PressInfo #176 - Varför säkerhetsrådet aldrig kommer att häva sanktionerna mot Irak

När säkerhetsrådet i kölvattnet på Gulfkriget beslutade om inspektioner och sanktioner måste det har drabbats av något slags hybris. Irak skulle straffas för invasionen av Kuweit – och invaderade gjorde Irak och dumt och olagligt var det. Sanktioner skulle sätta press på regimen och, hoppades man, vända folket mot ledningen. Sanktionerna var hårda och de var uppgjorda för att pågå en kort tid, den tid som antogs behövlig för att hitta och förstöra Iraks massförstörelsevapen. Krigets segrare dikterade villkoren. Irak, som förlorat, tvingades lyda villkorslöst. Hävandet av sanktionerna gjordes beroende av att en inspektionsrapport inlämnades till säkerhetsrådet som skulle uttala att allt som kunde användas vid framställning av kärnvapen eller biologiska eller kemiska vapen hade påträffats och förstörts och att ingenting fanns kvar någonstans i Irak. Här har vi fällan som gillrats av segrarens hybris. Detta har lett till att sanktionerna är vårt moraliska problem; vi behandlade detta i PressInfo 173. Huvudaktörerna var tydligtvis så triumferande och så självsäkra på det riktiga och rättfärdiga i sin sak – bestraffningen av Irak – att de inte ens tänkte på att ställa några få praktiska och filosofiska frågor som dessa:

1. Kommer det alls att vara möjligt för inspektörerna att konstatera att det inte existerar någonting av någon substans som har att göra med massförstörelsevapen i ett land på omkring en halv miljon kvadratkilometer som inte direkt brinner av iver att avslöja allt om sin militärmakt?

2. Är det klokt att göra hävandet av sanktionerna villkorade av sådana deklarationer av vapeninspektörerna, dvs att att använda sanktionerna som hävstång för avväpningsprocessen?

3. Om nu inspektionsprocessen tar mycket längre tid och inspektörerna kommer att finnas där alltjämt exempelvis år 2003? Om vi vill att Irak fogar sig till 100 procent och vill ha garantier för att Irak är 100 procent rent, så kommer det att ta tid. Sanktioner är kända för att ha negativa effekter på medborgarna. Finns inte därför en risk att vi, om vi bara gör långsamma framsteg, kommer att göra oss moraliskt ansvariga för de ökande destruktiva humanitära konsekvenserna?

I dag är det lätt att se att svaren på dessa frågor är nej, nej och ja.

Att finkamma en halv miljon kvadratkilometer för att hitta några kilo av några kemiska eller biologiska substanser är lite av en uppgift. I Irak finns sand, sten, floder, berg och alla de slag av byggnader. Irakierna vet hur man borrar djupt efter olja, de skulle kunna borra ett hål, gömma något i botten på hålet och fylla igen det. Eller de skulle kunna hitta plats för det utanför Irak, i ett annat land eller på båtar i internationella farvatten.

Som alternativ kan ni föreställa er att varje kilo och gram faktiskt påträffades och förstördes – vad skulle det ge? Med tanke på att kunskapen om hur man framställer dessa ämnen finns kvar hos tusentals irakiska vetenskapsmän, ingenjörer, assistenter, arbetare och andra, skulle det antagligen inte gå lång tid innan dessa ämnen kan återinföras eller att de kan överföras från anläggningar i civil produktion och från laboratorier. Om så blev fallet, skulle vi då återinföra sanktioner?

Vi verkar vara så rädda för att självkritiskt inse att vi, dvs säkerhetsrådet och därefter de flesta regeringar och medier, tog för givet att allt detta skulle vara enkelt och gå snabbt. I december 1995 var det också några snabbfixande amerikanska diplomater som satte ihop Dayton-överenskommelsen för Bosnien i önsketänkandet att alltihop skulle genomföras på tolv månader. Det kommer fortfarande inte att fungera.

Ett annat problem som inte är så lätt är detta: Alltmedan Irak är skyldigt att avrusta sina massförstörelsevapen, har landet suverän rätt till självförsvar (FN-stadgan artikel 51) och till säkerhet med hjälp av konventionell militärmakt. Säkerhetsrådets resolutioner betonar att landets suveränitet och integritet skall respekteras under inspektionsprocessen.

Men det stämmer inte med vad irakierna kan se. Inspektörerna går vart som helst med fem minuters varsel. Vart som helst! Kräver att få se allt, samlar in vad som helst, ställer vilken fråga som helst, intervjuar vem som helst som de finner intressant att intervjua. Detta gäller för anläggningar som är uteslutande civila och anläggningar för konventionellt försvar och det i ett land som är hotat av historiens starkaste militärmakt som också förbehåller sig “rätten” att, om nödvändigt, använda kärnvapen mot Irak.

När Irak har haft minsta avvikande uppfattning om vad som är rimlig inspektion och inkräktande inspektion för underrättelseverksamhet, om de envisas med sin suveränitet som medlem av Förenta nationerna, blir de tillsagda att de kommer att bli bombade för att de inte samarbetar, för att de inte fogar sig i våra ultimatum. Härav det filosofiskt sett förnuftsstridiga uttalande som görs då och då att det är Saddam Hussein som avgör om det ska bli krig.

Slutligen har vi problemet med bevisbördan. Inspektionsregimen är konstruerad så, att vem som helst kan påstå att han eller hon tror att Irak innehar någonting som Irak inte borde inneha. USA tillämpar gång efter annan metoden att uttala att de vet att Irak gömmer undan någonting som inspektörerna inte har hittat och inte kan hitta, och irakierna säger att de inte har gjort det. Kommer ni ihåg palatsfrågan? I den saken kunde Irak bevisa att där inte fanns någonting genom att öppna dem för inspektion. Men kvar står den filosofiska frågan varför det internationella samfundet tvingade Irak att ensidigt bevisa att Irak inte hade brutit mot spelets regler, att Irak inte var skyldigt. I en stat med författning och i rättsenligt uppträdande enligt folkrätten ligger bevisbördan normalt på åklagarens sida.

De flesta saker kan ses från mer än ett håll. Detta är inte bara en fråga om rätt och fel, det är också en fråga om psykologi, hur saker uppfattas, känslor av stolthet, heder, känsla att vara förbigången och förödmjukad. Och det är i sista hand en fråga om förtroende. Varför?

Därför att inspektionsuppdraget är det omöjliga uppdraget. Inget inspektionslag kommer att kunna garantera att varje kilo förbjuden substans i Irak har påträffats. Det skulle kunna motbevisas dagen efter. Även om det bevisades, skulle substanserna och vapnen kunna komma tillbaka, förr eller senare. Och arbetet med att lösa de kategoriseringsproblem som nämnts ovan (kategorin civilt, konventionellt och massförstörelse) kommer alltid att orsaka konflikter mellan parterna – med goda argument (och inte särskilt rena motiv) på bägge sidor.

De väsentliga frågorna har aldrig allvarligt diskuterats. Med tanke på att ingen verkar ha tänkt igenom dem noggrant på ett tidigt stadium, har enda svaret varit att Saddam är en brottsling, en lurendrejare, en lögnare, en man som spelar för att vinna tid, osv. Det var lättare att skylla på någon än att tänka – för att inte tala om att tänka kritiskt. (Det fanns tillräckligt många varnande exempel på sanktioner som kunde ha använts av säkerhetsrådet i dess överläggningar då 1991.)

Det bästa vi kan hoppas på är en inspektionsrapport som en dag konstaterar att “det finns skäl att tro” att irakierna har lämnat ut uppgifter om 95, 96, 97, 98 eller till och med 99 procent av sina fysiskt identifierbara massförstörelsevapen och ämnen. En del länder skulle vara nöjda med det och hävda att sanktionerna skulle upphöra. En del, däribland Förenta staterna, skulle inte vara det. Argumentet vorde då något i stil med att “vi kan inte lita på den där karln så mycket att han får ha ens en procent kvar. Vi kan inte tillåta att han, eller senare hans son, skaffar dem sedan vi har hävt sanktionerna. Nej, fortsätt att trycka på och få till stånd en ny regim som vi kan lita på.”

Om inspektionsregimen syftar till 100 procent säkrad avrustning av irakiska massförstörelsevapen och av potential för dessa vapen, kommer inspektionerna att fortsätta att vara en absurd teater. Att vänta på sanktionernas hävande kommer att bli som att vänta på Godot. Det är ett meningslöst “omöjligt uppdrag”. Om den syftar till mindre än 100 procent måste den grundas på förtroende för att kompensera det faktum att det aldrig kommer att bli 100-procentiga garantier från någon. Detta förtroende finns helt enkelt inte efter tolv år av inspektioner, sanktioner, gräl, hotelser, misstroende, bombningar och ömsesidigt hat.

Det här är några av de mer filosofiska skälen till att vi tror att FN:s säkerhetsråd aldrig kommer att häva sanktionerna. Ett sådant beslut är beroende av en 100-procentigt säkerställd avrustning och den kommer aldrig att fastställas på papper. Denna länk mellan inspektioner och sanktioner är inte något som Saddam Hussein har funnit på; han kan inte beskyllas för det dimmiga tänkande på vilket det hela grundas. Tanklöst och utan vision fattade FN:s säkerhetsråd beslut om detta i en triumferande anda, en segrarens hybris och utifrån en önskan, får man anta, att förödmjuka den president i Irak som de hatade.

Vi har beskrivit resultaten av denna politik i PressInfo 173, med stöd av fakta från FN på markplanet. Det var knappast avsiktligt, men FN:s säkerhetsråd och det internationella samfundet har orsakat ett folkmord som drabbat mellan en halv och en miljon oskyldiga irakier. Våra sanktioner har förstört ekonomin, skolan och hälsovårdssystemet, levnadsstandarden, hoppet och den sociala kraften hos de enda som, i bästa fall, kunde ha störtat denna president, nämligen irakierna själva.

Skulle det kunna vara så att vissa länder i väst har så dåligt samvete att de levande vittnena till denna moraliskt konkursmässiga politik måste dö därför att deras lidande smärtsamt påminner oss om vår delaktighet i brottet, i våra kränkningar av de irakiska medborgarnas mänskliga rättigheter? Om det finns anständiga ledare i det internationella samfundet, borde de snarare i dag än i morgon börja diskutera hur vi ska kunna skära av länken mellan inspektionerna och hävandet av sanktionerna. Hittills har vi ödelagt oskyldigas liv varje minut som vi diskuterar och planerar ett krig – ett krig för att dölja vår djupa känsla av skuld.

Fråga er själva när irakierna har lidit nog för sin ickevalde presidents beslut att invadera Kuweit för tolv år sedan? När blir den civiliserade västvärlden så civiliserad att den kan medge sina misstag? Om den förnekar dessa misstag och istället för krig, är den moraliskt sett så försvagad att dess centrum och hela västvärlden i övrigt kanske bryter ihop. Hur kan ledare och regeringar, som mycket väl vet vad de gjorde, vad de har gjort och vad de fortsätter att göra, eftersträva försoning och be om förlåtelse från det folk som de skadat så mycket? Detta och inte krig är den fråga som borde sysselsätta oss. Är det redan för sent?

Se också PressInfo 173 med fakta om de mänskliga konsekvenserna av sanktionerna och vårt moraliska ansvar.

© TFF 2003

Share

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Related Posts

Till Sofias huvudsida
PRESS RELEASE – 6 OCTOBER 2025 LAY DOWN YOUR ARMSPEACE PRIZE FOR 2025 is awarded Francesca Albanese The United Nations Special Rapporteur on the occupied Palestinian territories – as the person who, in accordance with Alfred Nobel’s will, has “done the most or the best work for fraternity between nations and for the abolition or reduction of standing armies as well as for the holding and promotion of peace congresses.” Francesca Albanese has forcefully and unwaveringly worked against Israel’s full-scale war on the occupied Palestinian territories, in particular Israel´s ongoing genocide against the Palestinian people. She has confronted Israel’s systematic war crimes and crimes against humanity in a truly global outreach. Further, she has brought governments, international organisations and people’s groups together to underline the responsibility of the world at large to act and to stop arming, enabling, and profiting from Israel’s ongoing criminal actions. But first of all, Albanese...
Officially, the drones were not identified. By simply thinking critically – which journalists and selected experts no longer do – there may be a good reason for that. And this article will never be mentioned in Denmark… Drones over Denmark. No damage. No trace. No answers. Yet the headlines scream “Russian threat,” and Prime Minister Mette Frederiksen speaks with a certainty that defies logic: “We don’t know they were Russian—but we know Russia is the biggest threat to Europe.” It could be nobody else – unless you make an interest analysis which I did two days ago. This is not security policy. It’s theatre. And the audience is being played. Let’s rewind. These drones—unphotographed, untracked, unclaimed—appear and vanish like ghosts. Airports shut down. Panic spreads. Military budgets swell. And the narrative hardens: Russia is behind it. But what if that’s not just wrong but deliberately misleading? Here’s a hypothesis for...

Recent Articles

Jan Øberg behandler i artiklen en lang række faktorer, som ligger til grund for den måde vores samfund er organiseret på – og derfor også for konflikter. Artiklen introducerer således sammenhængen mellem familien, foreninger, regeringer, NGO’ er, nation, stat, nationalstat og alliancer for på denne måde bedre at kunne forstå konflikter og i sidste ende blive klogere mht. at løse disse. Øberg, der er fortaler for global bevidsthed, hvilket skal ses i lyset af den øgede globalisering, skelner mellem kulturkamp og kulturdialog. Endelig behandles begrebet magt og magtesløshed: giver magt ret til at udøve magt – fordi man mener at have ret? Litteraturliste og arbejdsspørgsmål efter artiklen. Ordene vi bruger om verden I satellitperspektiv kan man godt tale om den menneskelige familie eller menneskeheden. Udtrykket understreger, at der eksisterer – eller burde eksistere – et fællesskab fordi vi alle er mennesker og sammen bebor denne klode og ingen anden. Og...
Kapitel 2: Forskellige sider af Europa og USA…fortsat 2.5 Militære relationer I forbifarten har vi allerede sagt nogle ting om USA’s militære situation. Kig lige en gang til på afsnit 2.3. Nu skal vi uddybe det militære forhold mellem USA og EU. Der er en række ligheder mellem visse europæiske landes og USA’s militær. Næsten alle er med på en eller anden måde i NATO, direkte som medlem – selv Island, der ikke har et forsvar – eller indirekte i Partnerskab for Fred. USA og Canada er med i OSCE (på dansk OSSE), Organisationen for Sikkerhed og Samarbejde i Europa, der tæller over 50 lande. USA samt England og Frankrig er kernevåbenstater og de har styrker til intervention langt borte fra hjemlandet, om end USA’s er tifold større. Alle har også en omfattende våbeneksport og bruger den som et middel til at tjene penge og få loyale venner på, det...
Background Christian Harleman and Jan Oberg conducted a fact-finding mission to Burundi between November 26 and December 6, 2003. (See websites about the country here). The first TFF mission took place in March 1999. Unfortunately, since then it has not been practically possible to implement the co-operation with Burundi’s Ministry of Education and Burundian NGOs that was planned at the time. The 2003 mission had three purposes. First, to do fact-finding in general about the situation and, in particular, the progress under the Arusha Peace Process. Second, to explore the possibilities for co-operation between the government and relevant NGOs on the one hand and TFF on the other, in order to develop and deepen the existing competence in fields such as conflict-understanding, reconciliation and peace-building. Finally, third, to find out whether it would be possible, in co-operation with the Swedish Rescue Services Agency (Statens Räddningsverk), to establish a health care unit that...

TFF on Substack

Discover more from TFF Transnational Foundation & Jan Oberg.

Most Popular

Jan Øberg behandler i artiklen en lang række faktorer, som ligger til grund for den måde vores samfund er organiseret på – og derfor også for konflikter. Artiklen introducerer således sammenhængen mellem familien, foreninger, regeringer, NGO’ er, nation, stat, nationalstat og alliancer for på denne måde bedre at kunne forstå konflikter og i sidste ende blive klogere mht. at løse disse. Øberg, der er fortaler for global bevidsthed, hvilket skal ses i lyset af den øgede globalisering, skelner mellem kulturkamp og kulturdialog. Endelig behandles begrebet magt og magtesløshed: giver magt ret til at udøve magt – fordi man mener at have ret? Litteraturliste og arbejdsspørgsmål efter artiklen. Ordene vi bruger om verden I satellitperspektiv kan man godt tale om den menneskelige familie eller menneskeheden. Udtrykket understreger, at der eksisterer – eller burde eksistere – et fællesskab fordi vi alle er mennesker og sammen bebor denne klode og ingen anden. Og...
Kapitel 2: Forskellige sider af Europa og USA…fortsat 2.5 Militære relationer I forbifarten har vi allerede sagt nogle ting om USA’s militære situation. Kig lige en gang til på afsnit 2.3. Nu skal vi uddybe det militære forhold mellem USA og EU. Der er en række ligheder mellem visse europæiske landes og USA’s militær. Næsten alle er med på en eller anden måde i NATO, direkte som medlem – selv Island, der ikke har et forsvar – eller indirekte i Partnerskab for Fred. USA og Canada er med i OSCE (på dansk OSSE), Organisationen for Sikkerhed og Samarbejde i Europa, der tæller over 50 lande. USA samt England og Frankrig er kernevåbenstater og de har styrker til intervention langt borte fra hjemlandet, om end USA’s er tifold større. Alle har også en omfattende våbeneksport og bruger den som et middel til at tjene penge og få loyale venner på, det...
Background Christian Harleman and Jan Oberg conducted a fact-finding mission to Burundi between November 26 and December 6, 2003. (See websites about the country here). The first TFF mission took place in March 1999. Unfortunately, since then it has not been practically possible to implement the co-operation with Burundi’s Ministry of Education and Burundian NGOs that was planned at the time. The 2003 mission had three purposes. First, to do fact-finding in general about the situation and, in particular, the progress under the Arusha Peace Process. Second, to explore the possibilities for co-operation between the government and relevant NGOs on the one hand and TFF on the other, in order to develop and deepen the existing competence in fields such as conflict-understanding, reconciliation and peace-building. Finally, third, to find out whether it would be possible, in co-operation with the Swedish Rescue Services Agency (Statens Räddningsverk), to establish a health care unit that...
Read More
Imagen-thumbnail-The-Transnational-1
Jan Øberg behandler i artiklen en lang række faktorer, som ligger til grund for den måde vores samfund er organiseret på – og derfor også for konflikter. Artiklen introducerer således sammenhængen mellem familien, foreninger, regeringer, NGO’ er, nation, stat, nationalstat og alliancer for på denne måde bedre at kunne forstå konflikter og i sidste ende blive klogere mht. at løse disse. Øberg, der er fortaler for global bevidsthed, hvilket skal ses i lyset af den øgede globalisering, skelner mellem kulturkamp og kulturdialog. Endelig behandles begrebet magt og magtesløshed: giver magt ret til at udøve magt – fordi man mener at have ret? Litteraturliste og arbejdsspørgsmål efter artiklen. Ordene vi bruger om verden I satellitperspektiv kan man godt tale om den menneskelige familie eller menneskeheden. Udtrykket understreger, at der eksisterer – eller burde eksistere – et fællesskab fordi vi alle er mennesker og sammen bebor denne klode og ingen anden. Og...
Imagen-thumbnail-The-Transnational-1
Kapitel 2: Forskellige sider af Europa og USA…fortsat 2.5 Militære relationer I forbifarten har vi allerede sagt nogle ting om USA’s militære situation. Kig lige en gang til på afsnit 2.3. Nu skal vi uddybe det militære forhold mellem USA og EU. Der er en række ligheder mellem visse europæiske landes og USA’s militær. Næsten alle er med på en eller anden måde i NATO, direkte som medlem – selv Island, der ikke har et forsvar – eller indirekte i Partnerskab for Fred. USA og Canada er med i OSCE (på dansk OSSE), Organisationen for Sikkerhed og Samarbejde i Europa, der tæller over 50 lande. USA samt England og Frankrig er kernevåbenstater og de har styrker til intervention langt borte fra hjemlandet, om end USA’s er tifold større. Alle har også en omfattende våbeneksport og bruger den som et middel til at tjene penge og få loyale venner på, det...
Imagen-thumbnail-The-Transnational-1
Background Christian Harleman and Jan Oberg conducted a fact-finding mission to Burundi between November 26 and December 6, 2003. (See websites about the country here). The first TFF mission took place in March 1999. Unfortunately, since then it has not been practically possible to implement the co-operation with Burundi’s Ministry of Education and Burundian NGOs that was planned at the time. The 2003 mission had three purposes. First, to do fact-finding in general about the situation and, in particular, the progress under the Arusha Peace Process. Second, to explore the possibilities for co-operation between the government and relevant NGOs on the one hand and TFF on the other, in order to develop and deepen the existing competence in fields such as conflict-understanding, reconciliation and peace-building. Finally, third, to find out whether it would be possible, in co-operation with the Swedish Rescue Services Agency (Statens Räddningsverk), to establish a health care unit that...
Imagen-thumbnail-The-Transnational-1
Former UN Under-Secretary-General with special responsibility for peacekeeping operations TFF associate August 20, 2003 YRINGHAM, Mass.- Ralph Bunche was born in Detroit 100 years ago today (August 7, 2003). His passionate determination to get results did not extend to seeking credit for them, so his work is better remembered than he is. Of all his many accomplishments – civil rights pioneer, Nobel Peace Prize laureate, chief drafter of two chapters of the United Nations charter, negotiator of the armistices that ended the first Arab-Israeli war – Bunche said he was proudest of developing what came to be known as peacekeeping. Setting up the United Nations Truce Supervision Organization in Palestine in 1948, Bunche formulated the principles that have governed peacekeeping operations ever since. In the 1956 Suez crisis, working with Secretary General Dag Hammarskjold and Lester Pearson of Canada, he organized the first peacekeeping force, the United Nations Emergency Force...
– nästan 11 månader Till Sofia nästan 11 månader # 1  Till Sofias huvudsida Till alla Privata Foto-Serier
Till Sofias huvudsida