“Indien kan inte utvecklas bara med Gandhis spinnrock – men inte heller utan den” skriver Jan Öberg, TFF direktör.
Gandhi mördades i New Delhi fredagen den 30 januari 1948. Påföljande dag fördes hans kropp för att kremeras till floden Jamuna på en kanonlavett, eskorterad av 4.000 soldater, tusen flygsoldater och lika många poliser.
Det var ingen slump att den tidens regim “hedrade” landets ickevålds-fader på detta vis. Jag tror också att det finns tydliga samband mellan detta och dagens Indien, dess korruption, elitism och kärnvapen.
Jag råkade anlända till Delhi 29 januari och for ut till Rajghat vid Jamuna-floden för att besöka minnesmärket, Gandhi Samadhi, den stora svarta marmorkuben med den eviga flamman och inskriptionen med hans sista ord: He Ram! – – Åh Gud.
Kuben har placerats på en enorm gräsmatta. Det är en estetisk kylig minnesplats, pompös i omvänd proportion till Gandhis enkelhet.
En vakt talar om att det är stängt till påföljande dag. När jag återvänder liknar området ett slagfält. Soldater har rullat ut enorma gröna mattor, stolar står och ligger huller om buller, blomkrukor bärs fram och tillbaka.
Redan denna min andra dag i Indien får jag uppleva hur Gandhi är en sorts persona non grata som man dock inte helt kan ignorera: lika lite idag som 1948. Eliten “firar” honom först varefter folket får komma in.
Det Gandhi stod för spelar en mycket liten roll i dagens indiska politik. Men jag gläds över alla som kommit hit den här dagen, 53 år efter hans död, vanligt folk från Delhi och tusentals enkelt klädda bönder, unga och gamla.
Gandhi är död, länge leve Gandhi!
Hr och fru Handa
På vägen därifrån stöter jag på Mr. Honda och hans hustru. Just idag säljer de Gandhi-litteratur men driver annars en daginstitution för slumbarn. Honda är lång, rund om magen och gungar fram i khadi och sandaler:
– Indiens framtid är fortfarande spinnrocken säger han med en övertygelse som heter duga. Titta där borta, där sitter våra barn och lär sig spinna och sy sina egna kläder. Under alla år har vi räddat dem undan slummen, de har fått utbildning, kan klara sig själva. Pojkarna blir inte alkoholister som många av deras pappor, flickorna inte prostituerade. Hos oss får de också ordentlig mat.
Jag kan se hur det fungerar i praktiken. Naturligtvis kan Indien inte utvecklas bara med Gandhis spinnrock &endash; men här förstår jag att det inte heller går utan den.
Gandhi Darshan och National Memorial Museum
Över Mahatma Gandhi Road och några hundra meter ned för Powerhouse Road finns Gandhi Darshan, (International Centre för Gandhian Studies and Research, http://www.gandhismriti.org), ett gigantiskt komplex av enkla byggnader med utställningshallar, verkstäder, utbildningsinstitutioner, museum och forskningsinstitut, skulpturer och hantverk, allt med syfte att hålla liv i Gandhis tänkande och utveckla hans perspektiv på dagens samhälle.
Tillbaka på Gandhi Road finns dels Gandhi Book House, en utomordentlig bokhandel, och dels Gandhi National Memorial Museum med enastående samlingar och ett forskningsbibliotek. Jag ser en tillfällig helt unik utställning om Kasturba, som Gandhi blev gift med som 13-åring och levde med hela livet tills hon dog i Puna 1943. De gamla fotografierna vittnar om en stark kvinna som fick ställa upp på lite av varje, också att Gandhi beslöt sig för att avstå ifrån sex. Man kan också läsa hennes sorgsna och kloka brev till en av sönerna när han, som Gandhi behandlade som kastlös, arresterades full och skämde ut familjen offentligt.
En permanent utställning visar foton, brev, personliga tillhörigheter och en replik av Gandhis arbetsrum. Här finns också en Memory Hall med fokus på de sista dagarna, mordet och begravningen. Klockan han bar visas liksom kulorna som dödade honom, hans blodstänkta kläder samt de urnor i vilka hans aska spreds över Indien. På ett litet dammigt Literature Centre bakom museet kan man också köpa en multimedia-CD med 30 min film, 550 fotografier, 15 min med Gandhis röst, samt hela hans produktion på över 50,000 indexerade sidor och specialavdelningar där grundbegrepp och de viktigaste händelserna i hans och Indiens historia illustreras (“Mahatma Gandhi”, 60 US$).
Museet ligger vackert omgärdat av stora träd i en liten park med skulpturer av Gandhi. Inomhus är allt dammigt och gulnat. Allt förvaras i gamla trämontrar, böckerna står och ligger i stora grå metallbokhyllor som på en mekanisk verkstad. Men det hela är unikt äkta, jag känner mig förd tillbaka till just den tiden då det hände.
Gandhis tänkande, ickevåldets filosofi och hans ekonomiska teori måste dock “översättas” till dagens behov och utmaningar. Gandhi får inte bli museal, då dör allt han stod för.
Indiens problem med Gandhi
Indiernas problem i förhållande till Gandhi går under min resa i Indien så småningom upp för mig. Han dog som privatperson, utan rikedom, titel, egendom, akademiska utmärkelser och, naturligtvis, utan Nobelpris. Han är för stor och svår att leva upp till. Det är smått omöjligt att vara “gandhian”. Men man kan stoppa in honom på museum, plocka fram och fira honom en gång om året och annars glömma honom.
Gandhi har självfallet inget Mecka, men han finns överallt, inte minst i indiernas hjärtan. Men den intresserade som anländer till Delhi börjar naturligtvis med dessa institutioner. För mig är var och en av dem en oförglömlig upplevelse. Men Birla House eller Gandhi Smriti där Gandhi levde sina sista 144 dagar och sköts ihjäl är ändå nummer ett för mig. I nästa artikel ska jag berätta varför. Till dess, titta gärna in på
