Helsingborgs Dagblad

Tidskriften Ordfront har i höst angripits och ifrågasatts på ett sätt som saknar motstycke, framförallt i Dagens Nyheter och Expressen. Det började i DN där Maciej Zaremba gick till attack mot en artikel, där Björn Eklund intervjuar den amerikanska Balkankännaren Diana Johnstone.

“Ordfront förnekar folkmord” hette det redan i rubriken och i texten placerades Ordfront i “brunvänstern”. Diana Johnstone fick stämpeln på sig som en folkmördarnas advokat. På detta har följt en debatt som blivit allt svårare för icke initierade att följa. Med inkvisitorisk argumentering har Ordfront angripits i allt högre tonlägen också av Per Svensson i Expressen. Svensson var liksom Zaremba på 90-talet anhängare av den så kallade Sarajevolistan, som ville att vapen skulle sändas till Sarajevoregimen.

Medierna förmådde dåligt göra krigen på Balkan begripliga. Därför vore det angeläget med en debatt om vad som verkligen skedde. Men vad är detta?

Zarembas artiklar (efter den första följde en andra i än högre tonläge) innehåller sakfel och rader av oklara resonemang. Under Bosnienkriget engagerade den bosnienmuslimska regeringen PR-firman Ruder Finn i Washington. Jag har själv en kopia av delar av kontraktet. Ruder Finn skrev debattartiklar, som publicerades i amerikanska medier undertecknade av bosnienmuslimska ministrar. Man initierade TV-debatter och ordnade möten mellan bosnienmuslimska politiker och framträdande amerikanska politiker.

Allt detta är väl dokumenterat.

Eklund återger ett uttalande av Ruder Finns chef James Harff, som sagt att vändpunkten i opinionsarbetet var när man lyckades vinna över judiska intresseorganisationer i USA för den bosnienmuslimska sidans sak. Där spelade “bilden på den magre mannen” en avgörande roll. Daily Mirror publicerade bilden med rubriken ” Belsen 92. Horror of the new Holocaust”.

Zaremba tar upp frågan i båda sina artiklar, som en “antisemitisk antydan”. Vad menar han?

Zaremba angriper fränt den tyske journalist Thomas Deichmann, som ifrågasatte “bilden på den magre mannen” genom handfast grävande journalistik. Deichmann for till Trnopolje och undersökte på plats omständigheterna bakom “bilden på den magre mannen”, eftersom den spelade en så avgörande roll när världsopinionen svängde. Sin artikel publicerade han i vänstertidskriften Novo, utgiven i Frankfurt (nr 26, jan/feb 1997). Artikeln sålde han sedan vidare till brittiska Living Marxism. I Sverige publicerades en förkortad version på Helsingborgs Dagblads kultursida.

En stor del av sin första artikel ägnar Zaremba åt att hudflänga Living Marxism. Men vad har det med Deichmann att göra?? Varför diskuterar inte Zaremba i stället Deichmanns artikel, varför ropar han nazist i stället för att argumentera?

Till saken hör att “bilden på den magre mannen” inte är vad den av många påstods vara. Jag menar att detta kan sägas bortom allt tvivel. Ett jugoslaviskt TV-team besökte platsen samtidigt som brittiska ITN. På de jugoslaviska filmbilderna syns omgivningen och hur ITN:s Penny Marshall gör sin intervju. Av dessa bilder framgår att den “magre mannen” inte är typisk för hur männen i Trnopolje såg ut den där heta julidagen 1992. Han blir intressant därför att han liksom taggtråden passar in i fotografens förväntningar på symboler för koncentrationsläger. Phillip Knightley, expert på propaganda och författare till klassikern “Krigets första offer är sanningen”, har understrukit detta.

ITN:s bild var inte manipulerad. Den visar människor som drabbats av krigets vidrigheter. Men den var inte det bildbevis ITN trodde sig ha presterat. Spelar det någon roll? Ja, därför att just denna bild vände världsopinionen.

För ITN var filmsekvensen en journalistisk bragd. I en annons för den egna TV-kanalen citerade man Sunday Times 9/8/92: “Tjugo minuter efter det att denna rapport sändes på amerikansk TV ändrade president Bush sin politik gentemot Serbien”. I annonsen fanns “bilden på den magre mannen”.

Det är en korrekt beskrivning. Så stark var bildens symboliska laddning.

Vad hände egentligen i Trnopolje och Omarska? Den frågan är komplicerad, som Kjell Magnusson påpekat (Brännpunkt 19/11), men det fanns knappast några “verkliga dödsläger i Prijedorområdet”, även om kriget präglades av grymhet med svåra lidanden för befolkningen.

Till saken hör också att alla parter i kriget vid den här tidpunkten anklagade varandra för att driva koncentrationsläger. Det är ingen tillfällighet att Trnopolje och Omarska ligger ganska nära Jasenovac, andra världskrigets vidriga ustasja-fascistiska koncentrationsläger. Uppgifter om hur många som mördats i lägret användes vid denna tid som slagträn i nationalistisk debatt, särskilt av Kroatiens president Franjo Tudjman, som ville göra upp med den kroatiska skuldbördan.

I sin andra artikel menar Zaremba att Ordfront gjort sig till ett “språkrör för Milosevic”. Det är ett alldeles orimligt påstående.

All krigspropaganda demoniserar och personifierar fienden. För ett krig finns behov av “en ond man”. Medieprofessorn Stig Arne Nohrstedt diskuterar i utmärkta “Kosovokonflikten, medierna och medlidandet” (SPF rapport 190, 2002) hur den jugoslaviska ledaren konstrueras diskursivt som en renodlad fiende, en ny Saddam Hussein, Hitler eller Stalin”, också i svenska medier.

De jugoslaviska sönderfallskrigen kom till genom en rad skrupellösa politikers agerande. Milosevic var en av flera. Kroatiens Franjo Tudjman var knappast en mindre skurk. Men han hade USA:s stöd. Om man vill förstå de komplexa krigen på Balkan räcker det inte med “onda män”, då måste man diskutera konflikter, mer än att fördela skuld, vilket är vad Zaremba främst ägnar sig åt. I Zarembas värld ingrep USA och Nato “på Balkan för att sätta stopp för folkmord”. Hans artiklar är till lika del högljudda angrepp på Ordfront som onyanserade försvarsinlagor för USA:s Balkanpolitik.

Diana Johnstones “Fool’s Crusade” och intervjun i Ordfront söker komplicera bilden av krigen, bortom det slags svartvita klichéer som Zaremba arbetar med. Hennes framställning är seriös och bygger på mångåriga studier, texten är full av fotnotshänvisningar. Johnstones utgångspunkt är Natos bombningar av Jugoslavien 1999 och frågan om dessa var rättfärdiga. Den slutsats hon kommer fram till är att så inte var fallet.

Diana Johnstones bok prisas av Edward Hermans i amerikanska Monthley Review (02/03). Hennes bok är “väsentlig läsning för var och en som vill förstå orsakerna till, effekterna av, rätt-och-fel om det senaste dussintalet års krig på Balkan”, skriver Hermans. “Boken borde vara prioriterad läsning för vänsterorienterade, av vilka många har låtit sig ryckas med av NATO:s propaganda-spärreld, i tron att detta var ett fall där västerländsk intervention genomfördes med goda intentioner och med välgörande konsekvenser”, fortsätter han.

Hermans skrev tillsammans med Noam Chomsky “Manufacturing Consent”, en standardbok om propaganda. Hans åsikt kan knappast viftas bort. I mina ögon väger Edward Hermans ord tyngre än Zarembas och Svenssons. Ordfronts intervju med henne var viktig. Och till slut är det ju boken som borde diskuteras. I diskussionen som följt intervjun har dock få eller inga hänvisningar gjorts till Johnsons bok.

Mer än tio år har gått sedan denna fas av kriget i Bosnien. Är inte det viktigaste nu att försöka nyansera historieskrivningen av 90-talets krig på Balkan – också för att göra samtiden rimligt begriplig? Krigens betydelse är konsekvensrik, inte bara för folken i före detta Jugoslavien. Förståelsen av krigen mot Irak och Afghanistan hänger intimt samman med hur vi ser på bombningarna av Jugoslavien 1999.

Min åsikt är att Ordfront gjort en väsentlig insats genom att blåsa liv i en alldeles avgörande samtidsdebatt. Förlaget borde också ge ut Diana Johnstons bok!