November 2002

“USA:s angreppsplan avslöjad” hette det i en sexspaltig topprubrik på utrikessidan i HD häromveckan (11/11 2002). Bakom rubriken låg antagandet att en journalist någonstans genom kontakter eller rentav grävande journalistik lyckats avslöja något som makthavarna sökt hålla hemligt. Att offentliggöra militära anfallsplaner är förmodligen inte riskfritt. Här hade någon modig journalist utmanat makten. Var det så? Naturligtvis inte. Nyheten om anfallsplanerna var högst sannolikt planterad på initiativ från Pentagon på mycket hög nivå, som ett led i det intensifierade propagandakriget. Den hade först publicerats i New York Times och därefter citerats av TT-Reuter som stod som källa till det i HD publicerade telegrammet. “Uppgav en hög anonym tjänsteman”, hette det. TT hade inte satt rubriken på artikeln ifråga. I texten fanns dock ingenstans en markering av osäkerhet angående “nyhetens” ursprung. Är man så aningslös på TT, undrar jag, att man inte inser att det nu pågår ett högintensivt propagandakrig, där...

Reaktionerna i Storbritannien på händelserna den 11 september innehöll också ett mått av tillfredsställelse: nu skulle resten av (väst)världen få erfara vad det innebar att leva under hotet av terrorattacker, det som utgjort britternas vardag under de tre decennier då hotet från IRA-attacker utgjorde en kännbar realitet. Och som en följd därav kanske visa större sympati för de åtgärder som britterna sett sig tvingade att vidta för att skydda sig mot detta hot och för vilka de, enligt dem själva, oförskyllt pådragit sig kritik från såväl människorättsorganisationer som Amnesty International och Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Nordirlandkonflikten var en utdragen lågintensiv konfliktsituation med återkommande toppar av massiv förödelse. Fram till slutet av nittiotalet hade konflikten resulterat i över tretusensexhundra döda och tiofalt fler skadade. De materiella skadorna översteg det fattbara, för att inte tala om de dolda kostnaderna i form av utebliven ekonomisk utveckling av det som i praktiken var en...

Kofi Annans utkast till fredsavtal mellan grek- och turkcyprioter har sedan det offentliggjordes i mitten av november diskuterats dygnet runt på den delade ön. Annan-planen utgör en sinnrik kompromiss som tillmötesgår flera av parternas viktigaste krav men som också innehåller inslag som både grek- och turkcyprioter kommer att ha mycket svårt att acceptera och det av helt motstridiga skäl. Den närmaste tiden, och det helst innan EU:s toppmöte i Köpenhamn 10-12 december, måste deras politiska företrädare ta ställning till om om de efter fyra decennier av konflikt kan sluta upp bakom Annan-planens framtidsvision: ett återförenat Cypern vars grundsten utgörs av ett nytt Œpartnerskap‚ mellan grek- och turkcyprioter på likställd basis. I så fall kan grek- och turkcyprioter under decembermötet gemensamt få klartecken från EU och den långa vägen mot politisk återförening påbörjas ˆ detta förutsatt att Annan-planen också lyckas vinna över en inledningsvis skeptisk folkopinion. Tanken är att ett färdigförhandlat avtal...

The demonising of the enemy before the war is intense. The Swedish media, for instance, take for granted that a war against Iraq will take place. No alternatives to war are mentioned. Iraq has become a synonym for Saddam Hussein in the Swedish media, leaving 23 million human beings in oblivion. Iraq as a society and culture, from now on, belongs to the zone of silence. It is above all very important that not even the tiniest element of humanness affects our perception of the country. Iraqis must not be pictured as human beings, mothers, fathers, children with hopes and fears, poverty or wealth. We must only imagine Saddam and his palaces that we will pulverize in a technological inferno. None of the potential consequences of a full-fledged war are being discussed. Millions of refugees; tens of thousands of dead and injured (both Iraqis and Americans, especially if chemical weapons...

The demonising of the enemy before the war is intense. The Swedish media, for instance, take for granted that a war against Iraq will take place. No alternatives to war are mentioned. Iraq has become a synonym for Saddam Hussein in the Swedish media, leaving 23 million human beings in oblivion. Iraq as a society and culture, from now on, belongs to the zone of silence. It is above all very important that not even the tiniest element of humanness affects our perception of the country. Iraqis must not be pictured as human beings, mothers, fathers, children with hopes and fears, poverty or wealth. We must only imagine Saddam and his palaces that we will pulverize in a technological inferno. None of the potential consequences of a full-fledged war are being discussed. Millions of refugees; tens of thousands of dead and injured (both Iraqis and Americans, especially if chemical weapons...

LONDON – The new Bob Woodward book “Bush at War” tells us that the Bush entourage has been at times quite rattled by the criticism of its policies towards Afghanistan and Iraq. That gives me comfort. As a long time proponent of the thesis that the pen in the end is mightier than the sword it is good to know that some of the scribblers’ darts have found their target. Thus we critics should keep up our good work, particularly when we are so convinced the policy from Washington is both wrongheaded and counterproductive. Yet and but. Perhaps for now we should be a little quieter. The United Nations has spoken and it has spoken at its highest level and with an amazing, almost unprecedented, unity on a matter of such dire consequence. Is not this what many of us in the critical camp have always yearned for- life being breathed...

COPENHAGEN – Enlargement of the European Union to bring in the former communist nations of Eastern Europe and after that Turkey was never meant to be so tense an affair. When the Berlin Wall came down opinion makers in Western Europe were breathless before the quite unexpected overthrow of tyranny and were falling over themselves in their attempt to wave broadly stretched arms of welcome to those who could join the historic mission of making Europe one. In the event the incorporation of these nations into NATO (where Turkey has long been an unquestioned member) was easier to pull off than economic integration into the EU. It needn’t have been. It wasn’t the economics of the argument. It was the politics: in the military arena politicians simply have more independent room for manoeuvre. And anyway president Bill Clinton was pushing for it for his own internal political reasons- he needed the...

The demonising of the enemy before the war is intense. The Swedish media, for instance, take for granted that a war against Iraq will take place. No alternatives to war are mentioned. Iraq has become a synonym for Saddam Hussein in the Swedish media, leaving 23 million human beings in oblivion. Iraq as a society and culture, from now on, belongs to the zone of silence. It is above all very important that not even the tiniest element of humanness affects our perception of the country. Iraqis must not be pictured as human beings, mothers, fathers, children with hopes and fears, poverty or wealth. We must only imagine Saddam and his palaces that we will pulverize in a technological inferno. None of the potential consequences of a full-fledged war are being discussed. Millions of refugees; tens of thousands of dead and injured (both Iraqis and Americans, especially if chemical weapons...

Krig præsenteres i disse måneder som den eneste løsning på konflikten med Irak. Den nye resolution fra FN’s Sikkerhedsråd (1441) mindsker ikke risikoen for at USA, med eller uden FN-accept, angriber, besætter og kontrollerer Irak i januar eller februar næste år. Men krig leder ikke til holdbare løsninger. Det har vi klara beviser for fra Kroatien, Bosnien, Kosovo, Makedonien, Somalia og Afghanistan. Omend der nok er lagt låg på volden, så er de underliggende konflikter stadig til stede, og de krigsførende parter har ikke bevæget sig en tomme mod forsoning eller fælles visioner om fremtiden. Der kan findes ekstreme situation hvor man må gribe til vold – som når man griber et barn hårdt i armen når det er ved at løbe ud foran en bus. Men internationalt må vi ganske enkelt lære at skelne mellem krig og konfliktløsning, mellem vold og ægte fredsbestræbelser. USA nægter at forhandle og bruge...

Av Carl Bildt Fd. Statsminister och FN sändebud November 15, 2002 Utdrag ur Veckobrev Jag kom i går kväll till Belgrad. Här skall vi tala om hur den europeiska och atlantiska integrationsprocessen påverkar förutsättningarna för fred i denna plågade del av Europa. Men utöver detta blir det självfallet diskussioner om vart utvecklingen egentligen är på väg. Jag är oroad. För något år sedan skrev och talade jag om att vi hade en andra chans att få till stånd en mer stabil ordning i regionen efter det att först Tudjman försvann i Kroatien och därefter Milosevic försvann i Serbien. Regionens politik var plötsligt öppen, och det fanns möjlighet att påverka. Budskapet var inte bara mitt. Det var samma budskap som FN:s generalsekretare Kofi Annan i diskreta papper gav till säkerhetsrådets medlemmar. Men av detta blev i stort sett ingenting alls. Eftersom det inte var någon akut kris, ansågs det inte finnas...

London – Elections do have a way of clearing the air, sometimes as with Turkey’s earlier this week, bringing in an entire new weather pattern. So it was too with last month’s election in Kashmir. The Indian prime minister, Atal Behari Vajpayee, presiding over a government of Hindu nationalists, gave his opposition rival, the Congress party of Sonia Gandhi, tacit encouragement to form a coalition government with a local moderate Muslim party, the People’s Democratic Party. Despite being scorned by the Congress secularists for too often playing the Hindu chauvinist card and despite being continuously brow beaten by the ultra nationalists, in particular the Bombay-based politician Bal Thackeray, who regularly threatens to bring down the prime minister, Vajpayee not only masterminded the first free election in Kashmir for as long as any one can remember, he has in effect handed over a large part of India’s Kashmir policy to those who...

The breakthrough in the second round of talks between the Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE) and the Sri Lankan government signifies progress well ahead of expectations. At the end of the second round, three important agreements on political, military and economic matters have been signed. These agreements to address political issues, improve security and restore normality shall be followed up by setting up joint committees for the purpose. The crucial agreements were topped with the LTTE announcing its intention to enter democratic politics, signifying the rebel outfitís desire to turn a new leaf for wider political acceptance in Sri Lanka and abroad. This is expected to spur international financial and developmental assistance for relief, rehabilitation and reconstruction as the negotiations brokered by Norway and hosted by Thailand is the first effort involving western facilitators and supported by India, Japan, the EU and the US. Given the failure of four...