i denna process. En rebellgrupp har vägrat underteckna något avtal och vill fortsätta kampen. Traumatiserade barn och vuxna skulle behöva mycket stöd och hjälp för att övervinna de djupa sår som kriget har förorsakat. Hat och hämndbegär borde ersättas med utbildning i vettig konflikthantering med mera. För att situationen skall kunna stabiliseras behövs det framförallt pengar. Som ingen vill ge.

I artikeln på TFF:s hemsida sägs att det internationella samfundets hållning i Burundifrågan är som attityden hos en som säger till en döende patient att han, om han av egen kraft kan bli bättre, kan få en smula medicinsk hjälp. Det sägs att det internationella samfundet är intresserat av en konflikt bara till dess att vapenstillestånd och möjligheter till fredsförhandlingar uppnåtts. Sedan flyr man fältet till andra krig och humanitära katastrofer. I själva freden – helandet av de djupa såren – vill ingen investera, fortsätter artikelförfattarna. Ingen frågar sig vad ett eventuellt nytt afrikanskt folkmord kommer att kosta.

Också journalisterna har lämnat Burundi därhän. Burundi är inte “intressant” när landet har övergått från våld till ickevåld. Ickevåldet osynliggörs. Medierna snedvrider vår bild av verkligheten genom att intressera sig mer för katastrofer än för möjligheter. Vi ser tydligast de fall där det går snett. Eftersom det är det som medierna rapporterar om.

Jag tror inte att samhällsengagemang väcks bara genom problemfokusering, bilder av gråtande barn och döda människor. Det kan snarare skapa en känsla av vanmakt och ett behov av att tänka på något annat. Vore det inte på tiden med ett utvidgat nyhetsbegrepp där också det som redan görs för de drabbade i olika länder skulle lyftas fram – inte för att dölja problemen, utan som sporre för oss omkring att engagera oss ännu mer?

I dag saknar vi en sund balansering mellan krismedvetenhet och hjälpmöjligheter.