Dags att kontrollera verkligheten bakom verklighetsföreställningen
Tillbaka till ruta ett. Några dagar före femårsdagen av kriget mot det som då kallades Jugoslavien, stack den etniska rensningen åter upp sitt fula huvud på Balkan. Carl Bildt, ytterst kunnig och klarsynt före detta diplomat i området, sade att vi fick se fem år av internationell politik gå upp i rök. Bildt har rätt i huvudsak men hans tidsperspektiv är för kort; det är 15 år av västvärldens politik för konflikt(fel)hantering som har gått upp i rök.
Och det är sannerligen vissa som har skäl att försöka tona ner denna katastrof och dess följder: det så kallade världssamfundet och dess allierade den albanska ledningen i Kosovo.
När Milosevic och extremisterna på den serbiska sidan begick brott där på 1990-talet, pekades de ut som förövare, ofta innan någon hade kontrollerat händelserna och omständigheterna kring dessa. Närhelst extremister på den albanska sidan har begått brott efter 1999, har det passerat praktiskt taget obemärkt och obestraffat och beskrivits som ” sammanstötningar mellan etniska grupper” eller “etniskt motiverat våld” som – för syns skull – måste fördömas. Chefen för FN:s utsända Harri Holkeri kallade det maffiavåld och brottslig verksamhet i ett misslett försök att avpolitisera händelserna. Sedan följer mantran och “borden”: de lokala partierna borde arbeta för ett multietniskt Kosovo, arbeta intimt samman med KFOR och UNMIK, respektera resolution 1244, arbeta för att förverkliga (europeiska) Standards before Status – Standarder före Status – och tillse att sådana dåliga saker inte sker på nytt.
Detta är det anmärkningsvärt befängda och undvikande politiska svaret från FN:s säkerhetsråds ordförande den 18 mars, från EU:s Europeiska råd den 26 mars, från USA och från Europas regeringar. Det finns skäl att tro att situationen är mycket värre och mer olycksbådande än vi får höra, både inom Kosovo och för det världssamfund som tagit ansvar för provinsen.
För att vara rättvis ska man nämna att Natobefälhavaren amiral Gregory Johnson kallade en spade för en spade. Han sade att de blodiga sammanstötningarna var “etnisk rensning”, att den var “organiserad” och tillade, helt på sin plats, att “kosovarerna är bättre än så här”.
Från smekmånad till skilsmässa
Det tycks som om världssamfundet nu står inför en situatiuon som helt liknar den som Milosevic stod inför: att de hårdföra Kosovoalbanerna (dvs inte envar) ser världssamfundet som en ockupant som måste tvingas ut för att den oberoende staten Kosova ska tillåtas uppstå. Världssamfundet har ingen bättre lösning när våldet flammar upp än att skicka mer trupper, så som Milosevic gjorde.
Mina samtal med albaner och med internationella tjänstemän i Kosovo i slutet av förra året har gjort det helt klart att smekmånaden mellan de två slutade för länge sedan. Det är skilsmässa som ligger i luften. Världssamfundet tror att skilsmässan kommer kommer fredligt om det drar benen efter sig i åtskilligt år framåt och talar mästrande om Standards before Status och som åtföljs av förhandlingar som kan (eller kanske inte kan) leda till oberoende.
De hårdföra bland albanerna har en annan dagordning: att göra livet politiskt omöjligt, bli kvitt de återstående icke-albanska medborgarna och, om detta inte räcker, göra livet fysiskt omöjligt för FN, Nato-KFOR och OSSE. När de sista serberna, romerna, askhalerna (askeri), bosniakerna, judarna osv har lämnat Kosovo, finns det ju hur som helst inget behov av internationell närvaro eller något skydd.
Och vem kan förvånas? Kosova, den oberoende staten, är mycket viktigare för dem än det avlägsna löftet om europeisk och transatlantisk integration. De som har varit med länge av de internationella tjänstemännen i Kosovo förstår detta, de som är nykomlingar där och de europeiska politikerna gör det inte. Jag förmodar att de kommer att göra det den dag USA förklarar att de anser att albanerna bör belönas för att leva upp till västvärldens normer och förklaras oberoende – givetvis oavsett verkligheten på plats. Och därefter kommer Kosovo att bli ett problem som varar i flera årtionden och utgör en ekonomisk börda för EU. Det är ingen dålig strategi för Washington när de vill dra sig ur; det är bara att hävda att de gjorde jobbet 1999 och har viktigare saker att sköta om – vilket Washington sannerligen har.
Men USA kommer att bli kvar på ett ställe i Kosovo: Camp Bond Steel utanför Pristina och Camp Monteith i närheten. Dessa baser är de största och dyraste som byggts sedan Vietnamkriget och lustigt nog har den fria pressen sagt näst intill ingenting om att de existerar, eftersom de inte stämmer så bra med de ädla motiv som president Clinton uttalade. De kostar omkring 180 miljoner USA-dollar om året att driva och har 7 000 albaner anställda. I februari 2003 började USA också bygga två nya baser i den bulgariska staden Burgas, Camp Sarafovo, och säkrade ett avtal för att få använda Bulgarien för sina militära operationer mot Irak. Burgas råkar hysa landets största oljeraffinaderi. Och för det tredje så bygger det amerikanska flygvapnet en bas i Constanta, som råkar vara centrum för oljeindustrin I Rumänien.
Allt detta har givetvis att göra med AMBO, den transbalkanska oljeledningen Albanien-Makedonien-Bulgarien. Oljan kommer att flöda från Kaspiska bäckenet tvärs över Svarta havet till Burgas och denna oljeledning kommer att pumpa olja därifrån genom Makedonien till den albanska hamnstaden Vlora vid Adriatiska havet. Mer om detta I Chalmer Johnsons The Sorrows of Empire.
Kosovokriget 1999 hade alltså åtminstone lika mycket att göra med det militär-strategiska-olje-komplexet och det europeisk-amerikanska beroendet av importerad olja som med förtrycket av Kosovo-albanerna. Och det hade mindre att göra med Milosevics kränkningar av mänskliga rättigheter och mer med att han inte ville sälja ut Jugoslavien och underordna Jugoslavien och sina egna intressen under den nyliberala globaliseringens intressen.
Dårarnas korståg – för att låna titeln på Diana Johnstones illusionsfria bok om den internationella politiken under Balkankrisen – fortsätter i oförminskad omfattning. Få politiska beslutsfattare har lärt sig någonting under de senaste 10+5 åren. Men för offentlig konsumtion har de upprepat att, för det första, “vi gör aldrig några misstag” och, för det andra, “allt blir bättre med varje dag som går”; så har de sagt så mycket att de nu tror att det är sant.
Det är dags att kontrollera verkligheten bakom verklighetsföreställningens politik.
Ovinklad rapportering nu mycket svår
Även ledande genomsnittliga tongivande massmedier står inför ett problem. Kan det vara så att den svart/vita bilden av alla albaner som modesta och oskyldiga och som offer för etnisk rensning från alla serbers sida under 1990-talet var en smula naiv, för att inte säga falsk? Är det verkligen möjligt att folk på den sida som utsetts som den oskyldiga är i stånd att begå samma typ av brott nu, efter att ha stötts av världen mot den Hitler-like “slaktaren från Belgrad”? Är det möjligt att de gör detta även inför ögonen på den största fredsuppbyggande styrkan i historien, inskickad på biljetten “humanitär intervention”, och mot denna styrka uttrycklig vilja, en fredsuppbyggare som har låtit miljarder dollar strömma in i denna lilla provins till dessa människors gagn?
En hederlig rapportering i dag är, som det tycks, omöjlig utan att man medger, åtminstone underförstått, att den tidigare bilden var bedräglig, byggd på propaganda, inbegripet lögner och utlämnanden, och på politiska beslutsfattares opportunistiska okunnighet.
Därför måste de hålla fast vid sin bild och begränsa skadeverkningarna. Det är här som berättelsen om de serbiska ungdomarna med en hund – var den också serbisk? – som jagar de albanska pojkarna ut i floden Ibar, kommer väl till pass som den händelse “som satte igång alltihop”. Om man ska kunna se en etnisk rensning mot serbiska enklaver och mot andra minoriteter, som sker samtidigt och överallt, som en spontan reaktion på sådana händelser, vad ska man då säga om attacken mot en serbisk pojke i Gaglavica den 16 eller granaten mot Kosovos president Ibrahim Rugovas privatvilla i Pristina den 12 mars?
Vid UNMIK:s presskonferens den 16 mars sägs inte ett ord om att serber jagar dessa pojkar:
“Det tragiska fallet med barnen som förlorades i Ibarfloden i Mitrovica fortsätter i dag att utvecklas. Polisen informerades först om att det kunde ha skett en drunkningsolycka kl. 18 i går. Ett barn hade återvänt hem och berättat för sina föräldrar att han och tre andra barn nära byn Zubce omkring 15.30 hade gått ut i floden och genast råkat i svårigheter i vattnet. Han hade nått andra sidan men hans tre vänner hade dragits med och försvunnit när de försökte gå över floden.”
Talesmannen för UNMIK:s polis, Derek Chappell, avfärdade historien om pojkarna som osann. Nyhetsbyrån Beta i Belgrad rapporterade följande den 17 mars:
“UNMIK:s talesman Derek Chappell sade i kväll att pojken som överlevde gårdagens drunkningsolycka i Ibarfloden har berättat för sina föräldrar att han och hans tre vänner gått ut i floden ensamma och genast dragits med av den starka strömmen. Pojken lyckades nå andra flodstranden, men hans tre kamrater drogs med av strömmen. Det hela inträffade omkring 16.30 och polisen började genomsöka floden omkring en och en halv timme senare. Två kroppar har hittills påträffats. Dagens våldshändelser runt omkring i Kosovo utlöstes sedan det hävdats att pojkarna hade jagats ut i floden av serber med en hund. Chappell sade till massmedierna i Pristina i kväll att detta definitivt inte var sant enligt berättelsen från den överlevande pojken.”
Enligt Daily Telegraph den 28 mars blev Derek Chappell “förflyttad till annan tjänstgöring” på order från högre tjänstemän bland FN:s utsända, som anses ha tyckt att han varit alltför uppriktig.”
Detta hindrar inte att massmedierna runt om i världen upprepar historien över en vecka senare och, avsiktligt eller ej, gör den etniska rensningen mer förståelig och upprättar en sympati för den albanska utsattheten som aldrig kom romer, serber eller andra minoriteter till del.
Men, även om berättelsen är sann – att de albanska pojkarna flydde ut i vattnet och drunknade därför att några serber med en hund jagade dem – kan det rättfärdiga vad som hände? Och, om så vore, var finns beviset på att det fanns ett orsakssamband mellan denna utan tvivel sorgliga händelse och det “spontana” svaret över hela Kosovo inom några timmar? Hittills har vi inte sett det.
Här är de senaste resultaten av den “spontana” aktionen, rapporterade av Jeta Xharra i Pristina, för Institutet för Krigs- och fredsrapportering:
“De senaste attackerna ägde rum ett bra tag efter de etniska upploppen i vilka 22 människor dödades och 600 sårades. Omkring 150 internationella fredsbevarare sårades under tre dagars våldshändelser, de flesta i korselden mellan serber och albaner och inte genom avsiktligt målinriktad eldgivning. Omkring 4 366 människor har drivits från sina hem, varav 300 är albaner och resten serber, romer och ashkali.”
Enligt andra källor dödades 28 människor och sårades över 800, men det är inte klart om däri inräknas internationell personal. Ett ökande antal bland internationell personal har mördats, attackerats och sårats under de senaste veckorna.
Den materiella förstörelsen är också ytterst omfattande. Trettio serbiska kristet-ortodoxa kyrkor och kloster har förstörts, omkring 360 serbiska hem har stuckits i brand och sex byar befolkade av Kosovo-serber är helt övergivna.
Dessutom har internationella massmedier visat filmbilder från begravningen av de albanska pojkarna och den fullt förståeliga sorgen i det albanska samfundet. Vi har inte sett några filmbilder från begravningarna av de 22 eller 28 människorna som dog i den efterföljande etniska rensningen. Mycket anmärkningsvärt är att jag inte har lyckats hitta en enda källa till information angående deras etniska ursprung. Än mer iögonfallande är att det varit extremt liten rapportering av den nämnda ödeläggelsen av egendom, kyrkor, osv. Hur tror ni det skulle ha rapporterats om serber hade gjort detsamma mot albanska medborgare?
Politiskt korrekta medier presenterar en bild av det hela som en isolerad spontan händelse. De ger röst åt folk som hävdar att Kosovo-albanerna är djupt frustrerade över att man inte har kommit närmare ett beslut om provinsens ställning och att det fortfarande är många problem i området. Detta är sant, men förklarar det verkligen eller legitimerar det detta beteende? Är det överensstämmande med europeiska normer att inte sätta sig på hasorna och säga, nu är det nog! Det sades gång på gång för några år sedan att Milosevic hade förlorat den moraliska rätten till Kosovo; efter fem års etnisk rensning av Kosovos minoriteter genomförd av de hårdföra bland den albanska majoriteten, är det väl dags att fråga: när ska de förlora den moraliska rätten till ett oberoende Kosova?
Det finns fortfarande ingen förståelse för serberna och och andra minoriteter i Kosovo och för deras frustration över att sedan 1999 ha bott i enklaver i en provins som en gång var deras hemtrakt. Medierna negligerar fortfarande fullständigt de serbiska flyktingarna i Serbien, fortfarande omkring 500 000, den största flyktinggruppen i Europa. Varför? Helt enkelt därför att deras existens inte passar ihop med bilden av dem som etniska rensare par excellence och de enda etniska rensarna.
Minnet är kort. CNN använder sig fortfarande av Wesley Clark som expert på politiken i Kosovo; han råkar var den man som var militärt ansvarig för förstörelsen av Jugoslavien och för bombningen av civila och civila anläggningar år 1999. Och att Javier Solana, chefen för EU:s utrikespolitik, möttes av arga protesterande människor i Kosovo presenteras utan bakgrund och framstår därför som bevis för att Kosovo-serber är tämligen ociviliserade. Deras lidanden under de senaste fem åren har osynliggjorts och vi antas ha glömt att Solana, på den tiden Natos generalsekreterare, var den högste civile ansvarige för dessa skamliga bombningar.
Att göra på något annat sätt och rapportera utan vinkling skulle, givetvis, vara att medge det banala i Verklighetsföreställningen och den svart/vita bilden. Det skulle vara att medge sanningen att sanningen är det första offret, komplexiteten det andra och rättvisan den tredje stupade i krigstid. Också i det som ska föreställa den fria pressen.
Sammanfattningsvis är världssamfundets politiska och mediala reaktion ett undvikande, undertryckt understatement av den genanta katastrofen.
Enligt nyhetsbyrån Tanjug den 27 mars 2004 sade chefen för Samordningscentret för Kosovo och Metohija, Nebojsa Covic, att han hade information enligt vilken allt hade gjorts för att tysta ner den senaste veckans händelser i Kosovo: “Jag har information om att det görs ansträngningar för att tysta ner olika saker som hänt från 10 mars till omkring 20 mars och sopa allt under mattan, även om UNMIK känner till och har uppgifter om deltagarna i den etniska rensningen av serber,” sade Covic när han gästade Radio-Television Serbia.
Chansen är att det kommer att visa sig att han hade rätt. I PressInfo 196 ska jag behandla de underliggande skälen till att detta är så genant för världssamfundet.
© TFF o författaren 2004
