I dag för nittio år sedan föll skotten i Sarajevo. Skotten var gnistan som tände första världskriget, brukar det heta. Sanningen var nog inte så enkel. Den ännu inte 18 fyllda mördaren bosnienserben Gavrilo Princip ville befria sitt folk från Österrike-Ungerns vanstyre och kolonialvälde. Men de verkliga skurkarna var krigsivriga grupper i främst Wien och Berlin som använde mordet på ärkehertig Franz Ferdinand som en förevändning.

I sin klassiska tusensidiga jugoslavienskildring “Black Lamb and grey Falcon” skriver Rebecca West:

“Princip hade kommit över sin revolver i Belgrad, och trots att han inte hade fått den av regeringen utan av en privatperson använde Österrike-Ungern detta faktum som en förevändning för att förklara krig mot Serbien”.

I Titos Jugoslavien var Princip en hjälte. Bron där mordet utfördes döptes till Princip Most. Platsen där Princip stod när han sköt markerades med hans fotsteg i en platta. “Att komma till Sarajevo utan att kunna stå i Gavrilo Princips fotspår skulle vara som att besöka Paris utan att se Eiffeltornet”, skrev Sarajevoförfattaren Zeljko Vukovic i “Mordet på Sarajevo”. Då kriget i Bosnien inleddes togs fotstegen i trottoaren bort med betongborr – Princip var ju serb.

Den 28 juni är på Balkan Vidovdan, en dag tillägnad helgonet St Veit eller Vitus. Det har genom historien varit en ödesmättad dag, en dag för katastrofer.

Samma Vidovdan är dock också positivt förknippad med det första Jugoslaviens födelse. “Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike” fick sin konstitution fastställd på Vidovdan 1921. 1948 utfärdade Stalin ett ultimatum till Tito den 28 juni, vilket ledde till en brytning mellan Sovjet och Jugoslavien, som med detta blev ett ledande land i den alliansfria rörelsen.

Ur serbiskt perspektiv inträffade den nationella traumatiska katastrofen den 28 juni 1389, när turkarna besegrade den serbiska armén på Kosovo Polje, Trastfältet. Förlusten gav upphov till serbisk folkdiktning. Johan Ludvig Runeberg översatte för övrigt dessa folkliga dikter till svenska. Senare omvandlade han den serbiska folkpoesin till nationell finsk. Kosovomyternas serbiska hjältar är föregångare till Sven Duva och bonden Paavo.

600 år senare stod Slobodan Milosevic på samma plats och höll på Vidovdan inför en miljon serber ett tal som eldade nationalistiska känslor, oacceptabla i Titos Jugoslavien, där broderskap och enhet gällde. Snart skulle huvudgatan i Kosovos centralort Prishtina ödesdigert byta namn från Marskalk Tito-boulevarden till Vidovdan-boulevarden.

Sedan dess har historien roterat 180 grader, offer och förövare har bytt plats. Vidovdangatan heter förstås något annat. Och Kosovo är ett vanstyrt internationellt protektorat. Tidigare diskriminerades och trakasserades den kosovoalbanska majoriteten, i dag gäller detsamma de serbiska och romska minoriteterna.

Få anade 1989 att den skrupelfrie politiker som eldade massorna på Trastfältet tolv år senare på just Vidovdan skulle utlämnas till Haagtribunalen. Processen mot honom pågår ännu.

Vidovdan har varit en ödesdag också i de jugoslaviska sönderfallskrigen. Såren är inte läkta. Inte överallt. Jag besökte för en vecka sedan Kroatien, Bosnien och Montenegro. Bosniska Mostar,centralort i den kroatisk-dominerade delen av Bosnien-Hercegovina, är en av krigets mest förstörda städer. Mer än tio år har gått sedan de värsta krigshändelserna här. Facit finns på gravplatserna, där de flesta offren är muslimska civila. De som dog 1992 föll offer för bosnienserbiska angrepp. Än fler har dödsårtalet 1993 och dödades av bosnienkroatisk eld.

Nu står den gamla turkiska bron i Mostar snart färdig, “som ny”. Få minns att den sköts sönder av kroatiska trupper. Mostar är ännu en ruinstad, märkt av kriget med så djupa ärr att det kommer att ta ytterligare decennier att läka. Bosnien är i dag, trots alla biståndsmiljarder ett av Europas fattigaste länder. Det är inte krig, nej, dessbättre. Men det går inte heller att tala om en fred och försoning.

Till Dubrovnik har freden kommit och det är en välsignelse. Turisterna har återvänt till denna sällsamma stad som aldrig upphör att fascinera. Med turismen har ekonomin kommit igång och hoppet om en bättre framtid. Kriget syns inte, om man inte tittar efter noga. Men vid varje stadsport finns stora kartor som visar hur många hustak som förstördes av de omkring 2000 granater som den “jugoslaviska armén, serber och montenegriner” avfyrade mot den belägrade staden 1991 – 92. Dessbättre förstördes bara ett fåtal hus.

Kriget förvandlade jugoslaviska Dubrovnik till en stad i Kroatien. 2004 ligger Dubrovnik nog än mer i Turistien, i samma elitliga som Venedig, Florens, Pisa.

I Montenegro, en timme med bil söderut vid den adriatiska kusten, har samma hoppfulla process just inletts. Flyktingarna har lämnat hotellen. De första turisterna har sökt sig hit, till bl a Kotor, som liksom Dubrovnik står på Unescos Världskulturarvslista.

I Serbien var det gångna veckoslutet ödesmättat. I går hölls andra omgången i presidentvalet. I den första fick ultranationalisten Tomislav Nikolic flest röster, 30.44 procent mot 27.6 procent för Demokratiska Partiets Boris Tadic. Om Nikolic vinner (hans partiledare den ökände Vojislav Seselj har frivlligt inställt sig i Haag) kommer Serbien att isoleras internationellt än värre än nu.

Amerikanska diplomater har (med sedvanlig total och förvärrande okänslighet) hotat premiärministern Vojislav Kostunica att han kommer att ställas ansvarig om Nikolic vinner.

För Serbien är den gångna helgens val den mest ödesdigra händelsen sedan Milosevic störtades 2000, skriver Zeljko Cvijanovic, redaktör för Belgradtidskriften Evropa.

Så annorlunda det då är i Dubrovnik. Jag bor privat högt uppe på sluttningarna, 376 trappsteg över gamla stan räknar jag. Familjens hus förstördes under kriget, men är sedan tre år återuppbyggt med rum för turister. Här går det att andas, att känna Dubrovniks oförlikneliga dofter av pinjeträd och fikon och känna glädje över att utvecklingen har vänt. När jag var här senast för sju år sedan var det inte alls så.

I den ortodoxa kyrkan i Dubrovnik berättar en man att det i Dubrovnik före kriget fanns 7.500 serber. 1.000 stannade under krigsåren. Nu finns det 2.500. Allt fler vågar återvända och kyrkan har mässa varje morgon klockan nio. I Dubrovniks moské skiner mannen som vaktar den upp när han hör att jag kommer från Sverige, “ni spelar bra fotboll, och vilket mål Zlatan Ibrahimovic gjorde!”

Vad bär årets Vidovdan i sitt sköte?

Sören Sommelius

sosommelius@hd.se

Tel 042-489 90 45

Billboard:

“Till Dubrovnik har freden kommit och det är en välsignelse”